<

Publicerad 10 april 2010 Av I Konstkommentarer Med 994 Visningar

Myten om den tärande konstnären

lindberg_de_geerEn av samtidsdebattens mest ihärdiga myter är den om de tärande konstnärerna. Det vill säga konstnärer som lever på bidrag in splendid isolation, oförmögna att tjäna pengar på sin konst men ovilliga att göra något åt saken. Och som därmed trivs gott med att vara en börda för samhället. Marianne Lindberg de Geer, nu aktuell med en hyllad retrospektiv på Dunkers Kulturhus, har tagit ett annorlunda grepp på frågan. Hon har nämligen satt sig ned och analyserat hur mycket jobb (och därmed intäkter) åt andra som hennes konstnärliga verksamhet genererar. Det blir en lång lista:

  1. Fastighetskontoret, som hyr ut min ateljé
  2. Konstnärshandeln där jag köper duk, färg och penslar
  3. Järnhandeln, där jag köper mina verktyg
  4. Stenhuggeriet i Xiamen, Kina, och i Breanäs som hugger mina skulpturer
  5. Gjuteriet i Thailand och Sverige som gjuter mina skulpturer
  6. Mac rent som hyr ut min dator
  7. Fotohandlaren som framkallar mina bilder och servar min kamera
  8. Filmfotografen som filmar mina videos
  9. Skådespelarna som agerar i mina filmer
  10. Redigeraren som redigerar mina filmer
  11. Ljuddesignern som spelar in ljud till mina ljudverk
  12. Ramverkstan/glasmästeriet som ramar mina bilder
  13. Galleristen som säljer mina verk mot 50% i provision
  14. Museicheferna
  15. Intendenterna/curatorerna
  16. Museiteknikerna
  17. Pedagogerna
  18. Fotograferna
  19. Informatörerna
  20. Webbarna
  21. Reklambyråerna
  22. Städarna
  23. Transportföretagarna
  24. Författarna ( som skriver boken/utställningskatalogstexten)
  25. Kulturcheferna/kulturjournalisterna
  26. Medierna: TV, radio, kulturtidskrifterna
  27. Universitetslärarna/konstvetenskapen
  28. Bokförlagen
  29. Auktionsverken/andrahandsmarknaden

“Listan kan, som ni förstår, göras mycket längre”, säger Marianne. “Förr, för så där ett år sedan, så fick alla dessa (förstås) betalt. Alla utom konstnären. En konstnär kan inte skapa hur många verk som helst som blir bra nog att visa för allmänheten, på samma sätt som en författare eller en filmregissör/manusförfattare inte kan skapa på löpande band. Det är som med idrotten; man måste träna, fundera, planera; ja jobba på helt enkelt. Därför kan man inte sälja konst som man säljer andra varor. Det blir liksom inte bra konst. Och därför kan det rimligtvis inte heller bli så många utställningar per år. Säg att du säljer för femtio tusen på en utställning. Då ska galleristen ha 50% plus moms och på resten ska konstnären betala skatt + soc. för. Det förstår ju vem som helst att det inte  har funkat! Med nya MU-avtalet”.

Så vad lever då konstnären på? I nyligen offentliggjort statistik från AF Kultur ges en del av svaret. Arbetsförmedlingen kodar arbeten inom cirka 400 huvudgrupper. När man skärskådar vilka områden kulturarbetarna varit verksamma inom under det gångna året – förutom den egna konstnärliga verksamheten – handlar det om bortemot hälften (200) av antalet tillgängliga områden! Ingen annan grupp på arbetsmarknaden uppvisar en sådan flexibilitet. Regeringens “arbetslinje” personifierad, kort och gott. Kanske kommer någon ihåg detta nästa gång kulturbidragen skall debatteras. Fan tro’t.

Anders Olofsson (text), Marianne Lindberg de Geer (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *