<

Publicerad 17 september 2009 Av I Recensioner Med 1019 Visningar

Millesgården, Stockholm: Magnus Wallin (12/9-8/11)

wallin_missionAtt människan är alltings mått visste redan de gamla filosoferna. Och den insikten behöver inte bära på något självtillräcklighetens övermod: man behöver inte fundera så länge förrän man inser att det faktiskt inte finns mycket i världen omkring oss som inte på ett eller annat sätt påverkas av, eller är beroende av, oss människor. Men det objektiva konstaterandet kan utan alltför stor ansträngning halka snett och trilla ned i hybris. När människan – framför allt den fulländade människokroppen – görs till norm ljuder startskottet för en process som i sin vardagligaste variant producerar ätstörningar hos tonårstjejer, men som om det vill sig riktigt illa slutar med officiellt sanktionerad utgallring av ”defekta” individer och i förlängningen folkmord. Svårigheten ligger i att fastställa exakt var på skalan idealet övergår till att bli förtryck och förnedring.

Sådana glidningar på värdeskalan brukar vara företeelser som konstnärer är särskilt väl utrustade för at läsa av. Magnus Wallin har genom hela sin karriär arbetet med att nysta i den trasselsudd av ofta motsägelsefulla ideal som omger våra fysiska skönhets- och sundhetsideal. Han låter utan att blinka Hieronymus Boschs vanställda tiggare konfronteras med Leni Riefenstahls olympiska atleter och Andreas Vesalius anatomiska figurer, fascinerande konstverk som en gång i tiden användes för att illustrera tesen om människan som blott och bart ett fysiologiskt system. Wallins tidigaste verk hämtade en hel del av sin inspiration från dataspelsestetiken där våra protegéer rör sig genom tunnlar, korridorer eller labyrinter vars innersta döljer hotfulla och destruktiva krafter. Men till skillnad från många andra konstnärer med en fot i dataspelslägret har Magnus Wallins verk alltid varit avsedda att visas i det riktigt storslagna formatet. Hans animerade filmer bör upplevas på jätteduk och med ett högtalarsystem som gör hans alltid mycket grundligt genomarbetade soundtrack rättvisa.

I Magnus Wallins produktion från de senaste åren har dataspelsestetiken blivit allt mindre och mindre tydlig. Det är alltmer sällan verken har en linjär progression (som i Wallins fall dessutom ofta visar vara cirkulär). I stället får vi bevittna enskilda scener, avgränsade händelseförlopp som i och för sig rymmer ett berättande element, men där det varken finns en början eller ett slut. Vi är, liksom figurerna i verken, fångade i ett evigt nu som är dömt att upprepas gång på gång. Om man vill likna Wallins verk vid en slags mörka sagor, så är det sagor utan den traditionella sensmoralen. Det tycks snarare vara en allt tydligare egenskap hos Wallins verk att de samtidigt lutar sig mot det västerländska samhällets värderingskollaps och avstår från att fylla tomrummet med beskäftiga alternativ. Magnus Wallin är klarsynt och tämligen fri från illusioner. Skall man hitta ett konstnärstemperament i historien som ligger honom nära så blir det förmodligen just Hieronymus Bosch, visionären som aldrig förlorade kontakten med jordytan och som inte hyste alltför höga tankar om medmänniskorna, oberoende av deras sociala ställning och trosbekännelse.

wallin_colonyDen nya utställningen, med titeln ”Instrument”, är den första stora presentationen av Wallins verk i Stockholm sedan han ställde ut solo på Tensta konsthall 2002. Denna gång har han valt at skruva åt uttrycket ordentligt, och skapat ett minimalistiskt formspråk där svart och vitt dominerar bildberättandet. I verket ”Mission” känner vi igen beståndsdelar från ett tidigare verk som ”Exercise Parade”, där ett skelett och en anatomisk docka förföljs genom en labyrint av en stor orm. Men denna gång har labyrinten ersatts av ett transparent panoptikon som innesluter att antal skelett. Enda vägen mot friheten tycks bestå i att överta betraktarens centralperspektiv, något som ofelbart leder till att en väldig tunga sveper ned från ovan och brutalt pressar ned inkräktaren mot marken. Ingen utväg finns ur den kyliga spegelvärld som ersätter bilden av medmänniskan med reflektionen av skelettet, en klassisk memento mori-symbol i den västerländska konsten.

Utställningens andra stora videoprojektion, ”Colony”, är ännu mer gåtfull till sin natur. Denna gång kraschlandar skeletten på en isbelagd flod, bara för att sekunden senare börja kopulera med stora ägg. Kopulerandet avslutas med att de kryper in i äggen och rullar iväg längs den vindlande isbanan. Långt i bakgrunden kan man givetvis ana Hieronymus Boschs figurer, som när de lyfts ur sitt ursprungliga miniatyrformat blir nästan groteskt tydliga. Associationer till psykologernas omhuldade myt om längtan tillbaka till moderlivet blir givetvis aktuella, men riktigt så långt skall man nog inte dra tolkningen. Även i detta verk är det cirkulära händelseförloppet framträdande. Skeletten är fångade inuti ett händelseförlopp, ett skal, som de inte kan ta sig ur. Att krypa in i ett annat skal framstår mot denna bakgrund som en nattsvart ironi.

Magnus Wallins nya verk har en betydligt mer stiliserad karaktär än hans tidigare produktion. För att återkoppla presentationen till de levandes värld har han valt att inkorporera två staffliverk i utställningen, ett målat med blodblandad färg och det andra tillverkat av hud. Tyvärr fungerar dessa Damien Hirst- eller Morten Viskum-lika tillskott snarare desorienterande på betraktaren än som ett förtydligande. I verk som ”Mission” och ”Colony” visar Wallin prov på ett så styvt hantverk och förmåga att göra det existentiella mörkret trovärdigt att alla utvikningar eller försök till förtydliganden känns onödiga, hur ärligt menade de än må vara.

Adress: Herserudsvägen 32, Lidingö

2009-09-17 Anders Olofsson (text), Millesgården (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *