Publicerad 13 mars 2019 Av I Gå och se! Med 893 Visningar

Magnus Wallin på Nordenhake

Tapper, kompromisslös, konkret och samtidigt poetiskt vacker. Sådan är Magnus Wallins konst. På liv och död. Med kroppen som insats. Med den vise gycklarens bekymmersrynka i pannan och ett maskerande hånflin på läppen. Allvaret i allt han gör behöver svart humor som fernissa. För att själva livet i sin ofullkomlighet ska kunna uthärdas. ”Livet / ett plågsamt förebyggande medel / mot döden”, som den polska poeten Ewa Lipska diktar.

På Galerie Nordenhake garvar ett dekonstruerat benrangel mot oss som en postmodern smiley. Memento mori… Kom ihåg, inte heller du slipper vårt gemensamma öde! Av skelettdelar formar Wallin en dödskyss mot själva döden. Höftbenen förvandlas till urholkade ögon. Ryggraden bildar ett brett leende. Den mångfacetterade traditionen av vanitasstilleben sammanfattas här på ett spjuveraktigt sätt. Den blödarsjuke Ivar Arosenius ironiserade en gång på samma tema och målade dödens begravning – en triumf över själva förgängligheten.

Wallins monokroma målningar i formatet 79,5 x 79,5 är en direkt och ändå lekfullt trotsig hälsning till Kazimir Malevitjs suprematistiska Svarta kvadrat från 1915. För Malevitj var konsten absolut. Dess enda funktion var andlig. Wallin blandar blodpulver med akryl och målar på aluminiumpaneler. Kan kroppen vara mer närvarande i konsten än så? De små häckarna, som utgör ett gåtfullt motiv i målningarnas dunkel, är i själva verket benrester, som har slipats ner till mikroskopiska ädelstenar. De diskreta mönstren är inte tillfälliga. Bilderna från rymdsonden New Horizons har funnits där som grund. Rymdsonden är nu på väg mot ett objekt i Kuiperbältet med det inofficiella namnet Ultima Thule.

Målningarna, med människokroppens evidenta spår, öppnar sig helt plötsligt som en outforskad galax. Som stuntmän utan höjdskräck hoppar vi direkt från detta jordiska här och nu ut i den gränslösa rymden. Frågorna fräter sig in i Wallins målningar som överskrider sin gräns och är lika mycket reliefer, objekt och kvarlevor. Svar, virvlande som hopp, kan samlas i urnor. Tänk, om våra liv lämnar ett eko i rymden?

Joanna Persman

Foto: Joanna Persman (överst) & Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 22 februari – 30 mars 2019

Joanna Persman är konsthistoriker och frilansskribent, verksam bland annat som konstkritiker på Svenska Dagbladet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.