Publicerad 18 maj 2013 Av I Recensioner Med 3272 Visningar

Nandipha Mntambo på Andréhn-Schiptjenko

DSC_2172Säger man “afrikansk konst” till någon så är chansen stor att vederbörande kommer upp med Yinka Shonibare eller någon annan manlig konstnär med afrikanskt ursprung som numera bor i London eller New York. Kvinnonamn dyker inte upp lika snabbt, vilket är en paradox eftersom de afrikanska samhällena har en tradition av starka kvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens. Därför är det spännande att möta den unga sydafrikanska konstnären Nandipha Mntambo i en utställning som faktiskt är hennes solodebut i Europa. Hon har emellertid redan synts i flera av de “rätta” sammanhangen för alla som siktar på en internationell konstnärskarriär, som biennalerna i Sydney och Dakar. 2011 kunde vi se hennes verk i den stora samlingsutställningen ARS på Kiasma i Helsingfors. Men att ett kommersiellt galleri tar på sig uppgiften att visa henne hedrar Andréhn-Schiptjenko, speciellt i tider när alla tycks prioritera säkra kort från den svenska hemmaplanen.

Som konstnär befinner sig Nandipha Mntambo någonstans mellan Louise Bourgeois och Jana Sterbak. Hon har med andra ord ett starkt uttalat intresse för relationen mellan vår existens som kulturvarelser och de mer djuriska aspekterna av vårt biologiska vara. Det framgår med all önskvärd tydlighet när hon använde sig av djurhudar (koskinn), som skurits och draperats så att de liknar sofistikerade designklänningar. Hon har haft sin egen kropp som modell, och tidigare har hon också använt hudarna som rekvisita i arangerade fotografier där hon själv uppträtt som huvudperson. Djurhudar har förstås en arketypisk betydelse i människans livshistoria, inte bara för den som råkar komma från Afrika. De skyddar, döljer men fungerar också som kulturella markörer: den som ikläder sig en annans hud lyfter sig utöver att vara enbart en biologisk organism. Civilisationen reser sig på primitivismens fundament.

DSC_2175Men som skulpturala objekt berättar hudarna snarare om frånvaron av något, om den tomhet som följer när traditionella former och föreställningar mals ned i det moderna samhällsmaskineriet. Samtidigt som det finns något frånstötande – man frestas att tillgripa 90-talsklyschan “abjektalt” – i att lägga hud på hud vilar det också något lätt och flyhänt över Nandipha Mntambos skulpturer. Det är som om existensen bara tagit en sväng utanför galleriet, och lämnat kvar ett förstenat vinddrag genom hudvecken. En samling “målningar”, som gjorts av kohår och papper, förstärker detta intryck. De långa hårpiskorna är antingen på väg in i rummet eller ut genom väggen, de markerar ett tunt membran som skiljer urbaniteten från det arkaiska livstillståndet. Eller så är det en subtil förening av de båda som vi bevittnar.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/5 – 20/5

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.