Publicerad 05 mars 2010 Av I Konstkommentarer Med 1509 Visningar

Lee Lozano – en “art dreamer”

lozano1Intervju med Iris Müller-Westermann om Moderna museets utställning av Lee Lozano

MJ: Utställningen är formad som en labyrint. Hur kommer det sig att den gestaltades just så?

IMW: Centrum i labyrinten representerar Lozano själv och hennes tankar. Vägen in till centrum representeras av verk hon under sin levnad aldrig visade. De flesta av dessa verk har aldrig visats tidigare överhuvudtaget. De verk som visas efter labyrintens centrum är de verk som visades offentligt under hennes levnad. Det är de mer minimalistiska verken av uppförstorade verktyg. Därefter kommer “Dropout Piece” som är ett textbaserat verk som hon avslutade sin konstnärliga verksamhet med. Och sedan de perforerade målningarna, med noggrant uträknade och utplacerade hål som sågades ut i målningarna. Ett sätt att konceptualisera måleriet. Och därefter visas “Wave”-serien. Jag är inte så förtjust i den vita kuben så vi valde att måla väggarna. De är målade i 18 olika grå nyanser för att skapa en mjuk bakgrund till hennes konstverk.

MJ: Lee Lozano var utmanande i sin egen tid. Är vi mer mogna för hennes konstnärskap idag och hur tror du att hon berör oss idag?

IMW: Jag tror att vi är mer mogna för henne idag. Hon var en ovanligt stark kvinna som med sitt konstnärskap försökte utforska och förstå maktstrukturerna i samhället under den tid hon levde. Att hon trots motstånd målmedvetet fortsatte sitt arbete tror jag inspirerar och stärker oss idag.

MJ: Lägger hennes konst till något till vår syn på det amerikanska 60-talet?

IMW: Det hon förtydligar är kanske maktstrukturerna och hur närvarande de var även under 60-talet. Även vår relation till kyrkan och religionen som maktcentra diskuterades under den tiden. Vilket Lozano har tagit upp i sin bildvärld där kyrkans makt symboliserasav t.ex. korset och helveteselden. 60-talet var ju annars en tid då man levde ganska gränslöst. Den sexuella revolutionen pågick, det kom preventivmedel som gav oss friheten att göra val i våra liv som vi tidigare inte kunnat göra. Men det fanns samtidigt en stark patriarkalisk struktur närvarande.

lozano3MJ: Hela 60-talet verkar nu vid en återblick så dynamiskt och fullt av expanderande åsikter och tankar. Lee Lozano tyckte exempelvis inte att man skulle samarbeta med gallerister eller konstsamlare som inte var verkligt intresserade av konst. Hon föreslog fasta priser på konst. Realiserades några av hennes idéer?

IMW: Jag tror att hon hade mycket humor, många av hennes idéer bör ses som ett utslag av humor, ett sätt att med “glimten i ögat” relatera till den karriärism och kommersialisering av konsten som på gick runt henne.

MJ: Penisar, bröst, könsord och vaginor i hennes bilder verkar vara ett sätt att fördela, transformera eller sätta igång energier i konstverk mer än könsrollsprovokationer. Hon sade sig inte vara feminist och deltog inte i feministrörelsen. Var hon egentligen intresserad av att diskutera motsättningar mellan könen?

IMW: Hon ansåg att kvinnor och män var lika mycket offer för könsrollstänkandet. Jag är också benägen att se dessa symboler mer som ett uttryck för energi än ett ställningstagande för eller emot ett kvinnoförtryck. Även hennes senare målningar, de minimalistiskt inspirerade och “Wave”-serien, handlade om energi.

MJ: Ju mer jag får veta om Lee Lozano, desto mer imponerad blir jag av hennes enorma energi och intelligens. Hon verkar ha varit otroligt självständig. Sneglade aldrig åt sidorna eller sökte acceptans utifrån. Att ett konstnärskap kan sätta så stora spår efter bara 12 verksamma år är imponerande. Därför kan det utifrån upplevas som destruktivt att avsäga sig konstnärskapet. Dessutom gick det bra för henne. Hon var med i flera av dåtidens stora utställningar. Det verkade samtidigt viktigare för henne att vara en del av energin än att hävda sitt ego eller göra karriär. Hon kallade sig själv för “art dreamer” och inte “art worker”. Kan avsägandet av att göra konst ha varit ett naturligt steg i hennes arbete med konst, en transformation – hon slutade att göra fysiska konstverk och gjorde livet till konst istället?

lozano4IMW: Det är möjligt att det för henne blev logiskt steg i den undersökning som hon med sitt konstnärskap höll på med. Hon utvecklades väldigt snabbt. Gick oavbrutet vidare till nästa steg. Hon sökte aldrig något att hålla på med i resten av sitt liv utan tog istället snabbt tag i “nästa fas”. Efter “Dropout piece” tyckte hon inte att hon kunde återvända till måleriet. På det sättet var hon mycket konsekvent och det kan hända att hon hamnade i en återvändsgränd där hon inte hittade ett nästa steg. Eller var hon helt enkelt färdig med det hon vill göra som bildkonstnär. Hon gjorde ju så enormt mycket under den tid hon var verksam.

MJ: Fler på konstnärer under samma period reagerade på liknande sätt. Hennes vän Stephen Kaltenbach lämnade konstscenen som en slags protest 1970. Även Lee Bonetcou, Agnes Martin och tyska Charlotte Posenemske lämnade samma tid sina konstnärskap bakom sig under många år och av liknande anledningar. Kan beslutet ha varit ett resultat av tidsandan, dess idéer och förhållningssätt?

IMW: De diskussioner som pågick under den tiden kan ha påverkat hennes beslut. Hon hade levt tio år i New York i ett konstklimat som hade hårdnat mycket med tiden.

MJ: Många betonar det aggressiva och våldsamma i hennes konst. Jag håller med om att hennes verk var mycket expressiva, och i några få fall möjligen aggressiva, men i exempelvis målningarna från tidigt 60-tal ser jag ingenting aggressivt. De är dynamiska, lustfyllda och energiska och det finns i dem ett väldigt fint sätt att arbeta med färg. Hon är en väldigt begåvad målare. Hur hon får färgen att beskriva ljus, mörker och form. Jag får en känsla av att hon arbetade med att hitta en realistisk balans mellan det ljusa och mörka i tillvaron på ett färgstarkt sätt. Kan det istället handla om en stark lust och energi som ibland misstolkas som aggressivitet?

IMW: Hon var en kvinna som ville ha något annat än den traditionella kvinnorollen och hon förstod att hon då var tvungen att konfrontera makten. “I´am not angry at anyone or anybody, but I feel rage” sade hon. Jag uppfattar det som att hon upplevde att hon hela tiden stötte på murar som hindrade men hon ville ändå vidare. En slags frustration mer än aggressivitet. För henne handlade det mycket om att vara en del av ett energiflöde, att hela tiden ta emot, dela och lämna vidare. På ett sätt är hon en väldigt kvinnlig konstnär. Män kan ha ett sätt att prata om saker som inte berör personligt. Hon är hela tiden personlig i sin forskning, även när hon arbetar minimalistiskt.

Maria Johansson (text), Moderna Museet (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.