Publicerad 06 juli 2020 Av I Recensioner Med 1113 Visningar

Monica Höll på Aguélimuseet

En timme och en kvart från Stockholm till Sala med tåget. En kort promenad på några minuter från stationen och jag är framme vid Aguélimuseet, inrymt i Salas gamla elverk.

Traversen hänger i taket med sin bärande konstruktion och svarta kedjor. I den bortre änden står en flygel, som inte heller den är en del av Monica Hölls utställning ”Gläntan, varsel, grenen och ljuset”. Men konstnären har hängt måleriet utifrån salens förutsättningar och jag börjar nu långsamt träda in i Hölls naturbetraktelser. De flesta målningarna i travershallen är kvadratiska i storleken 200 x 200 cm, förutom en något mindre triptyk målad på plexiglas.

Monica Höll, Utan titel, olja på plast. Bakom flygel: Rage, stone, flower, and the ghost. Foto: Windy Fur Rundgren

Det tar en stund innan jag kommer in i måleriet. Flera av färgerna är uppskruvade och neonkulören bländar mig nästan. Men jag ser också flera beröringspunkter som ger ingångar. Påminner inte det där lite om Willem de Kooning och jämnåriga Isabelle Gautier, eller Richard Diebenkorn och, ja, hans elev George Miyasaki, nej, kanske Joan Mitchell, hmm. Fast Monica Hölls är mer som calligrafitti med en klassisk känsla för ljus och rörelse. Referenser och penseldragens stafettliknande historia, som egentligen inte behövs sättas ord på. Här. Eller? Jag vill ju bara som Ivan Aguéli skulle ha sagt ”uppleva den materiella förnimmelsen av livets inre puls”.

Monica Höll, Tide and late afternoon, 200 x 200 cm. Foto: Windy Fur Rundgren

Cézanne brukade ”ge sig av till landskapet” när bitterheten kändes för stor. Nu känner jag mig inte direkt bitter, men kanske som fast i huvudet, då min hjärna ständigt rättar in saker i kronologi med orsak och verkan. Igenkänning. Men behöver man verkligen förstå måleri för att uppskatta det? Nej.

Identifikation kan ju snarare ha förödande konsekvenser, på så vis att den bestämmer vilka i konsthistorien som ingår i en värdeskala, vars mått anger vad som är högt och lågt. Går det att bortse från vad vi har lärt oss? Nej, men det går att medvetandegöra fördomar och våga se i nya och fler skalor. Parallella.

Färgerna påminner mig om min kompis G, som skulle följt med mig till Sala idag, men som åkte till Örebro för att ta syra i skogen vid en sjö med två polare istället. Funderar över om de sitter och beskådar naturen på samma vis som jag gör nu. I neonfärger. Tror dock inte att Monica Höll här har återgett ett knasigt rus med den diskanta neonkulören, men ändå något åt det hållet, som en förhöjd och sinnlig iakttagelse av naturen.

Monica Höll, Spirit. Foto: Windy Fur Rundgren

Bilderna bär på en lätthet och rörelse som känns lika truistisk som naturen är, utan vare sig mål eller riktning, när man befinner sig i den. Färgen är ditmålad och bortslipad, ditstruken igen och borttagen; med trasa, med verktyg och även en skosula som råkat hamna på duken och fått bli kvar. Men ingen målning tilläts bli tung eller sluten, de är alla i kvar i rörelsen. Befriande att se på.

Jung trodde att neuroser är försök att undvika livets uppgifter, metoder att kringgå livets svårigheter. Jag skulle vilja likna den här sortens måleri med att vara just neurosens motsats. För jag får en känsla av att Höll har gått ut i landskapet och fått färgernas rörelser att öka sinnenas flöde, likt tai chi. För att sedan lugn och fokuserad gå tillbaka till ateljén och ställa sig frågan vilka målningar hon ska behålla. Urvalet gissar jag är en viktig del i konstnärens process.

Funderar över vad varsel betyder, ett ord som står med i utställningens titel. Föraning? Kanske handlar det om hur vi läser av det perifera utan att registrera detaljerna, och därför tolkar subliminal varseblivning som något mystiskt, fast det egentligen bara är information vi väljer att läsa, vid ett senare tillfälle. Informationen fanns ju där hela tiden. Målningarna ser ut att ha uppstått likt telefonklottrets personliga abstrahering. De registrerade detaljerna tolkas i efterhand.

Målning av Ivan Aguéli, Aguélimuseet. Foto: Windy Fur Rundgren

Aguéli skulle kanske ha sagt att konstnären vill åt de ”subtila materiella betingelserna”. Likt grodan, som uppkom ur slumpen i Hölls målning Spirit, där en grön opak färg möjligen kan liknas vid en groda. Regnvatten och lera som klafsar där man går. En himmel som lyser i purpur och guld fladdrar över ett stenröse i en annan målning. Formerna är befriade från tanken. De är tillstånd. I den vackra sommaren.

Jag går ut ur travershallen och tar ett långsamt varv inne i rummet där Aguélis måleri hänger. Vissa målningar skälver av ljus i ett slags islams universalitet ”Kamal”. Och jo, jag tycker att det finns vissa likheter mellan Ivan Aguélis och Monica Hölls måleri. Det intensiva ljuset, platsen att återkomma till och en förhöjd iakttagelse av naturen.

Windy Fur Rundgren

Aguélimuseet, Vasagatan 17, Sala. Utställningen pågår 27 juni – 29 augusti 2020

Windy Fur Rundgren är konstnär, frilansskribent och föreläsare. Verksam och bosatt i Segeltorp

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.