Det hörs barn som gnäller, så fort jag kliver in på Leontine Arvidssons utställning på konsthallen. Samtidigt ropar någon: Fääärdiiiig, Färdig!! Medan ett annat barn vill ha välling och, aj, oj, musik, skratt och kaos i någon slags trivsam ordning. Familjeliv med småbarn alltså. Innehållet speglas i nio videofilmer, gjorda mellan 2011-2018, som går unisont i installationen ”Ett eget rum”. Ett rum där sladdar kors och tvärs, på väggar och golv mellan filmmonitorerna, förstärker detta pågående allmänmänskliga alarm. I mitten av rummet står en säng. I en av filmerna står mamman och dansar, utan publik, för barnet i soffan framför ser ointresserat på när mamman hoppar runt i någon sorts baddräkt. Det är avslöjande hemtrevligt, på samma gång som trivsamheten skaver och känns påklistrad. Klaustrofobisk.
Jag fortsätter vidare i utställningen och ser en lång rad med ark från boken ”Kontroll”, som hänger på väggen ut mot konsthallens stora sal. Vissa textbitar är med en frenetisk rörelse övertäckta. Överstrukna med kulspetspenna, som om det var något viktigt där under, och därför absolut inte får synas mer. Du vet när man inte bara stryker över utan i en väl genomtänkt rytm, i olika riktningar, gör det omöjligt för läsaren att se. På så vis blir ju texten som är kvar accentuerad. Rörelser av det som tagits bort blir, något abstrakt uttryckt, textens kvarvarande danspartner.
Yvonne Rainer (koreograf, konstnär, filmskapare född 1934) skrev: ”Vad som skiljer en rörelse från en annan är inte så mycket variationer av hur kroppens delar arrangeras, som skillnader i investering av energi.” Arvidsson har förstått den formen av lek med energier och det är roligt att se hur hon genom så olika medier arbetar likt en koreograf. Texterna i sig är humoristiska på ett feministiskt avväpnande sätt. Här räds icke några underlivs-ämnen, och heller inte att locka oss till skratt genom allvar. Det är en fin balans mellan dessa gap, som får besökaren att känna sig nyfiken.
”Nonchalansen, ignoransen, isen som täcker mycket stora delar av världen. Då en kropp, en tanke blir till inget. Jag varnar er.
Snart kommer det bli varmt och ni kommer smälta, annars hackar jag upp er i små isbitar tills ni inte har någon chans och försmäktar, rinner iväg och höjer vattennivån till det dubbla, och vi kan simma, vi simmar.” (ur Kontroll)
De skulpturala delarna i konsthallen får en varmare ton genom de här roliga och något uppfordrande texterna samt videoverkens kuslighet. Men de bända armeringsjärnen, formade med hela kroppens rörelse, är ändå utställningens skelett. De bär upp allt det som känns under huden. Självklara och ståtliga hänger skulpturerna, som gjorda för stora museum. Den största är 5 meter bred, ”Rationellt beslut taget den 21/8 2013 08:36 inom loppet av en bråkdels sekund” (överst). Ett verk som Arvidsson visade på sin avgångsutställning på Kungliga Konsthögskolan 2014.
I andra delen av rummet hänger verket ”Med omsvep” från 2017. Där har konstnären bjudit in en vän åt gången för att tillsammans dra ett tunt tyg doppat i en gipsliknande vätska, som stelnar i en rörelse, medan de drar tyget över armeringsjärnen. Åter kommer jag att tänka på dans och Yvonne Rainers The Mind is a Muscle, Trio A där fraserna själva består av separata delar, som fortlöpande artikulationer av kroppen. Intrycket av att kroppen konstant befinner sig i övergångar, finns också här på Norrtälje konsthall. Vackert!
Windy Fur Rundgren
Foto: Windy Fur Rundgren. Norrtälje konsthall, Galles grand 7, Norrtälje. Utställningen pågår 13 december 2019 – 19 januari 2020. Under 2020 är Leontine Arvidsson aktuell med ett nytt platsspecifikt verk i Saluhallen vid Östermalmstorg.
