Publicerad 29 mars 2010 Av I Recensioner Med 1382 Visningar

Marjetica Potrc på Galerie Nordenhake

potrc2Vår tids politiker sägs sakna framför allt två viktiga egenskaper som ledare bör ha: handlingskraft och visioner. Man behöver bara gå till vår egen stundande valrörelse för att få misstanken bekräftad. Backspegelsperspektivet sitter som gjutet i de flesta partiorganisationer, och debatten kommer därför att handla om flytten av olika budgetposter fram och tillbaka, inte om vilken framtid vi önskar. I den förra valrörelsen ståtade socialdemokraterna med devisen ”alla ska med” (som sedermera ärvdes även av de norska socialdemokraterna), men utan att ställa frågan vart färden egentligen går.

Av konstnärerna skall man inte kräva svar på de brännande samhällsfrågorna. Konst är per definition en verksamhet som inte skall gå i partigängarnas ledband, utan ifrågasätta alla självklarheter. När – som i den stora klimatutställningen i Köpenhamn förra året (delar av den kan just nu ses på Tensta Konsthall) – konstnärer bjuds in för att arbeta kring en politisk dagsfråga, då är det inte alltid resultatet blir så lyckat. Ofta får verken en illustrativ karaktär, och saknar förmåga att knuffa ut oss ur de konventionella tankebanorna.

Lyckligtvis finns det undantag. Tomás Saraceno, nu aktuell med en utställning på Bonniers Konsthall, är en sådan konstnär. En annan är slovenska Marjetica Potrc, som nu visar verk på Galerie Nordenhake. Det är intressant att spekulera i hur svenskt konstliv hade sett ut om inte Galerie Nordenhake under så många år fortsatt att visa tunga utländska namn som Miroslaw Balka, Esko Männikkö, Helen Mirra, Antony Gormley och Hreinn Fridfinnsson. En tid på 90-talet när de statliga institutionerna krisade i Stockholm var faktiskt galleriet ett av få andningshål för dem som har ett internationellt konstintresse.

Galleriet har tidigare visat verk av Marjetica Potrc, men aldrig i så stor skala. Potrc tillhör numera den kategori konstnärer som alla internationella curatorer öppnar dörren för. Hon har exempelvis ställt ut på Venedigbiennalen, senast förra året. Hennes konstnärskap förenar en social aktivism à la Rirkrit Tiravanija med en ekologiskt inspirerad arkitektur- och konstruktionskonst som påminner om Tomás Saraceno eller varför inte vår egen Ulf Rollof. Ofta undersöker Potrc med sina verk hur modern arkitektur och stadsplanering fungerar när den implementeras i lokalsamhället och vilka möjligheter vi har att verkligen skapa ett hållbart samhälle som bygger på samverkan i stället för exploatering.

potrc3Till utställningen på Galerie Nordenhake har hon skeppat in en installation hon gjorde under Burning Man-festivalen i Black Rock Desert i USA. Burning Man är ett årligt evenemang som förbinder hippietraditionen med ett slags moderns kretsloppstänkande och en skruvad do-it-yourself-strategi. Festivalen har blivit ett måste för alla praktiskt tänkande (och exhibitionistiskt lagda) visionärer, och samlar numera över 50 000 deltagare.

Marjetica Potrcs bidrag är ett tält vars konstruktionsprinciper hämtats från arkitekturgiganten Buckminster Fuller och Kenneth Snelson. Tältet har försetts med solpaneler och ett litet vindkraftverk, som i sin tur används för att kyla vatten. Vattnet pumpas sedan in i en ”omvänd” dykardräkt (konstruerad av Marque Cornblatt), i vilken festivalbesökare kan ta sig ett avkylande bad mitt i ökenhettan. Tillvägagångssättet är typiskt för Marjetica Potrc. Hon gräver där hon står och tager vad hon haver, antingen det handlar om spontanbyggda hus i Tirana eller självförsörjande hembyggen i New Orleans orkandrabbade stadsdelar. Arkitekturen, som ofta betraktats som ett uttryck för Makten, förvandlas i hennes händer till något subversivt, något som pekar på andra möjligheter än att förgylla lokalpolitikernas eftermäle.

Den andra delen av utställningen utgår från den holländske historikern Johan Huizingas teori om lekens betydelse för kulturens utveckling. ”Homo ludens”, den lekande människan, spelar för Huizinga en central roll i det sätt på vilket civilisationen byggs. Han är mycket noga med att poängtera att leken är den största manifestationen av frihet, och att den alltid är oegennyttig, och leder inte till materiella fördelar. Marjetica Potrc applicerar detta synsätt på vår tids stora ekologiska utmaningar, från det Venedig till Black Rock Desert (som bägge förenas av att vara utlämnade åt vattnet eller vattenbristen).

I färgglada bläckteckningar berättar hon om hur människan genom att mobilisera sin leklust och uppfinningsrikedom vänder hot till möjlighet. Tonen är genomgående hoppfull: ”Nothing can block a new horizon”. Naivt? Kanske, men å andra sidan kanske det är barnet i oss, inte vetenskapsmannen eller politikern, som har störst chans att rädda oss från undergången. Domedagsprofet kan vem som helst bli, men att ingjuta hopp är svårare. Man får – som Marjetica Potrc – göra det bästa av det man har.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 25/3 – 2/5

Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.