Publicerad 01 oktober 2009 Av I Gå och se! Med 1465 Visningar

Magasin 3, Stockholm: Sol LeWitt (1/10-6/6 2010)

lewittKonceptuella väggteckningar – det är faktiskt mycket mer känslosamt än det låter. Tillvägagångssättet är enkelt. Sol LeWitt ger en lingvistisk utformning till en idé, och idén materialiseras sedan som teckning med hjälp av beskrivningen. Samma idé, två medier, ett verk. Resultatet är inte alltid överraskande. Realiserandet av ”Wall Drawing #51”, vars instruktioner lyder ”Alla arkitektoniska punkter sammanbundna av räta linjer, blå snörslålinjer”, lägger inte mycket till den lingvistiska formuleringen. Konsthistoriskt betraktat brukar konstnärens frånvaro i utförandet av de här verken, de flesta från tidigt 70-tal, framhävas såsom en kritik av värderingen av konstnärens hand. Här ska det vara idén som räknas, den är maskinen som gör konst. Men när vissa av dessa idéer väl förverkligas framhävs också det kroppsliga på ett enastående sätt. Vem kan t.ex. vara oberörd av den utmattning som måste uppstå i den eller de kroppar som blir delar av maskinen ”Wall Drawing #715”: ”På en svart vägg, maximalt tätt med blyertskludder. Blyertspenna”. Uppgiftens tröstlöshet och kraftödande krav är helt klart en del av verket och därtill en del som känns. Samma sak kan ske i verken, då en form når sin utmattning, sin utslitning. T.ex. i ”Wall Drawing #123”, vars beskrivning lyder: ” Kopierade linjer. Den första tecknaren ritar en icke rak lodrätt linje så lång som möjligt. Den andra tecknaren ritar en linje bredvid den första och försöker att efterlikna den. Den tredje gör samma sak och det gör så många tecknare som möjligt. Sedan kopierar den första tecknaren åtföljd av de andra den senast tecknade linjen tills båda ändar av väggen är nådda. Blyertspenna”. Formen, linjen, förlorar ganska snart sin spänst eller det inslag av vitalitet som det kan ha haft i början. Den blir trött eller utmattad på samma sätt som en metall blir det – och då händer det plötsligt något i betraktaren, för linjen som nyss var form har därigenom omvandlats till material, om än ett nu oanvändbart, förbrukat material. Den här synnerligen enkla utställningen är full av erfarenheter man aldrig hade kunnat föreställa sig. (Adress: Frihamnen)

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.