Publicerad 17 september 2020 Av I Recensioner Med 536 Visningar

Maria Friberg på Konstnärshuset och Waldemarsudde

Maria Friberg/Monika Larsen Dennis Driven, 1998

Maria Fribergs bildvärld har alltid varit fylld av antydningar och mer eller mindre tydligt uttalade stämningar. Tillstånd som gärna pendlar mellan att vara såväl påträngande som rogivande. Från de kostymklädda 1990-talsmännen som aldrig riktig verkar trivas i sina roller till dagens ungdomar som med mörkt blå och uppfällda huvjackor intar nattliga skogar. De förstnämnda dominerar på Konstnärshuset i den lilla men fint sammanställda retrospektiven med ett urval av hennes foto- och videoverk från 1997-2016 medan ungdomarna återfinns i den ena av två fotografiska serier som ingår i temautställningen ”Trollbunden” på Waldemarsudde.

Med antydningar menar jag att man aldrig riktigt kan vara säker på vad som egentligen pågår i de uppenbart iscensatta skeenden som Maria Friberg riktar vår blick mot. Är det till exempel en brottningsmatch, en lite klumpig omfamning eller någon sorts dans som vi kan ta del av i videoverket ”Driven”, som Maria Friberg gjorde tillsammans med konstnärskollegan Monika Larsen Dennis 1998? Just den tvetydigheten är också Maria Fribergs styrka oavsett om det gäller äldre eller nya verk. Ofta kan man se dem som utsnitt ur större sammanhang eller berättelser. Speciellt eftersom Friberg gärna arbetar i serier och ger sina verk titlar som gärna pekar mot någonting annat än det som avbildas.

Maria Friberg, Somewhere Else, 1998

I slutet av 1990-talet arbetade Maria Friberg med verk där kostymmannen eller affärsmannen skärskådades och placerades svävande i simbassänger, sveptes i lakan eller syntes tryggt inkilade bland böckerna i en bokhylla. Att han inte känner sig bekväm i sin roll syns kanske tydligast i ”Confront me back” från 1997 där en ung man sitter väldigt obekvämt mellan sätena i en bil. Den svarta växelspaken trycker mot hans ena knä när han försiktigt och mycket omständligt rör sig.

Maria Friberg, Matador, 2016

Och vad pågår egentligen mellan männen som trängs längs ett avlångt konferensbord i videon ”Somewhere Else” (1998) och där kameran endast riktar in sig på de kostymklädda benen under bordet? Vilka de är kan vi bara spekulera om trots att deras strikta och prydliga klädsel ger en tydlig signal om vilka arbetsuppgifter de troligen har. Att det i trängseln utspelar sig en kamp inte bara om benutrymmet utan även om makt, tolkningsföreträde och pengar känns inte alltför långsökt. Här kan det vara värt att påminna om att en version av ”Somewhere Else” sedan några år faktiskt hänger som ett stort fotografi i styrelserummet på Handelshögskolan i Stockholm.

Samtidigt är det väldigt lätt att, precis som jag gör nu, förutsätta att det är just män som sitter där, även om det egentligen inte finns någonting som säger att en eller flera av personerna inte skulle kunna vara en kvinna. På Konstnärshuset har det långsmala videoverket placerats mitt emot den betydligt mer abstrakta videon ”Matador” (2016) där några vita skjortor syns snurra runt i en strömvirvel. I filmen befinner vi oss under vattenytan i en grönskimrande värld där ljuset ovanför vattenytan ibland slår igenom som en antydan om att det finns någonting större utanför det vi just nu kan se.

Maria Friberg, Night Vision #6, 2019

Särskilt vilsam blir ”Matador” när ljudet från videon ”No Time To Fall” (2001, översta bilden) ibland tystnar. För även om Maria Fribergs kraftigt nedklippta version av George W Bush installationstal till kongressen 2001 endast koncentrerar sig på andhämtningar och ansiktsuttryck mellan det sagda är det ett ljudligt verk som tar plats i rummet.

Och på något sätt är det som om det outsagda och de där små mellanrummen eller pauserna precis innan något ska hända är det som Maria Friberg hela tiden återvänder till oavsett om det som på Konstnärshuset handlar om presidenter eller som på Waldemarsudde om ungdomar.

För i både ”Night Vision” (2019) och ”Mirroring Eyes” (2020) framstår den mossbeklädda och gröna skogen lika mycket som en tillflyktsort som en hotfull plats. Vad som kommer att ske där kan vi just nu bara ana. Det enda vi kan vara säkra på är att Maria Friberg även i fortsättningen kommer att återvända till liknande platser.

Thomas Olsson

Maria Friberg, No Time to Fall: 1997–2016, Konstnärshuset, Smålandsgatan 7. Visas 10-26/9. På Waldemarsudde ingår Maria Fribergs verk i utställningen “Trollbunden, John Bauer och den magiska naturen”. Visas 5/9-24/1 -21

Thomas Olsson är sedan mitten av 1990-talet verksam som journalist och som konst- och danskritiker i såväl dags- som månadstidningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.