Publicerad 21 oktober 2011 Av I Recensioner Med 1625 Visningar

Miguel Rio Branco på Kulturhuset

riobranco2Svarta väggar i rum ljussatta av låga och intensivt gula nakna glödlampor som hänger i ansiktshöjd. Upplevelsen är direkt och fysisk. När vi stiger in i Miguel Rio Brancos installation ”Out of Nowhere” (från 1994) längst inne i Kulturhusets nya stora utställning med den brasilianske konstnären, är det som om vi får tillträde till hans konsts livmoder eller mörka hjärta. På väggarna hänger kollage av glättiga sporttidningsartiklar från 1920-talet och Rio Brancos fotografier av hemlandets boxare och prostituerade monterade på svart tyg. Under kollagen står sotiga speglar lutade mot väggarna. Det är ingen slump att de inte längre reflekterar åskådaren när man kommer nära nog att tyda bilderna. Rio Brancos värld är inte omedelbart reflexiv och i detta finns mycket av det som gör den storartad och problematisk på samma gång.

Kulturhuset har med curator Estelle af Malmborg skapat en omfattande och imponerande vandring i Rio Brancos porträtt av ett Brasilien och ett Latinamerika han som diplomatson spenderade sin uppväxt skild från. I utställningen återfinns filmen ”Jag tar ingenting med mig i döden, de som är skyldiga mig något kommer att betala i helvetet” från 1979, filmad i den gamla och slitna stadsdelen Pelourinho i Salvador. Som de flesta av Rio Brancos större verk är filmen ett kollage av rörliga och stilla bilder och av musik. Subjekten känns också igen: de avklädda prostituerade och en fascination med textur och patinering som ibland slår över i en estetisering av fattigdomen. Men lidandet, i större bemärkelse, är aldrig långt borta i Rio Brancos barockt katolska universum färgat av jungfru Marias ultramarin och Jesu blod. Att betänka, i sammanhanget, är att Pelourinho betyder skampåle, den påle vid vilken slavarna bands fast för att pryglas.

I en av stillbildserierna från Pelourinho, ”Scar” från 1979, visar Rio Branco hur misären och fattigdomen skrivits på kvinnornas hudar. Han bygger en konceptuell brygga från slummens fallfärdiga byggnader och landskap som varken är inne eller ute, privat eller offentligt, till dessa misshandlade kroppar. Texturen leder honom i detta fall mot en dokumentär nerv och mot någon slags politik. Det går inte att bortse från att världens ofärdighet med smärta och förnedring också lämnat sina spår på människokroppen. Efter en stunds promenad i Rio Brancos värld inställer sig dock frågan vad han vill att dessa kroppar ska kommunicera, och hur han ställer sig i relation till dem. I filmen från Pelourinho finns avsnitt där kvinnorna dansar kokett framför kamerans öga, som för att driva med Rio Branco. Han tillåter dem en sällsyn självständighet som värdiga och stolta subjekt. Annars ska allt inlemmas i hans universum, eller den fantasirika flirt med fattigdom som han gjort till sin konstnärliga utflykt.

riobranco3I det mörka rummet med speglarna speglas främst olika icke-möten som symboliserar hur Rio Brancos byggstenar värjer sig mot varandra. Hans försök att jämställa den kvinnliga prostituerades martyrium med den manliga boxarens disciplinering av kroppen kräver en uttolkare som blundar för det faktum att det inte är samma sak att bli piskad som att piska sig själv. Det blir en märklig kommentar till könsmakt när Rio Branco vidare i olika moment låter påskina en njutning hos det utsatta subjektet. Det är inte svårt för oss svenskar att känna igen oss i en latinamerikansk exotism: ”Vill du bli mitt hjärtas kung? / Har du pengar i din pung?” som Taubes ”Flickan i Havanna” frågar. Vems samba är det vi köper för att tala genom Cornelis Vreeswijk?

Det finns ingen anledning att betvivla Rio Brancos ärlighet i hans långa (från slutet av 1960-talet till idag) konversation med sin idébild av sitt brasilianska hemland. Han är i själva verket så ärlig att han, i försöken att undvika att bli dokumentär och politisk, låter en hel tradition av laddade uppfattningar spela över omedvetna reflexer i hans inre. Det går dock att föreställa sig andra typer av konversationer som inte skulle trivas lika lätt i den kanske allt för bekväma skuggvärlden. Hur vore det, till exempel, om de där sotiga speglarna hade riktats mot besökaren och mot Rio Branco i en mer självmedveten introspektion? Hur vore det om spelet mellan utsida och insida i slummen också kunde ha kommenterats av ett spel mellan ett perspektiv utifrån landets gränser och ett inifrån? Och hur hade det varit om Rio Branco närmat sig människorna, inklusive sig själv, som kartor av inre och yttre ärr; vägvisare snare än färdiga bilder?

I Rio Brancos värld refererar hans bilder till sig själva där som de dyker upp i nya medier och konstellationer. Det är upprepningen som ofta skapar den hermetiska känslan bland fotografier, videor och installationer. Konstnärens konsekvens och nästan ikonografiska projekt verkar stundtals utelämnande, men resultatet leds ändå tillbaka till en kalkylerad yta. I slutändan är det Rio Branco som köper sin samba, snarare än att sälja sin egen. Kulturhuset kommer tillsammans med Södertörns Högskola och Instituto Cervantes att kombinerar utställningen med en samtalsserie om exotism (16, 23, och 30 november) vilket är ett utmärkt initiativ. Rio Brancos intensivt bildbaserade konst ställer viktiga frågor om den makt som nationalitet, klass och kön representerar i vår föreställningsvärld. Ibland ställer han verkligen frågorna, men vid många andra tillfällen är det som om han skapar en miljö i vilken han kan abdikerar och låta frågorna passera genom honom. Vilket ansvar har konstnären för sitt universums byggstenar?

Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 8/10 – 29/1 2012

Axel Andersson (text), Kulturhuset (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.