Publicerad 10 maj 2012 Av I Recensioner Med 1959 Visningar

Matias Faldbakken på OCA

OCA är Norges motsvarighet till svenska IASPIS. Sedan våren 2011 huserar man i nyrenoverade, ärevördiga industrilokaler vid Akerselva i den hippa stadsdelen Grünerløkka. Under våren och en bit in på sommaren kan norrmän och tillresande turister – av vilka antalet är stort, trots att Oslo är en av världens dyraste städer att turista i – se en utställning med Matias Faldbakken, en av den norska samtidskonstens golden boys. Faldbakken förekommer både på den litterära och den bildkonstnärliga scenen, och har tidigare representerat Norge vid bland annat Biennalen i Venedig. Till sommaren kommer han att ställa ut på dOCUMENTA (13) i Kassel, där en av co-curatorerna ärOCA:s direktör Marta Kuzma, som också varit curator för Faldbakkens utställning på OCA.

Matias Faldbakken är, liksom hans sporadiske samarbetskollega Gardar Eide Einarsson, en konstnär som finner sitt arbetsmaterial i samtidskulturens artefakter och i vår relation till dessa. Ofta har Faldbakkens utställningar haft ganska våldsamma inslag: föremål repas, bränns, knycklas ihop och slås sönder för att därigenom anta andra former som gränsar till en slags abstraktion. Samtidigt räcker Faldbakken ut tungan (eller ger fingret, stryk det som ej önskas) åt elitens vårdande av av kulturella värden och kulturella institutioner. Somliga skulle betrakta honom som en nihilist 2.0, men det är förmodligen mer korrekt att likna honom vid en dadaist som väckts upp från konsthistoriens sömn, upptäckt att inte mycket förändrats och med en cool attityd som vapen ta sig an samtidens avarter.

Det gör också Matias Faldbakkens konst ambivalent. Det är inte svårt att bakom de coola konceptuella greppen urskilja något av glöden i hans engagemang, som ibland tangerar en genuin ilska. Men ibland blir det för mycket av det goda, och den faldbakkenska estetiken fastnar i tomma gester. På OCA har han tagit historien i anspåk och lånat in ett antal klassiska originalverk av kända norska skulptörer som Arnold Haukeland och Gustav Vigeland. Dessa har han sedan med hjälp av diverse industriella anordningar arrangerat så att de blivit hängande upp-och-ned i utställningsrummet, fjättrade av remmar och stativ. Titeln på utställningen, “PORTRETT PORTRETT AV AV EN EN GENERASJON GENERASJON”, speglar Faldbakkens intention att förvandla skapandet av konst till något som an liknas vid att återställa en skalad lök till ursprungsskicket. Man får med andra ord lägga skal till skal, enligt en princip som Faldbakken (med stöd hos Arnold Haukeland själv) beskriver i termerna av att “fylla stela former med ett nytt innehåll”.

Detta låter ambitiöst, men hur ofta ar vi inte hört det tidigare? På den curatoriska spelplanen har denna strategi länge, alltför länge skulle många säkert säga, varit ett standardmodellen när arrangören ställts inför uppgiften att sätta samman nyare och äldre konstverk inom ramarna för en och samma utställning. Visst kan resutatet ibland bli intressant, men oftare får besökaren treva efter dolda sammanhang som först framträder när man tagit sig igenom den (mestadels) omfångsrika katalogtexten. I detta fall är sammanhanget inte oklart, snarare tvärtom. Det handlar kort och gott om att skapa nya perspektiv på de gamla konstverken. Men att vända dem upp-och-ned? Det känns tyvärr inte särskilt innovativt, trots att deras inskrivning i ett nytt metalliskt ramverk gör att de kan uppfattas som neoabstrakta parafraser.

Ännu mindre innovativt är ett annat av Faldbakkens ingrepp, som består i att han skjutit in en domkraft under en av skiljeväggarna i utställningslokalen och helt sonika lyft den någon decimeter från golvet. Denna form av fysiska åverkan i den institutionaliserade konsthalls- eller museikontextens arkitektoniska aspekt har (bland andra) radarparet Elgreen & Dragset under en följd av år förfinat närmast intill fulländning. Här blir upplevelsen i stället kanska konsthögskolestudentikos. En enkel lösning har i slutänden visat sig alltför enkel, och den grad av komplexitet som skulle ha kunnat locka betraktaren till en djupare upplevelse uteblir.

Matias Faldbakken är ingen oengagerad slarver, så den svaga helhetsupplevelsen som utstälningen efterlämnar är något av en gåta. Det mesta ser snyggt ut, men har väldigt lite att säga. Kanske är Faldbakkens kometkarriär på de stora internationella utställningsarenorna också hans värsta fiende. För i en biennaliserad och globaliserad intarnationell konstkontext är coolhet och teknisk perfektion alltför vanligt förekommande och personligt kända, originella uttryck en bristvara. Så bättre lycka nästa gång, Matias Faldbakken. Vi vet att du kan.

Adress: Nedre gate 7, Oslo
Utställningen pågår under perioden 29/3 – 23/6

Anders Olofsson (text), OCA (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.