Publicerad 13 maj 2010 Av I Recensioner Med 1542 Visningar

Nordisk konsttriennal på Eskilstuna Konstmuseum

norge_morten_viskum_norwayVad är Norden? Och vad är “nordiskt”? Frågan är onekligen berättigad, inte minst om man ger sig i kast med uppgiften att arrangera en nordisk konsttriennal, vilket man i år gör på Eskilstuna konstmuseum med assistans av bland annat ett helt koppel gästcuratorer och andra experter (för att inte tala om de 30 konstnärerna från Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland). Det har runnit en hel del vatten under de nordiska broarna sedan supercuratorn Hans-Ulrich Obrist på 90-talet myntade begreppet “The Nordic Miracle”. Då rörde sig den nordiska konsten ut från ett tillstånd av nationell självtillräcklighet och i långa stycken ganska inrökt senmodernism in i en verklighet där globala strömningar gjorde sig påminda och uppgörelsen med modernismen tagit fart. Via plattformar som tidskriften Siksi/NU och organisationen NIFCA etablerades ett starkt nordiskt nätverk med resurser att lyfta den nya generationen nordiska konstnärer ut i världen. Men säg den lycka som vara beständigt. I början och mitten av 2000-talet havererade det ena nordiska samarbetsprojektet efter det andra. Siksi/NU lades ned, detsamma drabbade NIFCA efter politiska kontroverser på hög nivå. Samtidigt valde de flesta nordiska länder att skapa egna organisationer för internationellt konstutbyte, som IASPIS, OCA, DCA, FRAME och vad de nu kunde heta. Nordismen i konsten betraktades mer som ett kuriosum eller något man kryddade invigningstal med. För konstnärerna som flyttade till Berlin, New York, Glasgow eller London hade begreppet “nordiskt” en allt mindre betydelse.

Skall man gå till botten med problemet tvingas man snart erkänna, att förkusten kanske inte var så stor. Nordismen var från allra första stund en import av konstnärer som stirrat djupt i Düsseldorfmålarnas mörka pigmentburkar och funnit att deras vurm för den orörda naturen och nationens historia passade lika bra för en norsk, dansk eller svensk konstnär i periferin som för en tysk konstnär med ambitioner att frigöra sig från en franskinspirerad klassicism. Och så har det fortsatt, skulle man kunna påstå, eftersom inte heller den postmoderna uppgörelsen med modernismen i de nordiska länderna var något eget påfund (ibland var det till och med svårt att veta riktigt vad man skulle göra uppror mot och på vilket sätt, eftersom vi i Norden inte riktigt är vana att föra en teoretisk diskussion kring något så undflyende som bildkonst). Vad vi fått är sedermera en grupp konstnärliga världsmedborgare som för sig lika bra i biennalsalongerna i Venedig och Gwangju som på Moderna Museet eller Kiasma. Och det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Det är exempelvis symtomatiskt att verken som de unga konstnärerna ställer u i den nu pågående utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm knappast går att skilja från verken som deras lika unga kolleger på Kungl Konsthögskolan producerar i ateljéerna ute på Skeppsholmen, trots att de förstnämnda varken utbildat sig i Sverige eller är bosatta här. De relaterar snarare till annan konst och till en global populärkultur som egentligen syftar till att eliminera all särart.

island_osk_vilhjalmsdottir_bonusÄndå händer det att Norden och det nordiska  gör sig påmint, och spökar för oss bara för att vi skall bli medvetna om att frågor om hemvist inte kan reduceras till enkla trossatser om nomadisering och globalism. Plötsligt upptäcker vi att våra invandrare både månar om sitt kulturarv och ifrågasätter vårt eget. Plötsligt kolliderar den nordiska välfärdsmodellen med en värld i kris. Plötsligt känner vi oss inte längre hemma någonstans. Att återvända till dyrkan av ett gammalt nordiskt ideal är förstås omöjligt, vilket samtliga curatorer (Inger Marie Hahn Møller, Katherine Bolt Rasmussen, Ólafur Gislason, Göran Christenson, Elena Tzotzi, Michael O’Donnell, Ina Johannesen, Ilona Anhava och Kari Immonen) skriver under på i utställningskatalogen. Man är deso mer överens om att “Norden” och “det nordiska” däremot kan fungera utmärkt som ett slags spegel, en projektionsyta där vi kan tala med varandra om vad som bygger identiteter och hur vi hanterar relationerna till omvärlden. För när vi tröttnat på att facebooka och twittra med tjogtals lika vilsna “nomader” inställer sig förr eller senare behovet att gräva där man står. Det är lika mänskligt som förståeligt.

Så vad har vi då fått? Vid ett seminarium dagen före vernissagen betecknade en av paneldeltagarna urvalet av curatorer som resultatet av att någon i ansvarig ställning sniffat lim, dock sagt i positiv bemärkelse. Urvalet av konstnärer avviker nämligen ganska avsevärt från vad vi brukar se när de nordiska länderna exponerar sig i större sammanhang. Med andra ord: ingen Nathalie Djurberg, Eija-Liisa Ahtila, Børre Sæthre, Elmgreen & Dragset, Mathias Faldbakken eller Olafur Eliasson. Däremot ett antal konstnärer som tillsammans speglar både erfarenhet och ungdomlig entusiasm, för att inte tala om varierande konstnärliga uttryck, från veteraner som Per Barclay och Matti Kujasalo til nyare stjärnskott som Tilda Lovell och Jette Hye Jin Mortensen. Man bör heller inte söka alltför djupt efter någon form av gemensam nordisk klangbotten. Här har det blandats och givits ganska prestigelöst, vilket haft det goda med sig att utställningen innehåller överraskningsmoment som man annars inte brukar hitta i utställningar av detta slag.

De nordiska ländernas alltmer konfliktfyllda förhållande till omvärlden, reflekterad i en hårdnande invandringspolitik, är – inte förvånande – något som återkommer i flera av de danska konstnärernas verk. Jette Hye Jin Mortensen låter en kör sjunga traditionella sånger med nya texter i en omgivning som approprierar nationalhjältar som Carl Nielsen men samtidigt ger det danska kulturarvet en tvetydig innebörd. Detsamma gäller återberättandet av det aggressiva mötet mellan Holger Danske och Holger Nydanske, som med bas i varsin Mercedez drämmer till varandra med rasistiska invektiv ända tills de förenas i motvillig beundran för varandras tysktillverkade bilar. Detsamma gäller projektet “Share Your Country” där Jonas Smedegaard Buus och Kevin Lytsen vänder upp-och-ned på integrationstanken och genom ett listigt bruk av perspektivförskjutningar får den att avslöja sin potentiellt förtryckande karaktär.

Norrmannen Morten Viskum har tidigare ägnat sig åt en del skandalbetonade konstnärliga insatser, som att placera burkar innehållande råttfoster i formalin på vanliga butikshyllor och måla abstrakt med en avhuggen människohand. I Eskilstuna har han dock åstadkommit ett verk som mer kommenterar Norges välsignelse och predikament (men som kanske är en alltför tydlig Maurizio Cattelan-parafras). En vaxkopia av konstnären själv ligger på golvet, till synes krossad under bokstaven R i ordet NORWAY, som sitter upphängt på väggen.  Bokstäverna kommer från fartyget S/S Norway, och i Viskums tappning blir NO WAY en påminnelse om att även den norska rikedomen inte är varar för evigt. Också hos de isländska konstnärerna skickar hemlandets ekonomiska tillstånd signaler in i konsten. Ósk Vilhjálmsdóttir målar av nyhetsfotografier där isländska finansmän frotterar sig med världskapitalismens högadel. Hennes formspråk av lagom taffligt, och bidrar på så sätt till att förvandla de högtidliga ögonblicken till smått narraktiga uppvisningar i nationell självförhävelse.

finland_pilvi_takala_realsnowwhiteMen vart tog den nordiska naturkänslan vägen? Visst finns det spår av den i Nordisk konsttriennal, men med helt andra förtecken än vad vi vant oss vid. Intressant nog är det hos de finska konstnärerna man ser mest av den. IC-98 gör animationer baserade på blyertsteckningar, där små väl avvägda förändringar i bilden skapar en sällsam förnimmelse av en innehållsrik händelselöshet. Och i SanteriTuoris videoverk som följer en träddunge genom årets växlingar tangeras samma smått poetiska naturnärvaro som ytterst har mer med vårt sätt att se och avbilda naturen än med något romantiskt uppgående i en odefinierbar helhet.

Men framför allt bjuder Nordisk konsttriennal på verk som faktiskt inte alls låter sig inordnas i någon kontext, utan som står på egna ben. Per Inge Bjørlo är en av Norges mest framgångsrika skulptörer, men hans verk har med få undantag visats i Sverige. I Eskilstuna har han i alla fall begåvats med ett helt rum, och får ta ut svängarna ordentligt inom det område han bäst behärskar: där industriell metallurgi möter speglar och glasskärvor i en totalinstallation på temat frigörelse och underkastelse, insikt och förblindning. Svenska Tilda Lovell har också fått husera i ett eget rum och presenterar sin Hieronymus Bosch-inspirerade värld befolkad av groteska små figurer, vars subtila egenart man upptäcker först när man tar sig tid att titta riktigt noga. Men allra mest lysande är fömodligen ändå finska Pilvi Takalas video, där konstnären själv – iförd Snövit-dräkt – försöket ta sig in på Disneyworld i Paris. Hennes absurda samtal med vakter och säkerhetspersonal är en fullständigt lysande lika och rolig demaskering av relationen mellan fiktion och verklighet i vår superkommersialiserade värld.

Bilder (uppifrån och ned): Morten Viskum, Ósk Vilhjálmsdóttir, Pilvi Takala

Adress: Eskilstuna konstmuseum, Portgatan 2
Utställningen pågår under perioden 8/5 – 15/8

Anders Olofsson (text), Rune Guneriussen, Ósk Vilhjálmsdóttir, Raphaël Siboni (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.