Publicerad 13 april 2011 Av I Närbild Med 3406 Visningar

Lena Gustavsson och Ola Pehrson in memoriam

Lena_Ola 20060225Högst upp i hallen finns en hylla med en låda med kläder och längst ner i lådan hittar jag en del i Lenas Gustavssons konstverk Cirkulationen. Det är en svart keps med gul text, ”Svensk Skogsmaskinsförsäkring” tryckt längst fram på skulten. Den byttes i all hast mot ett par barnskridskor på vernissagen på ID:I Galleri i februari 2006. Lena kunde berätta att kepsen tillhört en man vars hustru ville byta till sig barnleksaker på Underbara Barnmässan året innan. Det är för mig ett kärt återseende, kepsen finns med på det enda fotografi jag har av Lena Gustavsson och hennes man Ola Pehrson tillsammans och som hänger inramat på min vägg. Med åren har kepsen blivit dammig, det är katthår på den eftersom Lola och Toro tycker om att klättra upp på avsatsen och sova i lådan. Nu skulle Lena och Ola vara allergiska mot kepsen, om de hade levat.

Fem år har gått sedan den ofattbart tragiska bilolyckan långfredagen 2006. Sedan dess har både Lena Gustavsson och Ola Pehrson rönt postum uppmärksamhet som konstnärer, var och en för sig. De har haft separatutställningar, deltagit i samlingsutställningar, nämnts i artiklar och andra publikationer. Senast i raden analyseras Cirkulationen (2005) och En köpfri dag (2004) förtjänstfullt av Håkan Nilsson i första numret av tidskriften/katalogen Supermarket. Vidare hyllades Lena Gustavsson av kollegan Pontus Raud för sin idé att starta en konstnärsdriven mässa, en liten Minimarket på Konstnärshuset som svar på galleriernas Market. Fem år senare huserar mässan på flera plan i Kulturhuset och är en institution i konstvärlden. Ola Pehrsons verk Hunt for the Una bomber (2005) har turnerat internationellt. Det pågår ett digert arbete att samla hans konstnärskap i en volym med flertalet skribenter.

Ändå är det anmärkningsvärt att så få texter och sammanhang relaterar Lena Gustavsson och Ola Pehrsons konstnärskap till varandra. Ofta reduceras de till att vara den andras maka/make med gemensamma barn. Framför allt Lena lyfts fram i termer av ett slags jordnära moderlighet. Faktum är att båda två var hängivna föräldrar och familjelivet väckte insikten om hur allt hänger ihop, det lilla livet med det offentliga. Båda rörde sig längre bort från måleriet och närmade sig nyfiket kritiska frågor som rör ekonomi och samhället i stort.

Fotografiet där Lena bär kepsen fångar henne i en dansrörelse; armarna sträcker sig utåt sidorna, handlederna smäckert vinklade. Ola står tätt bredvid, han skulle kunna luta sig lite längre fram och lägga sin haka i Lenas hand. Sjalen som Lena använde som utklädnad vid entrén till maskeradfesten har hon svept runt huvudet och den lägger sig emellan och förbinder deras axlar. Snett ovanpå sjalen svävar den svarta kepsen, den är nästan på väg att falla. Fotografiet är suddigt, det går inte att läsa den gula texten. Vetskapen om den profana loggan ger en mer lekfull bild av den hulda kvinnan i dansen. Finurligt leende fäster hon blicken i kameran.

Ola är inte utklädd på fotografiet. Kepsen bär han på en annan av bilderna från dansgolvet; den har vandrat mellan Lena och Ola. Rollspelen sparade Ola till sina verk. Han berättade att han inför biennalen i São Paolo 2006 skulle arbeta utifrån en förlaga, ett inslag med ekonominyheter från Brasilien, och därmed ikläda sig rollen av ett amerikanskt nyhetsankare, en kvinna med svallande blond hårman. Han ville låta den abstrakta redovisningen få ett konkret och naturligt uttryck. Med hjälp av fruktpressar och fullmogna apelsiner skulle han få den sydamerikanska ekonomin att saftas och drypa.

Jag är lite förvirrad men målmedveten.” Så skriver Lena inför den nya vändning som hennes konstnärskap tagit. Som Elisabeth Westerlund lagt märke till hade Lenas måleri framför allt utgått från de vardagsnära föremål som omgav henne. Kanske kan man i hennes tidiga konstnärskap tala om ett slags ”föremåleri” som på en gång söker fånga in föremålen och besvärja deras produktiva kraft. Inför projektet Cirkulationen stod hon i begrepp att ompröva sina konstnärliga medel och verktyg. Nu tycks hon istället vilja visa fram den otroliga mängden av föremål och budskap som omger oss dagligen och som i allt högre grad pockar på vår uppmärksamhet. Hon ställde upp några enkla Billybokhyllor som en plats för interaktion och utbyte. ”Tag en sak du vill ha, lämna något tillbaka. Så rullar det vidare”. Förundrat lade hon märke till att hennes omgivning var nyfiken på vad för saker som människor bytte, och hon började därför dokumentera bytena. Kanske antecknade hon: barnskridskor → keps.

Men i Zygmunt Baumans efterföljd var det egentligen själva rörelsen av konsumtionen som hon vill ringa in snarare än föremålen i sig, vilket också kommer till uttryck i projektnamnet Cirkulationen. Lena Gustavsson anknyter även till en lång tradition som har sin upprinnelse i antikens tankar om konsumtion. Aristoteles hade formulerat en konsumtionsteori och upprättade ett ideal om ”naturliga byten”, som skulle vara baserade på verkliga behov. Byten som styrdes av våra begär eller som bara syftade till att öka välståndet kallade han för ”onaturliga” och dessa skulle undvikas.

Också några av Olas projekt kan relateras till Aristoteles naturliga ekonomi, om än i en mer skruvad form. Här märks de kända verken Yucca Investment Trading Plant (1998) samt Nasdaq Vocal Index (2004), som tänjer på gränsen för natur och representation. Mest välbekant är kanske Olas egenartade version av dokumentären Hunt for the Unabomber, vilken kretsar kring Ted Kaczynski som attackerade den industriella ekonomin och den s.k. onaturliga, teknofila samhällsordningen. Ola fann en stor del av materialet på gatan utanför sin dåvarande ateljé i Bromma industriområde. Bitar av frigolit, skämtartiklar och färgglad plastlera levandegjordes på film, när tillfälle bjöds. Minns en scen som spelades in med min trädgård som fond; en annan innan ett barnkalas i Hagaparken. På utställningen lades allt sedan upp på ett ansenligt antal hyllmeter. När verket senare köptes in av Moderna museet fascinerades han av hur omsorgsfullt alla delarna behandlades, lika känsligt som vore de en egyptisk skatt, reliker från en mumie.

Vid ett tillfälle frågade jag Lena och Ola om hyllorna i deras verk. Kanske arbetade de med hyllningar? Stämningen var lättsam, lekfull, och de nappade direkt; började genast skoja med vändningen hylla/hyllning. Jag minns inte längre vad de sade, utan hur de tittade på varandra och hur de skämtsamma replikerna flög fram och tillbaka. Minns att vi skrattade tillsammans en lång stund. Tänker på detta med värme när jag står vid avsatsen i hallen.

Ordet hylla har två ursprung. Som substantiv är det besläktat med avsats; som verb hör det samman med att omhulda. Tänker på Lena som välkomnade alla de föremål som tjänat ut sin roll och gav dem nytt liv. Även mycket små barn var välkomna att plocka bland sakerna. Men det handlar inte om någon regelrätt upphöjning av föremålen. Istället för att hylla den accelererande konsumtionen så skapade Lena en hylla för den, rätt och slätt.

Olas bruk av hyllan kan också tolkas på annat sätt än hyllning, som en avsats satt på undantag. De rörliga bilderna i videoverket har lösgjorts i olika delar och redovisas på rad som ett slags bevismaterial, som besökarna inte får vidröra. Kanske har verket en gång sprängts i ett av Kaczynskis attentat. Fattas bara ett antal lappar med kodbeteckningar. Det är fängslande att tänka att de stilla och grälla leransiktena har haft ett spännande svart-vitt skuggliv i videoverket. Nu har alla objekten lagts upp som på lit-de-parade; de hanteras enbart med skydd av vita bomullshandskar.

Med dessa tankar tar jag den svarta kepsen i min hand och kliver ner från avsatsen. Försiktigt dammar jag av katthåren från skulten. Med sin gula text ser kepsen plötsligt ut att vara av FBI-modell, som hämtad ur Olas verk. Så har kepsen vandrat från Lena till Ola och från Cirkulationen till Hunt for the Una Bomber. Jag sätter på mig kepsen och tittar i spegeln. Så rullar det vidare.

Pamela Schultz Nybacka (text och foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

1 Kommentarer

  1. Mysigt och tänkvärt med Kepsen som vandrar – och dokumenteras! Visst väcker det en viss skepsis när vardagsföremålen bemöts med bomullshandskar – men med tanke på den nedlåtenhet som inte stannar kvar bland de skamfilade vardagsföremålen utan sprider sig överallt som osynlig gas och förgiftar tillvaron – “jag vill bara prata”, “jag bara tänkte”…så inser jag att det viktigt att göra motstånd mot hierarkierna: omsorgen om “bara” är verkligen en bristvara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *