Blankpolerade människokroppar spanar ut över galleriet, står på huvudet eller hoppar bock. Vissa är mindre, som barnkroppar och andra är lite större, kanske tonåringar eller vuxna. Ambivalensen i identiteten hos Maria Miesenbergers skulpturer är en av kärnorna i hennes konstnärskap. För det är bland annat i den ambivalensen som mening produceras. Hennes subjekt är inte förankrade i någon konkret tid utan rör sig obehindrat mellan barndom och vuxen ålder i ett permanent tillstånd av flux, som frammanar en något oväntad känsla av frihet.
Skulpturerna ”Leap of Faith” möter mig i galleriets första rum. I ansiktshöjd svävar små kroppar mitt i ett språng över överdimensionerade piedestaler som sträcker sig mot galleriets tak. Trots det faktum att de är frusna finns det en otvungenhet i dessa figurer. Jag vänder mig mot att beskriva konst med antonymer men i detta fall går det ej att undvika. Dessa kroppar som Miesenberger skulpterat är frusna i tiden men är också samtidigt i rörelse. Ena sekunden är det som att titta på en film på paus medan jag i nästa sekund ser dem fullborda språnget och flyga över utställningsrummet. Det uppstår en spänning genom dessa motsättningar vilket får skulpturerna att vibrera av pregnans.
Den ambivalenta upplevelsen av frusen tid kan också tillämpas på själva motivet. För förutom att Maria Miesenbergers barn är arketyper, symboler för barn utan specifika identiteter, så verkar de också vara plockade ur en annan tidsepok. Idag, när vuxenvärlden kryper ner i åldrarna tillsammans med användning av sociala media, sminktutorials och influencers, känns aktiviteten, att hoppa bock, nästan nostalgisk och lite ålderdomlig. Som att det handlar om en vuxen persons minne av barndomen snarare än representationen av ett samtida barn.
Återigen har Miesenbergers skulpturer fört mig in i en prekär situation vad gäller tidsuppfattning och minnen. Kanske är det också vad verket ”Memory Unfold”, en matta tillverkad i samarbete med Märta Måås-Fjätterström, försöker säga mig. Mattan föreställer en hjärna i tvärsnitt, omgiven av ett intrikat mönster av fransar. Linjer i mattans mitt söker sig inåt som om de letade efter samband i hjärnans mörka skrymslen och vrår.
Ett annat motiv som funnits i Miesenbergers repertoar ett tag är nallebjörnen, och på Anna Bohman Gallery fyller de upp och nedvända nallarna i verken ”Reflections on the presence of time” hela andra rummet. Några är mindre i formatet medan andra är massiva vilket ytterligare förstärks av materialanvändningen. De är gjutna i antingen brons eller rostfritt stål. Deras runda former och det faktum att de står på huvudet gör att jag först knappt uppfattar motivet. Men när jag väl identifierat nallen är det nästan omöjligt att inte göra en väldigt uppenbar jämförelse.
Den putsade, glänsande ytan och det banala motivet gör det omöjligt att inte få bilden av Jeff Koons ballonghund i bakhuvudet, om så bara för en sekund. Och kanske är det en fruktsam jämförelse på så vis att Miesenbergers nallar är allt vad Koons ballonghund saknar. Medan Koons för tankarna till kitsch och konsumism är Miesenbergers nallar fyllda med värme och hjärta. En jämförelse mellan motsatser som fint sammanfattar en annan av kärnorna i Miesenbergers konst.
Även om Maria Miesenbergers verk ofta motsätter sig tolkningar inom de konceptuella dimensionerna, finns det ett rikt material att bygga på i tolkningen av hennes verk. Men man får inte glömma att de bygger lika mycket på omedelbarhet, magkänsla och även betraktarens egna minnen och uppfattning av tid, som på något annat.
Johanna Theander
Foto: Mathias Johansson. Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B. Utställningen pågår 16 januari – 16 februari 2020
