På Kvarnholmen rivs, sprängs och byggs det för fullt. Det är en minst sagt dynamisk plats där stans mest intressanta konsthall just nu återfinns. Malou Bergman som både är konstnär och curator tvekar sannerligen inte att bjuda in konstnärer av högsta kvalitet från hela världen att delta i detta projekt, som förhoppningsvis fortgår längre än de tre år som hittills utlovats. Med digital teknik, sociala medier och globala nätverk blir sådana här utställningar möjliga på ett sätt man inte kunnat drömma om tidigare. Bara det är häftigt, och att ett konstnärsdrivet initiativ som detta, kan nå denna kvalitet är inspirerande.
Utställningen ”Lysande konst” kunde förstås inte passa en bättre tidpunkt på året än just nu när det är som mörkast i Sverige. ”Mörkläggning är verkligen inget problem så det kan ju inte bli bättre”, säger Bergman. Nu består inte utställningen av endast ljusinstallationer även om dessa är mycket effektfulla och en viktig del av konceptet. Det som främst lyfter utställningen är nog animationerna och videokonsten som här får gott om utrymme. Andy Thomas (AUS) digitala animationer med fåglar och insekter är så otroligt välgjorda att man baxnar. Organismerna vilka är i ständig förvandling, har dessutom en kontemplativ sida i sitt virrvarr och i sin spretighet.
Motomichi Nakamura (JPN/USA) visar en stilig animation med starka grafiska anslag mot en stark röd bakgrund. Ändå är det Jake Fried (USA) som slår en mest med förundran. Hans video påminner både om serieestetik, träsnitt och kolteckningar. I videon konstrueras och dekonstrueras ständigt former, fonder, interiörer och aktörer i ett hypnotiskt narrativ. Sedan har vi ett verk av Gauchito som bygger på en estetik från bland annat VHS:ens tid där bildstörningar och glidande färger och sprickande strukturer används för att skapa spännande och vackra miljöer. Dessa skulle kunna vara taffliga eller stökiga men de ter sig tvärsom som uttänkta mönster och hudlösa digitala fält och rymder.
Utställningen har många guldkorn. Bland annat bör man nämna Matttias Larsons fängslande dialuppsobjekt, Malou Bergmans helgon (som visas som fotografier i ljuslådor), Peter Svedbergs/Lucas Lundhs kristallkrona i bubbelplast och Eka Acostas nätskulpturer som effektfullt reagerar på ultraviolett ljus. Ibland är det enkla idéer som säger mest, och i det första rummet där Tess Oweson & Lotta Danfors stora tält helt byggt av vita skjortor blir en plats där man gärna vill bli kvar länge. Det är sytt samman så att skjortornas attribut och former upprepas och bildar kombinationer på ett riktigt oväntat sätt. Det är svårt att inte bli fascinerad av verken, konceptet och inte minns det faktum att en gammal makaronfabrik för ett tag får vara en viktig spelplats på samtidskonst scenen i Stockholm.
Adress: Kvarnholmsvägen 89, Stockholm (Buss 402 från Slussen till Tre Kronor)
Utställningen är öppen lör-sön kl 15-19, till och med den 14/12 2014
Jakob Anckarsvärd (text), Makaroni (foto)
