<

Publicerad 22 november 2017 Av I Recensioner Med 3060 Visningar

Manipulera världen – aktivera Öyvind Fahlström

I boken Cartographies of the Absolute (Zero books, 2015) utgår författarna Jeff Kinkle och Alberto Toscano från att rätten till kunskap och kännedom om ekonomi och det rådande ekonomiska systemet är en demokratifråga, som måste kartläggas och tillgängliggöras. De ställer därför frågan: hur visualisera komplexa ekonomiska flöden, utan att det blir mystifierande? Hur göra relevanta kartläggningar, i en värld mättad av kartor?

Öyvind Fahlström var en konstnär som ställde sig liknande frågor, eller åtminstone fungerar hans verk som möjliga försök till svar. Av hans fem verk som ställs ut i den aktuella utställningen på Moderna museet, är två särskilt tydliga exempel på tillgängliggörande kartläggningar: World Trade Monopoly från 1970, och Världsbanken från året därpå.

Världsbanken är en installation av guldtackor med serietecknade inforutor runt, som tecknar en berättelse om handel och utvinning av naturresurser (ovan). Den är en inbjudan in till en gulddepå, ett rum som angår alla då den fungerar som valutareserv och samhällets gemensamma försäkring. Likväl ett rum som vi inte har tillgång till, och som oftare är abstraktion än som här: ett faktiskt rum.

World Trade Monopoly, också kallad Monopol (tv), kan också betraktas som en inbjudan till en allas angelägenhet. Här använder Fahlström det populära kapitalistiska sällskapsspelet och vrider om det till ett globalt makroperspektiv, i ett försök att tillgängliggöra ”det politiska spelet”. Som ett tidigt FN-rollspel, fast med kolonialismen avtäckt.

Utifrån bland annat dessa två verk vecklar utställning ut sig med verk av samtida konstnärer. Den är i två delar, på museets över- respektive undervåning, och går nästan att betrakta som två helt skilda utställningar.

Övre planet svarar mot curatorerna Goldin+Sennebys typiska cynism. En kakofonisk väv av installationer, ljud- och videoverk stannar vid att gestalta en svårorienterad hemsk värld, som vi är fångade i, utan några öppningar mot något annat. Undantaget är möjligen Lawrence Abu Hamdans verk Earshot (th) som dokumenterar och beskriver hur en ljudanalys kunde fungera som bevisning i ett rättsfall mot israelisk militär och deras dödande skott mot två palestinier. Verket rymmer åtminstone ett litet exempel på motstånd och mobilisering i ett annars kompakt mörker.

Här påstås den curatoriella tanken vara tecknandet av en spelplan i likhet med Fahlströms monopolspel. Men medan Fahlströms monopol är anspråkslöst och pedagogiskt i sitt uttryck, så blir här det samtida svaret en svårgenomtränglig och mystifierande estetisk upplevelse.

Nedre planet är en helt annan miljö som med stor närvaro och varsamhet i rumslig gestaltning binder samman verken. De kommer från olika geografiska platser, och bildar en samlad kör av de kroppar och liv som förbrukas i det ekonomiska maskineriet, men som också gör motstånd. Flera av dessa verk kommer ur fysiska platser och kroppar – en trampad duk som tyst vittnesmål från platsen för motstånd mot gruvindustrin i Sápmi (Katarina Pirak Sirkku), en thailändsk bärplockares inramade lön i kontanter och det vakttorn, nedsågat och åter monterat, som vakar över plockandet (Pratchaya Phintong).

Det mest påtagliga intrycket gör Ibrahim Mahamas verk Plats, trots att den inte helt kommer till sin rätt. I andra sammanhang har dessa ihopsydda jutesäckar klätt in hela byggnader, som en förbannad Christo-parafras och ett anti-kolonialt utropstecken. Det är synd att inte Moderna museet är inklätt exteriört, istället för interört i en av utställningssalarna, som här är fallet.

Ett intilliggande rum, också på nedre plan, är inrett som en lagerlokal. Här fungerar utställningsrummets scenografi som en fond att läsa verken mot – det enda som rör sig fritt i denna värld är varor och pengar. Bland annat är Harun Farockis video Watson är död (Riktiga spel I) från 2010 utställd här. Den utspelar sig i en datasal i Kalifornien, och i det krigsspel som spelas där. Vi får följa en grupp väldigt unga amerikanska marinkårssoldater i en datasimulerad militärövning. De genomför uppdrag i Afghanistan, och möter döden i det virtuella, som ska ge en föraning om vad som väntar.

För att återgå till den inledande frågeställningen: lika mycket som det övre planet är mystifierande och lämnar en vilsen och hopplös, lika mycket är det nedre planet tvärtom skarpt och vägledande. Där visas hur det ekonomiska systemet och den globala handelns premisser skär rakt igenom kroppar och våra fysiska och digitala omgivningar, med röster som tyvärr inte hörs alltför ofta på statliga museer i Sverige.

Maryam Fanni

Foto: Albin Dahlström, Åsa Lundén/Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 21 oktober 2017 – 21 januari 2018

(Visited 1 times, 1 visits today)

Maryam Fanni är grafisk formgivare och skribent med särskilt intresse för frågor som rör genus, utbildning, historieskrivning och ägandeförhållanden inom konst- och design.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *