De fyra bildserierna och videoverket av Hoogland Ivanow på Kulturhuset bildar en retrospektiv över en ung konstnärs produktion. Hon befinner sig mitt i karriären, får man förmoda. Snarare än ett bokslut, ett ”verkslut”, skildrar denna utställning en utveckling som för tankarna till en av hennes många fotografier av hoppande kroppar. Rörelsen är frusen, så på ett sätt är det ändå ett slut; ett slut som kommer att pågå i evigheter. För om det finns något vidunderligt märkligt i Hoogland Ivanows fotografier, är det denna rörelse som varken verkar påbörjad eller avslutad och vars kinetik inte är ämnad för oss. Det finns all anledning att dra sig till minnes den romantiske poeten John Keats ”Ode till en grekisk urna” från 1819. Keats såg i antikens målade scener, musik som han kunde förnimma utan att fånga. Han drog slutsatsen att det som inte gick att höra var vänast: ”Heard melodies are sweet, but those unheard / Are sweeter.”
Hoogland Ivanows fotografi väcker frågan om vad konsten kan göra för etnografin. Det främmande och långväga materialet är hennes grekiska urna. Verken kommer från geografiskt avlägsna zoner och från ett Sverige som i detta sammanhang får bli ytterligare en utpost; arktiskt och mystiskt som i den visuellt mest direkta serien ”Speedway” (2001-2005). Det finns referenser till andra medialiseringar av det exotiska som fotografiet av en film om eskimåer som projicerats på en husvägg. I verket syns snön under filmen. Den ”verkliga” snön har spillt vidare i en rekursiv kedja, från ett medium till ett annat. Att filmen ser ut att vara Robert J. Flahertys ”Nanook of the North” från 1922 ger fotografiet mer pregnans. Flahertys verk fick kollegan John Grierson att mynta uttrycket ”dokumentärfilm”.
Dokumentären föddes således med den exotiska etnografin i vilken de ”infödda” befann sig i en process av försvinnande. Man sökte efter naturfolkens autenticitet, som moderniteten skulle förgöra. Dessa filmer skulle bli vittnen, likt grekiska urnor. Hoogland Ivanow tar sig an denna tanke med ett överraskande resultat. Hennes verk skildrar det avlägsna, det perifera och miljöerna där det står alldeles klart att det finns en direkt koppling mellan människa och natur, eftersom de två hjälps åt med att skapa varandra. Ändå så undviker hon patriarkalt koloniala fallgropar. Hennes konst är inte melankolisk på samma sätt som den tidiga etnografin som redan sörjde sitt objekt. Den dova stumhet som återfinns i hennes bildvärld är inte i huvudsak sörjande. Det är som hon har frilagt dokumentärens frusenhet utan denna blicks problematiska bagage; de resväskor som tillhörde herrefolken.
Rent formellt lyckas Hoogland Ivanow destabilisera våra förväntningar på det fjärran, och på det egna som är olustigt avlägset, främst genom förgrunder, skuggor eller rörelser. Förgrunderna skapar en dimensionalitet i verken, ger dem rumslighet som också är tid eller avstånd (tiden att förflytta sig i rummet). Skuggorna, liksom förgrunderna, skymmer ansikten och understyrker svårigheterna med att nå en identifikation med främmande subjekt. Rörelserna, de många hoppande människorna, ger en stark kroppslig förnimmelse av närhet som inte går via kulturen och därför finns utanför vår kontroll. Det är överlag en överraskande teatral värld för att rymmas i ”dokumentära” representationer, något som också skymtar i filmen om dansaren Annelise Frankfurt (2013). Utan tvekan är denna teatrala värld starkast i porträtten av speedwayförarna som fotfarande har på sig sina hjälmar som om dessa vore masker i ett antikt skådespel.
Sigmund Freuds text ”Sorg och melankoli” från 1917 hjälper till för att kasta ljus på det etnografiska dokumenterandet av de nästan försvunna folken. Sorg för Freud var ett normalt tillstånd, i melankolin hade sorgen övergått i en patologi. Melankolikern led av förlusten av ett objekt till den grad att känslan aldrig försvann. Subjektet, som höll sig kvar vid känslan av förlust, började kritisera sig själv för de saker som hon eller han omedvetet egentligen höll det förlorade objektet ansvarig för. Här framträder hela problematiken med den exotiska etnografin i paradoxalt majestät. Den koloniala venerationen av den försvunna naturmänniskan och självkritiken av den egna moderniten, som varit ansvarig för försvinnandet, gav också uttryck för ett förakt för naturmänniskans svaghet. Det gick att hylla och förminska på samma gång, i evigheter. Mönstret fortsätter, än idag hittar vi kulturer på modernitetens eller globaliseringens knivsegg. Frågan som Hoogland Ivanows ställer är hur vi går vidare från denna modell utan att för den skull investera vår energi i något annat objekt som inte kan leva upp till våra förväntningar.
Hoogland Ivanows verk må te sig romantiska, det skira nordiska midnattsljuset, naturen och sönderfallande fasader är återkommande, men hon förhåller sig på ett intressant sätt till den romantiska melankolin i vilken subjektet har förlorat ett objekt. Hon gör detta genom att kontrastera denna idé med dess motsats: objektet har förlorat ett subjekt, en konstruktion som hör hemma i teatern vars artificialitet skiljer den från romantikens sannhetsiver, men även materialismen. Det enda som hon lämnar därhän, förutom i videoverket som utan tvekan är den svagaste delen i denna starka utställning, är modernismens förlust i vilket subjektet har tappat ett annat subjekt, en alienation som yttrar sig i existentiell ångest och anomi.
Keats kunde visserligen vara romantiskt melankolisk, i sitt ode till melankolin (också från 1819) skrev han att skönhet måste dö. Men i oden till urnan kan skönheten (som enligt Keats är sanning) leva i evighet medan människan försvinner. Objektet förlorar sitt subjekt. Det är också denna sanning som finns så starkt närvarande i Hoogland Ivanows konst och som gör att hennes dokumentära och etnografiska ansats finner en väg till en imponerande relevans. Det är, som sagt, bara i filmen som hennes stringens i konceptuella och formella montage försvinner. Mediets specificitet tar över som om det är den som har kontroll och inte konstnären, vilket ger upphov till en känsla av att Hoogland Ivanows uttryck märkligt nog inte längre är äkta. Det är också svårt att förstå det utställningsestetiska beslutet att projicera filmen i ett rum avskiljt från åskådaren. Denne ser filmen genom en öppning i en grov trävägg. Det är visserligen ytterligare en förgrund, men materialet verkar valhänt i förhållande till den skira och sköra värld som filmen visar.
Ett behagligt mysterium som kvarstår är de många motiven av badande människor på stränder, som verkar så bekanta med ändå så avlägsna. Det ligger en lugn atmosfär över verken. Vad gör folk när de slappnar av? Vad tänker de på? Avsaknaden av uppenbar funktion i deras rörelser passar utmärkt in i stämningen av att det finns gränser för vad representationer kan vittna om. Åskådaren inbjuds till att stanna kvar, drömsk, och höra melodierna som inte kan höras. Det är avståndet, tiden självt, som ligger i fotografierna. Och tiden dör aldrig, det gör bara melankoliker.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 31 okt – 19 jan 2014
Axel Andersson (text), Martina Hoogland Iwanow (foto)
