”The Cleaner” heter Marina Abramović veckolånga performanceverk som uppfördes i Eric Ericsonhallen i samband med utställningen på Moderna Museet med samma namn. Utanför väntade besökare i timtal för den unika möjligheten att delta i ett kollektivt verk av den legendariska performancekonstnären.
När man kommer in i Eric Ericsonhallen möts man av röstklanger eftersom Marina Abramović för första gången arbetar med körsångare i ett verk. Besökaren har lämnat sina klockor och mobiltelefoner, ytterkläder och skor i garderoben utanför och stiger in utan någon uppfattning av vad som väntar, så naken som är socialt accepterat av den reserverade Stockholmspubliken. Man möts av ett antal svartklädda performers, som liksom publiken tassar runt i strumplästen. Någon tar en i handen och leder en genom rummet som är fyllt av körsångare, performers, publik. Och Marina Abramović såklart. Även hon svartklädd och i strumplästen.
Vi besökare/deltagare, för i detta performance är vi både och, placeras ut i rummet. På stolar, ståendes i grupper eller liggandes på golvet i stjärnmönster. Vi bildar tillsammans en kollektiv mandala och i Eric Ericsonhallen existerar vi i vårt eget universum. Efter en stund på samma plats kommer en performer, tar ett fast grepp om ens hand och leder en till en ny plats i rummet. Alla är tysta och rör sig sakta genom rummet. Man är del av verket, men verket är i sig flytande. Med körsångarnas ljudmattor och avsaknaden av tidsuppfattning är verket som en varsam kram. En vaggande, flytande rörelse för rörelsens skull, inte som strävan framåt mot ett sedan tidigare utsatt mål, utan enbart ett existerande.
Marina Abramović är performancekonstnären i ständig utveckling. Utmärkande för hennes tidiga metod var smärta, uthållighet och objekt tyngda av symbolik. I ”Rhythm 10” från 1973 använde hon tjugo olika knivar och högg sig själv mellan fingrarna. Varje gång hon skar sig själv bytte hon kniv. Samtidigt spelade hon in själva händelsen och efter hon gått igenom alla tjugo knivar spelade hon upp inspelningen och försökte återskapa exakt samma händelseförlopp. I ”Rhythm 5” (1974) tände hon eld på en väldig stjärna och efter ett antal ritualer la hon sig själv i stjärnans mitt. Hon hade inte tänkt på att lågorna skulle äta upp allt syra och efter en kort stund förlorade hon medvetandet. Det var först när elden började närma sig hennes kropp som publiken förstod vad som höll på att hända och bar ut henne.
Från att ha haft en central och aktiv roll i sina performance omvandlade hon sig själv till en passiv deltagare. I sitt kanske mest kända verk ”Rhythm 0”, också från 1974, lät hon istället publiken vara den drivande kraften och gav dem möjlighet att använda något av 72 valfria objekt på hennes kropp. Föremålen var allt från fjädrar och målarfärg till en kniv och en pistol. Efter flera timmar spårade verket ut. Någon skar henne, en annan riktade pistolen mot hennes huvud. Verket visade på ett skrämmande vis vad ”vanliga” människor är kapabla till i extraordinära situationer.
Marina Abramović performance ”The Cleaner” kan ses som en utveckling av verket ”512 Hours” som hon satte upp på Serpentine Gallery 2014. Grundkonceptet är detsamma där hon bjuder in publiken att delta i ett performance som utmanar det rumsliga och där publiken blir den performativa kroppen. Abramović har genom åren lämnat sig själv som verkens mittpunkt till förmån för publiken. I ”The Cleaner” tar hon samma roll som resten av hennes performers, 29 specialtränade performancekonstnärer som alla gått Marina Abramović hårda skola. Tillsammans med publiken skapar de en spirituell upplevelse som får även en misantropisk konstkritiker att känna sig upprymd.
Johanna Theander
Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet och © Nebojsa Cankovic, Courtesy of the Marina Abramović Archives
Marina Abramović performance pågick i Eric Ericsonhallen, Skeppsholmen, 27 februari – 3 mars 2017
