Publicerad 17 april 2020 Av I Recensioner Med 986 Visningar

Leif Elggren i Norrtälje konsthall

Leif Elggren, På promenad med babylonisk kungakrona, 1986

Leif Elggrens retrospektiva utställning i Norrtälje konsthall är en totalinstallation som spänner över två hela våningsplan och genom hans drygt fyrtio år som konstnär. Verken flätas väl samman och upplevs parallella både i tematik och gestaltning. En stor del utgör rekvisita eller en sorts vittnesbörd till hans tidigare performancer. Elggren har från början inmutat sin egen terräng, och att leta efter konstnärlig utveckling eller en kronologi är därför varken angeläget eller nödvändigt.

Han använder sig av ett annat tidsbegrepp än det som gäller till vardags, och letar sig in i tidsskikt, -luckor och -fickor som inte tycks vara angripna av vanliga förlopp. Han upplöser faktiskt tiden helt och hållet i sina verk, han avsäger sig den. Detroniserar den.

Trots att utställningens verk upplevs som enhetliga är det ändå ett av dem som framstår som särskilt betydelsefullt för att förstå vad Elggren är upptagen av som konstnär. I en ålderdomlig glasmonter centralt placerad mitt på golvet i utställningens övre plan står en hemlighetsfull låda. Lite lik en Duchampsk väska med öppet lock och där ett antal uppradade metallskivor exponeras. De tunna plattorna är nerstuckna i skåror på lådans sidor med ett visst mellanrum. Verket heter ”Det alstrande elementet”, och föreställer ett slags primitivt batteri som Elggren tillverkade 1979.

Leif Elggren, Det alstrande elementet, 1979

På insidan av locket sitter det man kan kalla för Elggrens sigill, de karaktäristiskt snedställda gulsvarta ränder som han, helt frankt, hade lagt beslag på ett par år tidigare och som återkommer genom hela hans produktion. I utställningen bland annat i en serie fotobaserade tryck som dokumenterar elskåp, stängsel eller stolpar där ränderna förekommer. Kombinationen av det gula och det svarta som en symbol för varning och ett tecken för en förhöjd ordning.

På väggen hänger en grafisk svit i tjugosju delar som hör till ”Det alstrande elementet”. En fascinerande samling av bilder och texter som mer utvecklar en åskådning – Elggrens konstnärliga program – än åskådliggör funktionen hos aggregatet i lådan. Egentligen är det logiskt, eftersom allt här tycks sammankopplat.

Och skapandet som en alstrande process, något som framkallas och förädlas, syntetiseras eller frammanas är vad jag förknippar med Elggrens i grunden samtidigt frånvända och upprymda metod. Här ryms både mystik och munterhet, och ges plats för såväl gravallvar som nördigt spexande. Och ändå handlar det alltsomoftast om så tunga ämnen som (evigt) liv och död.

Leif Elggren, ur Under the Couch, 2011

Kanske går det hela ut på att bereda rum åt ”En annan form av närvaro”, som är utställningens titel. Vad sägs till exempel om fotot som avbildar Elggren själv som kung krönt med ett luftfilter från en SAAB, eller om de enkla kronor gjorda av tillklippta konservburkar som svärmar magnetiskt runt en järnsäng? Karl XII dyker också upp i form av en sorts lindad voodoo-docka med ett vaxhuvud i båda ändar, och Drottning Kristina blickar ner på varje besökare som kliver in i utställningen från en vepa på väggen. Atmosfär skapas av ett stönande mässande från en ljudupptagning inspelad under Sigmund Freuds divan i London. Ett försök att vaska fram rester av samtal som utspelats där.

Leif Elggren, detalj ur Scenen, installation på Norrtälje konsthall

Och inne i ett mörklagt rum hänger en väldig reproduktion av 1600-talskonstnären Claude Mellans kopparstick ”Veronikas svetteduk”, där en enda cirkulerande linje tecknar Kristus ansikte. En bild som Elggren försökt återskapa, och där kopparplattans spår spelats upp som på en LP-skiva.

Leif Elggren, Sudarium. Veronica svetteduk (i samarbete med Claude Mellan), 2007. Foto: Leif Elggren

Regalier, regler, annekteringar och anima är ledord i Elggrens universum. Själva den konstnärliga akten står i fokus, samt insikten om att något annat existerar efter den ceremoniella utnämningen. Ett tillägg, en mikroskopisk förskjutning av världen. Är det en mytologisk situation som Elggren försöker bygga upp, där historiska figurer blandar sig med fiktiva förlopp? Ett fantastiskt oberoende, där var och en kan bli kung i sin egen domän. Drottning över sitt undermedvetna.

Magnus Bons

Foto: Magnus Bons. Norrtälje konsthall, Galles gränd 7, Norrtälje. Utställningen är öppen som vanligt och pågår 4 april – 27 september 2020

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.