
Och det är först här, i sammanförandet med Eldh, som jag inser hur verkningsfull Miesenbergers glidande figuration egentligen är. Det är först nu som jag upplever att den visar upp sin fulla potential. Miesenbergers säregna skörhet lyfter i närvaron av Eldhs idealiserade naturalism. Ändå har skönheten i hennes gestaltningar, med nervtrådarnas labyrintiska teckning utefter kropparnas ytskikt, hela tiden varit uppenbar. De till synes blinda kropparna bär sin utsatthet på utsidan. Känsliga för beröring lockar de oss samtidigt att utforska deras vindlingar också med händerna.
En sargad torso övertäckt med kraterliknande utslag intar en mer oberoende position. En plågad suverän framställd både med ett skyddande glashölje och gjuten i brons. På samma gång en fysisk kropp och ett ihåligt avtryck – en onåbar varelse helt försjunken i sig själv.

Kanske är det en ängels händer vi ser; del av ett himmelskt ingripande som utspelar sig mitt framför ögonen på oss. Fotografierna understryker betydelsen av Miesenbergers milda intåg i Eldhs värld, och drar förbindelser mellan det närvarande och något som har gått förlorat.
Magnus Bons
Foto: Magnus Bons. Carl Eldhs Ateljémuseum, Lögebodavägen 10. Utställningen pågår 4 maj – 1 oktober 2017





















