<

Publicerad 30 maj 2012 Av I Närbild Med 1408 Visningar

Njutningen av att tänka tillsammans

Nu, då Det Kgl. Danske Kunstakademi i Köpenhamn antagit Bolognaprocessen, är hegemonin närmast total på de högre konstutbildningarna i Norden. Mig veterligt är det bara Det Fynske Kunstakademi som inte följt med strömmen och antagit denna europeiska utbildningsmall. En mall som innebär vissa obligatoriska moment såsom uppsatsskrivning på olika nivåer för att få ut sin examen. Men är den enda vägen att bli konstnär att formas av denna korvstoppningsprocess? En frågeställning kring ett ensidigt utbildningssystem som också gå in på konstnärsrollen, är det bara välartade systemryttare som ska bli konstnärer? Hur det verkligen står till på de nordiska konsthögskolorna har jag inte någon överblick av. Hur det ser ut på den nordiska konstscenen är något jag vet mer om. En inte alltför upphetsande kunskap. Och är det något denna scen saknar så är det inte mer likriktning, följsamhet eller uppblåst självförhärligande. Jag har också hört alltför många skräckhistorier från både lärare och elever vid de högre konstnärliga utbildningarna för att inte tror att de skulle vara en del av dessa tendenser. Historier där miljön vid dessa framstår som allt annat än gynnsam för kreativt, kritiskt och öppet tänkande.

Det är dock inte de nordiska konstutbildningarna denna text ska behandla utan om något som skulle kunna stå som ett alternativ. I Lissabon träffar jag Jürgen Bock, ledare och eldsjälen bakom Maumaus program för oberoende konststudier. Intervjun äger rum i skolans högst spartanska, med svenska mått mätt ruffiga, lokaler och vi slår oss ner vid det bord som programmets deltagare normalt sitter runt. Han pratar snabbt och entusiastiskt och redan i svaret på min första fråga hinner han beröra mycket av vad vi kommer tala om under intervjun. Jag ber honom utveckla beskrivningen på deras hemsida om att undervisningen fungerar som en ”tankesmedja”. Jürgen Bock börja med att värja sig mot formuleringen och förklarar att de egentligen inte är så glada för att ha en hemsida, men att den var ett villkor från kommunen när de upplät en utställningslokal. Och så fick de bidrag från staten för att göra sidan. Men egentligen vill de inte låsa sig vid någon programförklaring som man gör när man på detta sätt annonsera ut en programförklaring. Likheten med en tankesmedja finns till vis del där ändå, då det är en kunskapsproduktionen sker i dialogform mellan ett antal individer som alla förväntas bidra med sin erfarenhet. Dock brukar en tankesmedja har en politisk agenda; ”vi är inte politiska, vi är intresserade av det politiska och det politiska kan vara allt. Inte heller av att vara en alternativ skola, utan av att vara ett program av intensivt tankeproduktion”, säger Bock.

De som söker till programmet är väl informerade om vad det innebär trots att det inte görs någon direkt reklam för programmet, ofta sker det i stället genom personliga referenser. Utbildningen är normalt ettårig men flera väljer att gå kvar där både två och tre år; detta år är det fjorton deltagare, förra året var där fem. Att deltagarna tillbringar olika lång tid på programmet är dock inte något problem då undervisningen ändras från år till år. Det finns inte några regler för hur arbetsproverna ska se ut eller något sista datum när ansökan ska vara skolan tillhanda. Antagningen bygger helt på intervjuer där det är lika viktigt att veta vad de sökande vill ha ut av programmet som vad de kan tillföra. För vissa är programmet deras första konstutbildning, andra går eller har tidigare gått på någon konstakademi och tar detta som en fri påbyggnad. Här ska också tilläggas att även om Portugal är ett land där alla utbildningar kostar, så tar Maumaus ut en månadsavgift på 300 euro medan stadens konstakademi kostar 100 euro.

Maumaus startade som en fotoskola 1992 men har under Jürgen Bocks ledning fått denna teoretiska inriktning byggd på gruppsamtal. Här finns inga ateljéer. Man träffas ca tre gånger i veckan för tre timmars samtal och utöver det enskilda samtal med de gästande ledarna eller med Jürgen Bock, och han deltar också i nästan alla gruppseminarier som han själv inte leder. I stort sätt gästas Maumaus av inbjudna gästlärare en gång i månaden och var och en stannar oftast i fjorton dagar. Organisationen bakom Maumaus består av fyra personer som alla har andra uppdrag vid sidan av. Utöver programmet i fria konststudier, så driver Maumaus en utställningslokal och en gästateljé där de driver ett residency-program för utländska konstnärer.

När jag frågar Jürgen Bock vad han hoppas att eleverna ska få ut av programmet blir svaret: ”För det första kallar vi inte dem elever utan deltagare”, då läroprocessen inte ska vara en envägskommunikation. ”Jag vet inte, jag hoppas vi alla får vara i intressanta situationer”, tillägger han och fyller sedan på med ”att läsa texter och få tänka tillsammans kan ger mycket tillfredsställelse och även entusiasm, en njutning kring läsning likt den Roland Barthes har definierat. (…) Jag vill inte slänga upp en text av Heidegger på bordet och berätta vad den handlar om. Det som är intressant är att höra vad en som är trettio år yngre får ut av läsningen, att höra dennes tolkning, deras inramning”. Det är också viktigt att gruppen består av folk med olika perspektiv. Alla behöver inte bli konstnärer det viktiga är den motivation, det engagemang, passion och nyfikenhet som gruppen byggs upp av och som skapar vad både deltagarna och lärarna får ut av programmet.

Konstnärsrollen har förskjutits från bohem till akademiker. Motsvarande förändring kan man se på flera områden i samhället. Yrkesområden som främst bygger på tyst kunskap tvingas in i den akademiska kunskapsproduktionen för att inte förlora status i samhället. Idag måste du kunna författa en akademisk avhandling om du vill bli sjuksköterska och med Bolognamodellen även som konstnär. En kunskapsproduktion som Jürgen Bock ifrågasätter. ”Vad är målet för varje utbildning? Hur kommer det sig att all den kunskapsproduktion som idag äger rum resulterat i en sådan katastrofal värld. Hur värderar vi kunskapen vi producerar och hur använder vi den för att den ska resultera i en bättre värld? Leder den all denna kunskap vi producerar till bättre eller till intressantare konstnärer? Är det någon som bryr sig vad konstnärer som Mick Kelley, Heimo Zobernig eller Jimmie Durham utbildade sig?” Ändå försöker man med Bolognaprocessen i Europa forma ett system för hur man skapar konstnärer och där med definierar vad en konstnär är – en som kan formulera sig teoretiskt kring sin konst och hänvisa till de rätta teorierna och rätta konstnärerna.

När jag undrar om det inte finns nått paradoxalt över att Maumaus har en sådan teoretisk inriktning samtidigt som man motsätter sig akademiseringen replikerar Jürgen Bock ”vi är inte en akademi, inte bättre eller sämre, vi är bara annorlunda. Ingen kommer till Maumaus för att få en examen eller att ta akademiska poäng, ingen kräver att du ska skriva en text här, ingen kräver att du ska läsa de texter vi föreslår, ingen betygsätter dig, det finns inget paradoxalt i detta. Det bygger på njutningen av att tänka”. Han förklarar vidare ”vi föreslår ska vi göra det gemensamt?” Vissa deltagare avstår helt från textläsningar och finner ut sin egen väg att få ut något av programmet. Ibland har det funnits önskemål om att skriva en text om något och då har de som haft lust till detta gjort det, men ingen måste; ”det kom upp ett väldigt begränsad förslag från Harun Farocki (som besökte programmet i höstas) om att deltagarna i programmet skulle spela in en film som handlade om arbete. Halv gruppen fann det intressant, lämnade sitt ego utanför dörren och deltog i det Farocki förslagit, andra halvan avstod”. Här finns inget ”du ska uppnå eller utföra för att få en examen, för vi utför inga examinationer, det finns bara den personliga motivationen att vilja delta i konsten”.

När jag påpekar att de texter som deltagarna läst hitintills under detta år ofta är samma som användes vid mina egna konsthistoriska studier, det vill säga till stor del samma texter som ständigt snurrar runt inom konstbubblan och oftast enbart leder till ett kritiskt förhållningsätt på en abstrakt nivå eller inom akademisk diskussion, får jag vist medhåll. Samtidigt påpekar Jürgen Bock att de försöker använda texter som inte är de mest givna och pekar på ett samtal de hade nyligen när Ruth Wilson Gilmor gästade klassen. Vilket ledde till att de läste och diskuterade ”Det kommunistiska manifestet”. Han påpekar också att ”en text är en text, en diskussion är en annan sak. Det som vi försöker lyfta fram är hur vi kan använda dem idag, vilken relevans texterna har här och nu i centrala Lissabon den 13 mars 2012 och i dialog med det liv jag hitintills levt. (…) Vad vi försöker göra är det Roland Barthes föreslog i sin essä ”From work to text”, att bjuda in författaren att skapa ett tomrum för oss läsare, att genom en associationsrik läsning, som ofta uppnås genom att läsa och diskutera texterna och där deltagarna ombeds att plocka in sina egna tankar om texterna. På det sättet är vi inte särskilt akademisk i vår läsning. ”Det blir på detta sätt omöjligt att definiera en ’korrekt’ läsning.”

70% av deltagare vid Maumaus kommer från Portugal, och nästan varje år finns det med några gäststudenter från konstakademier i andra länder. Gästlärarna kommer däremot från all värdens hörn och består av en blandning av konstteoretiker, akademiker från olika fält, samt konstnärer både relativt nyetablerade och högkanoniserade. Jag frågar hur de väljer ut dessa lärare och varför så stor del är hämtade utanför landets gränser? ”Det varierar och sker väldigt intuitivt. Vi försöker alltid vara lyhörda och pröva vad som kan passa samman, varje år är olika och uppfinner på sätt och vis sig själv. Därför kan vi aldrig i början av året säga hur programmet kommer att se ut det sker ständiga förskjutningar och det kan dramatiskt förändras”. På samma sätt är det viktigt att de som gästar Maumaus är bereda på vara öppna för att samtalen få styra. Bock refererar till ett tillfälle för en tid sedan som triggades igång med Adorno, gick över till postkolonialastudier och omfattade snart sociologiska, historiska, antropologiska och vidare aspekter. Att de flesta lärarna kommer från andra länder är i första hand den mest praktiska lösning hur paradoxalt det än låter, för det kostar förstås mycket att flyga dem till Lissabon. Men många är redan här av någon annan anledning och det finns en synergi mellan programmet, residency-programet och utställningslokalen. Folk som kommer utifrån är också ofta mer fokuserade på det som sker här. De är inte styrda av ett pågående vardagsliv. Men självklart finna även aspekten att Lissabon är lite periferi i konstvärden och behöver ha en dialog med andra platser. Och så fyller Jürgen Bock på med ”nationalitet är ju också oväsentligt när det gäller läsning av konst”.

Jag prövar provocera Jürgen Bock, som själv flyttade till Lissabon från Tyskland på 1990-talet, med att beskriva stadens konstscen som vag, osäker och samhällsfrånvänd. Väl medveten om min egna begränsade kunskap samt att det är ett land som ligger lika hopplöst långt från konstvärdens centrum som Sverige. I samma veva som jag gjorde intervjun arbetade jag med en artikel där jag var tvungen att utgå från den kanoniserade konsten i landet och hade konstaterat att Portugal låg lika hopplöst till på Artfacts ranking som Sverige; inga konstnärer ovanför plats 400. Vad detta nu säger? Jürgen Bocks reaktion kom också. ”Är konstlivet i London mer intressant, jag vet inte, är konstlivet i Paris mer intressant? Är konstlivet i Berlin mer intressant? Jag vet inte? Konstlivet i Berlin är till stora delar präglat av en aggressiv vinnarattityd och är det intressant? (…) Är det som sker på Tate i London mer intressant? Självklart ser du massa bra verk där men då i sin slutliga fas och i sitt slutliga tempel, vilka öppningar finns det för dig i en sådan situation?”

I Lissabon sker det massa små intressanta saker i bakom fasaderna. Som utomstående måste du inse att det tar tid att komma in i dessa miljöer, viket inte betyder att det är mindre intressant. Kanske inte de du läser om i Time Magazine är så intressanta, här måste du anstränga dig och offra något själv, ”bli en spelare som ger och tar”. Här finns inte heller samma tempo som i andra centra, vilket också medför att du inte blomstrar på en dag och är utblommad dagen där på. Här finns inga stora institutioner som styr. ”du slipper det oreflekterade högljudda brölet från den ‘kreativa industrin’, slipper höra om ‘kulturindustrin’. Positivt laddade branscher och begrepp som Adornos och Horkheimers påvisat även medför masshypnos”. Sedan berättar Bock om att det vid ett tillfälle funnits planer på att Manifesta skulle äga rum i Lissabon, men att det fanns folk i staden som insåg att det inte alls skulle gynna det lokala konstlivet. Det skulle bara sluka kulturbudgeten för lång tid framöver. Så idén blev nedlagd på ett tidigt stadium. Här finns en sund skepticism mot alla stora löften som kommer ovanifrån.

Per Brunskog (text), Arne Kaiser/Tuomo Manninen (foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *