<

Publicerad 28 september 2017 Av I Recensioner Med 3808 Visningar

Lundahl & Seitl på Accelerator

När bioduken svartnar blir det gamla laboratoriet så mörkt att man inte ens anar sina egna händer när man håller upp dem framför ansiktet. En mild men opersonlig röst i de hörlurar jag bär uppmanar mig att bli ett med mörkret, att sväva uppåt och lyssna till de ljud som dröjer sig kvar från den kraftigt David Lynch-inspirerade skog vi precis rörde oss igenom på den nu nedsläckta skärmen.

Plötsligt fattar någon mina händer och leder mig ut i det becksvarta rummet. Jag stapplar framåt. Både utlämnad och omhändertagen. Rösten mässar neutralt vidare. Vi är i en skog. Vi hör steg. Vi följer efter. De ledsagande händerna försvinner ibland, men återkommer.

Händerna fattar mig om axlarna, leder mig vidare. Den tredimensionella ljudmiljön växlar. Vi är inomhus ibland. Hör dörrar som öppnas och stängs. Jag, eller vi, om man ska inkludera den kropp jag räknar med ser till att jag inte stöter i någonting och de övriga tre som satt bredvid mig när föreställningen började, går i cirklar. En lucka av metall återkommer då och då under mina fötter och avslöjar betryggande att vi är kvar i samma rum.

Konstnärsduon Lundahl & Seitls verk ”An Elegy to the Medium of Film” är en blandning av återhållen skräck och meditativt lugn – ungefär som Tove Janssons klassiska bilderbok ”Den farliga resan”, som också gradvis låter den etablerade verkligheten ersättas av en annan. Uppförandet av konstverket markerar andra delen i tjuvstarten för konstprojektet Accelerator, som ska bli en permanent plattform för möten mellan konst och vetenskap vid Stockholms universitet. I maj 2019 ska det underjordiska fysiklaboratoriet Manne Siegbahn i Frescati vara totalrenoverat och klart för ordinarie öppning.

Det är logiskt att just Lundahl & Seitl dyker upp på Accelerator. Duon arbetar regelmässigt mellan discipliner, och tar snarare utgångspunkt i de bilder vi bär med oss i vårt kollektiva bildminne, än i fysiska bilder. Det är också vad som utforskas i ”An Elegy to the Medium of Film”, där tanken är att betraktaren smälter samman med det bildskapande och neutralt registrerande objektet, alltså filmkameran. I det totala mörkret rör vi oss dels igenom de bilder vi nyss sett, förutom Lynch-miljöerna till exempel några 1500-talsmålningar av Brueghel, och dels igenom de otaliga filmrutor som finns lagrade i vårt medvetandes utkanter.

Om verket verkligen ger upphov till en känsla av kroppslös identifikation med kameran är förstås en individuell upplevelse, och inte särskilt relevant. Mer väsentligt är i så fall att det på ett väldigt direkt sätt skapar en förbindelse med de bilder och konnotationer vi ständigt bär med oss, och dessutom ger hint om hur filmmediet kan tänkas utvecklas.

Accelerator är ett projekt som förpackats i vackra ord om korsbefruktning mellan konst och forskning – så låter det alltid när akademin möter konst. Det som gör Accelerator till ett av landets just nu mest lovande konstprojekt är att mötet med vetenskapen sker förutsättningslöst. Den eventuella nytta som plattformen ska ge upphov till är inte kvantifierad på förhand. Stockholms universitet har fattat ett beslut om att lita på egenvärdet i konstens potential att, för att låna kritikern Lars O Ericssons eleganta sammanfattning, vara en ”motkraft mot tankens och känslans tröghet”. Det kan bli hur bra som helst.

Sebastian Johans

Foto: Lundahl & Seitl. Accelerator, Svante Arrhenius väg 24B. Utställningen visas 20 september – 6 oktober 2017. Förbokning krävs via hemsidan. 28 september och 5 oktober kl 18:45 går det att delta i Lundahl & Seitls utomhusverk “Unknown Cloud”

Frilansande konst- och litteraturkritiker. Gav 2014 ut boken Puss & dra åt helvete!, om åtta finländska konstnärskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *