Publicerad 19 augusti 2020 Av I Recensioner Med 532 Visningar

Nya konstböcker: Dumas, McQueen, Håkansson, Eriksson

Marlene Dumas, ”25 years collaboration Zeno X Gallery” (Zeno X Books/Hannibal-Koenig Books). Form: Kim Beirnaert

Marlene Dumas och hennes gallerist Frank Demaegd på Zeno X Gallery i Antverpen firar ett 25-årigt samarbete genom att släppa en välmatad och vackert formgiven bok som kronologiskt presenterar alla hennes utställningar på galleriet. Av Dumas och Demaegds texter i boken framstår samarbetet, inte helt oväntat i en bok av detta slag, som präglat av djup vänskap och respekt. Förutom ett rikligt bildmaterial av utställda verk och installationsbilder finns annat kringmaterial med, som vernissagekort, recensioner och Dumas egna reflektioner.

Dumas har alltid skrivit mycket och intressant om sin konst, och hennes titlar är omistliga delar av verken. Boken inleds med den explicita ”Give the people what they want” från 1992, en målning där en naken flicka blottar sin kropp med ett tunt vitt tygstycke, och den slutar med en målning av en råtta (!) från i år. Däremellan finns mängder av andra kroppar – utsatta, upplösta, glödande av färg och svärta. Porträtt av okända och berömda personer, motiv med pornografisk bakgrund och med konsthistorisk. Nyhetsbilder, snapshots.

Dumas egenartade bildvärld är mörk, hård och utmanande – ändå genomströmmas allt av en varm humanism. Det är märkvärdigt, angeläget. Och en stark plädering för måleriets egen verklighet. Mytologi och ironi blandas, realism och dröm om vartannat. Seende – blindhet är aktiva motpoler. Dumas gestaltningar är genomgående gripande, ibland på gränsen till exploatering. Människorna i motiven hon väljer att gestalta framstår både som vittnen och offer. Boken gör tydligt att hennes målningar samtidigt exponerar dem och erbjuder ett gåtfullt skydd.

Magnus Bons

Steve McQueen, red. Clara Kim & Fiontán Moran (Tate Publishing) Form: Irma Boom

Katalogen till Steve McQueens utställning på Tate Modern (som under 2021 visas på HangarBicocca i Milano) är en lika mörk vandring i samhällets undervegetation som Dumas. Och som hennes, en sorts lärobok för seendet.

Utformad som en detaljerad bildberättelse, zoomar den in och presenterar 15 av konstnärens videoverk och installationer från de senaste 20 åren. Fascinerande och suggestivt drar närbilder på ögon, svarta kroppar, frihetsgudinnan och begravningsplatser förbi på sidorna. Allt i utsökt formgivning av proffset Irma Boom. Lika elegant som rått och påtagligt materiellt med bruntonade matta papper inbundna bland vita. Katalogens omslagsbild, en suddig närbild av en naken rynkig hud, tryckt direkt på genomskinlig plast – Booms favoritmaterial.

McQueen är numera också en omtalad filmregissör efter filmer som ”12 Years a Slave”, ”Shame” och ”Hunger”, och katalogen präglas verkligen av en filmisk känsla. Det är inte nödvändigt att ha sett de avbildade verken för att drabbas. Själv har jag bara upplevt dubbelprojektionen ”Ashes”, om mordet på en västindisk yngling som hittade droger på stranden. På ena sidan McQueens solstrålande bilder på mannen i en båt och en berättarröst som sakligt skildrar hans öde, på den andra dokumentära närbilder av stenhuggare som tillverkar hans gravsten.

Så fungerar McQueens metod. Den är både direkt och diskret, byggd av signifikativa och koncentrerade utsnitt bildar den gåtfulla situationer grymma som livet självt. I katalogen utvinner konstnären och formgivaren tillsammans verkens kraftfulla utstrålning. Det genomtänkta flödet bildar en lika skrämmande som poetisk samtidssaga.

Magnus Bons

Henrik Håkansson, ”One Hundred and One Pieces of a Tree” (Hatje Cantz) Form: Benedikt Reichenbach

Även Henrik Håkanssons bok, ursprungligen katalogen till hans utställning på Kode konstmuseum i Bergen, är retrospektiv. Både en artist´s book och ett slags catalogue raisonné. Och en fri tolkning av båda bokgenrerna. Sympatisk mjuk pärm, generöst format, enkel distinkt form. Boken presenterar dels ett stort urval verk gjorda mellan 1991 och 2019, dels det helt nya verket ”One Hundred and One Pieces of a Tree (Norwegian Wood)”.

Titeln kommer sig helt logiskt av klibbalen som delades upp i 101 delar och ställdes ut i museet på museala metallstänger, och där alla bitar redovisas i boken. Stora och små, i närbild och på avstånd, både del av en kropp och unika fragment – som ett sorts alfabet format av grenbitarnas skrivtecken.

Av boken framgår hur konsekvent Håkansson utforskat, observerat och arbetat i dialog med naturen. Tidigt började han att fotografera fjärilar, spela in insektsljud och försöka kommunicera med exotiska grodor. Han förflyttade grönskande växtplantor till konstrummet, byggde habitat och discon för vandrande pinnar i galleriet – långt innan naturen blev ett populärt tema i samtidskonsten. Före antropocen.

Det som länge fascinerat mig med Håkanssons konst är de säregna synvinklarna av naturen som han presenterar för betraktaren, alltid överraskande och fulla av engagerad nyfikenhet. Hans verk kommer med stor skönhet och fantasifullhet. Mycket har han naturligtvis gratis, kollisionen mellan naturens organiska virrvarr och den sterila vita kuben är väl given. Men det gäller ju att genomföra den också.

Magnus Bons

Andreas Eriksson, ”Weavings” (Infinite Greyscale) Form: Helmut Völter

Även Andreas Eriksson rör sig i gränslandet mellan natur och kultur i sin konst. Där finns ständiga anspelningar på och representationer av natur, parallellt med en tydlig materiell gestaltning. Huvudrollen intas av måleriet men Eriksson belyser scenen genom sinnrika undersökningar i foto, skulptur, gipsreliefer och som här – genom vävnad.

Den stramt formgivna boken har ett reliefpräglat omslag som försöker efterlikna textilens struktur. Sedan följer ett antal uppslag med enkla linjeteckningar, likt tomma kartor över ett orört landskap. Prototyper för Erikssons numera välkända måleriska lapptäcken. I själva verket är det skisser som vävarna kan utgå ifrån. Jag inbillar mig att deras egen kreativitet och hantverkskunnande är ovärderligt för uttrycket. Och att Eriksson lämnar stor frihet för dem att tolka och förstå de olika linnegarnens egenskaper.

Resultatet som sedan följer är ett antal vävnader bestående av ofärgade linnetrådar, men med ett spektrum av ljusa gråbruna nyanser. Linet har tonats olika beroende på växtplats. Och jag ser vilande landskap. Målningarnas negativ.

Kanske kan man tala om måleriska tegar? Är det vad vävnaderna är? Myllret av plättar är olika grova, har olika gräng och färgskiftningar. Vissa vävnader är långhåriga med trådar som täcker den underliggande strukturen. Flera betitlade ”Weissensee”, efter platsen utanför Berlin där de vävts, andra heter ”Vinterviken” eller ”Lidköping”.

Boken är en vacker och stillsam redovisning av ytterligare en intressant aspekt av Andreas Erikssons flerskiktade praktik. Ett samtidigt konceptuellt och innerligt sätt att se på måleri.

Magnus Bons

 

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.