Publicerad 01 november 2008 Av I Gå och se! Med 1231 Visningar

Magasin 3, Stockholm: Douglas Gordon & Philippe Parreno (1/11-14/12)

Den här porträttfilmen måste vara det mest uppmärksammade enskilda verket de senaste två åren. Gjord för såväl bio- som konstpubliken visades den omedelbart på både Cannesfestivalen och konstmässan i Basel. 17 kameror med olika film följer den de senaste decenniernas mest magiska fotbollsspelare, Zinedine Zidane, under en av hans matcher (den slutar med ett rött kort i andra halvlek). Någon enighet om vad filmen handlar verkar inte finnas. Något som ändå framhävs i filmen, genom textade Zidanecitat i början av både första och andra halvlek, är undran varför den där matchdagen i framtiden kanske kommer att minnas som någonting viktigare än en promenad i parken. En återkommande bild är också den på Zidanes skor som går i gräset. Parkpromenad, fotbollsmatch – varför skulle det ena vara intressantare och viktigare än det andra? Eftersom Zidane under tio års tid inkarnerade spelet i all dess lyster blir porträttet ett av fotbollen. Ett obetydligt spel, men i västvärlden lär ingenting vara mer stabilt än klubbsympatier. Partners, religion och politiska värderingar byter vi, men favoritlag – icke! Varför denna passion? Under halvtidsvilan visas nyhetsinslag om andra saker som hände i världen samma dag. Oundvikligen rangordnar man dem som mer eller mindre viktiga – men enligt vilket kriterium egentligen? Fotboll eller parkpromenad är kanske olika viktiga, men varför? Men med ett märkligt tilltag inskränker filmen frågan samtidigt som den utvidgar den. Den porträtterar Zidane i en dag på jobbet, en halvdan dag. Och den följer honom, en av de tätast markerade spelarna inom sporten, så nära att andra spelare bara skymtas då och då som några främmande varelser som inte har med saken att göra. I stora delar av filmen syns bara Zidanes ansikte mot mörk bakgrund. Den där närheten gör att man inte ser mycket av underverken han utför; han går mest omkring och mest av allt tittar han. Vi följer honom som en spelare utan match och lag, om nu något sådant kan tänkas. Varför intresserar vi oss för honom? Varför är överhuvudtaget någonting, framförallt vardagslivet, viktigt? En existentiell aspekt finns onekligen i den här filmen. Filmen slutar med ett citat av Zidane: ”Magic is sometimes very close to nothing at all.” Parreno och Gordon har faktiskt nått till den punkten. Nästan ingenting i filmen är intresseväckande och den är ganska tråkig att titta igenom. Men ändå: jag kan inte sluta tänka på den, med kärlek. Marcel Proust skrev en gång att man för att bli konstnär måste kunna se sig själv med ”pitié”, med överseende medömkan. Kanske är det just den estetiska blicken som den här filmen lär ut. Den handlar om att vara ett fan, och för ett fan om att kunna betrakta även sig själv med samma obetingade bejakande, trots intigheten i ens livs magi. (Adress: Frihamnen)

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.