Publicerad 08 juni 2008 Av I Recensioner Med 1886 Visningar

Moderna Museet, Stockholm: ”Eklips” (31/5-24/8)

eklips_mccarthyTidigare i år kunde vi se utställningen ”Tänd mörkret!” på Millesgården (den har tidigare kunnat ses på Göteborgs konstmuseum. Utställningen spände över perioden 1975-85, en period när den politiska konsten i 70-talstappning krackelerade, och efterträddes av konstnärliga uttryck som ofta innehöll lika stor politisk vrede mot orättvisar och godtycklig maktutövning, men med betydligt mindre av ideologisk renlärighet. Moderna Museets stora sommarutställning tar på sätt och vis vid där ”Tänd mörkret!” slutade. Som historisk fond har den globala utvecklingen sedan 80-talets slut och fram till dags dato. 80-talet – som också var en storhetstid för konsten – ändade i förskräckelse med finanskris och åtföljande konstkrasch. Men sedan gick det bättre. Minnet är kort, och sekelskiftet blev odramatiskt. Inga domedagsprofetior slog in, och allt gick som på räls. Ända fram till 11 september 2001, när plötsligt den vackra spegeln sprack från kant till kant. Nu förefaller det som om mörkret lagt sig för gott: klimatkris, global terrorism, skyhöga energipriser och livsmedelsbrist. Solförmörkelsen är ett faktum.

Några snabba lösningar skådas inte vid horisonten. I stället får man söka metoder att hantera den mångdimensionella osäkerheten. Konsten besitter just denna egenskap, enligt utställningens curator Magnus af Petersens. Konsten ger sig själv carte blanche att vända upp-och-ner på vedertagna föreställningar, formulera politiskt inkorrekta utsagor och lägga upp ett hånflin i sammanhang där man förväntas vara allvarstyngd. Det är denna slags konst som stått i fokus när man valt konstnärer till ”Eklips”. Men frågan är förstås om utställningskonceptet är så distinkt utmejslat att det inte skulle kunna resulterat i närmast vilket annat urval av konstnärer som helst. Men curatoriska koncept är inte byggnadsritningar, som efter vernissagen skall jämföras med ett besiktningsprotokoll. Vill män läsa ”Eklips” rätt skall man nog inte spekulera för mycket kring hur väl de utvalda konstnärerna passar in i utställningsidén, utan mer se dem och deras respektive verk som exempel på ett av flera tänkbara sätt att tyda konstens relation till samtiden. Dessutom bjuder utställningen på ett flertal internationella konstnärskap som den breda svenska publiken förmodligen är obekant med. Det är i sig en fjäder i hatten för Moderna Museet, som lätt hade kunnat göra en sommarutställning med säkra, svenska kort.

eklips_nelsonDet mest uppenbara sättet att förhålla sig till en mörk tid är att skratta ut demonerna. Det har konstnärer gjort alltsedan medeltiden, och i modern tid framför allt genom dadaisterna, som fann skrattet vara det enda möjliga sättet att hantera vissheten om fasorna i första världskrigets skyttegravar. Men det är ett skratt med rysningar som framkallas. I ”Eklips” skrattas det på två sätt, dels genom Paul McCarthys groteska och avsiktligt överdrivna skrattspegel med utgångspunkt i Disneyimperiets exploatering av piratmytologin. För den som såg separatutställningen med konstnären 2006 blir dock upplevelsen betydligt tamare än när man faktiskt fysiskt befinner sig mitt i röran av smetig rekvisita som McCarthy möblerar sina installationer med. Den andra formen av skratt levererar Nathalie Djurberg, som visar ett par av sina nya leranimationer. Även i Djurbergs värld har lekfullheten en grotesk sida, men det är betydligt lättare att försona sig med än hos McCarthy. Djurbergs genialitet ligger i stället i att öppna sagoberättandet mot en mörkare sida av människans väsen, dock utan att förvandla huvudpersonerna till frånstötande monster. Hennes konstnärliga strategi baseras på en humanitet som är inkluderande och generös i sitt tilltal.

Ett annat sätt att ta sig an mörkret är att göra det handgripligen. I USA har den kristna högern länge haft ett ont öga till den tunga rockmusiken, som man menar förmedlar budskap från Djävulen. Klassiska exempel på detta är Black Sabbaths ”Into the Void” och Led Zeppelins ”Stairway to Heaven”. (Ironiskt nog har band som Insane Clown Possee, Dark Lotus och Twiztid avsiktligt lagt in hemliga baklängesmeddelanden i sina låtar.) Lucas Ajemian har (tillsamman med sin bror Jason Ajemian) transkriberat just ”Into the Void” till ett partitur som går att spela baklänges. Resultatet blir en musik som mer leder tankarna till sakral musik än till hårdrock. Kanske är Black Sabbaths dolda budskap – om ett sådant finns – i själva verken andligt? Hangriplighet på ett annat sätt representeras av Mike Nelson, som arbetar med byggnationer baserade på fiktiva berättelser och personer. Installationen som visas i ”Eklips” utgår från ett fiktivt motorcykelgäng bestående av Gulfkrigsveteraner med minnesförlust. I Nelsons labyrint av hönsnät och mystiska, klotformade gipsobjekt gestaltas visionen av en människas fragmentariska inre värld, ett kontinuum bestående av ömsom hårda kärnor av minnen och stora lakuner av glömska. Nelson anknyter till traditionen från konstnärer som Edward Kienholtz, som i totalgestaltningens form drar in betraktaren och gör honom/henne till en ”insider”.

eklips_gallagherNelsons bruk av egenhändigt fabricerade historier representerar också det tredje sättet att fördriva mörkret, nämligen genom drömmen och myten. Ett av utställningens starkaste uttryck levereras av Ellen Gallagher, som med sin säregna blandning av måleri och collage berättar en annorlunda historia om det svarta USA. Gallaghers myt bygger på föreställningen om ett svart Atlantis, befolkat av havsväsen som stammar från de slavar som kastades överbord från fartygen som fraktade dem från Afrika till Amerika. I Gallaghers berättelse invaderas gradvis det landburna samhället av väsen från oceanens djup, ungefär på samma sätt som slavhandlarna en gång i tiden invaderade byarna i Afrika. Men Gallaghers bilder är också ett fascinerande djupsnitt genom lagen i den moderna kulturen, gestaltat med en konstnärlig säkerhet och hantverkskänsla som imponerar.

Även Michaël Borremans måleri tycks vara baserat på en grund av okända berättelser, med den skillnaden att berättelserna är frånvarande. Borremans bilder visar oss en värld som verkar hämtad från 40-talet, och människorna han avbildar är inbegripna i aktiviteter som kräver stor koncentration. Men trots att de arbetar tillsammans är var och en avskuren från omgivningen, och helt absorberade i sig själva. Efter en stund inser vi att det inte alls finns någon historia som de är delar av, det är bara sättet som bilderna är arrangerade som leder våra tankar i den riktningen. ”Systemet” är ingen objektiv verklighet, utan en konstruktion, en fiktion, av vårt medvetande. Och det är förmodligen ett hoppfullt konstaterande i en mörk tid.

Bilder (uppifrån och ned). Paul McCarthy, Mike Nelson, Ellen Gallagher

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen

2008-06-08 Anders Olofsson (text), Moderna Museet (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.