Publicerad 12 augusti 2019 Av I Gå och se! Med 452 Visningar

Lee Krasner på Barbican

Lee Krasner, Bald Eagle, 1955, Collection of Audrey Irmas, Los Angeles. © The Pollock-Krasner Foundation. Foto: Jonathan Urban

Senast en utställning med Lee Krasner (1908-1984) ägde rum i Europa var 1965. När Barbican i London nu visar bredden av hennes livsverk, ter det sig obegripligt varför det dröjt så länge. I den generösa satsningen träder en lysande målare fram, explosiv och i ständig rörelse.

Som en av den abstrakta expressionismens pionjärer fick hon sina kompositioner att pulsera av en virvlande rytm i ömsom mättade och febriga färger. Samtidigt samplade hon rivna teckningar, tidningar, kol och diverse material i dynamiska collage. Trots att hon var aktiv på New Yorks konstscen från tidigt 1940-tal skulle det dröja tills hon fick ett vidare erkännande. På hennes 75-årsdag, 1983, öppnade en retrospektiv utställning i Houston. Året därpå dog hon, och fick aldrig se den nå fram till MoMA i New York, där hon så länge velat se sitt arbete presenterat.

Vad som hände därefter? Mestadels tystnad. Fast det finns en förklaring.

Då Lee Krasner träffade Jackson Pollock 1942 var hon redan en driven målare. Uppväxt i Brooklyn i en ortodox judisk familj som emigrerat från Ryssland, beslöt hon sig 14 år gammal att bli konstnär. Med på utställningen finns hennes tidiga självporträtt och studieårens kubistiska experiment. Men det är 1940- och 50-talens flödande, nerviga kompositioner jag dras till.

Lee Krasner, Polar Stampede, 1960, The Doris and Donald Fisher Collection at the San Francisco Museum of Modern Art. © The Pollock-Krasner Foundation. Foto: Christopher Stach

Lee Krasner, Desert Moon, 1955. Los Angeles County Museum of Art. © The Pollock-Krasner Foundation

Hennes äktenskap med Pollock blev stormigt. Efter hans död i en bilolycka 1956 övertog hon hans ateljé i ladan i Springs, där de bott och arbetat tillsammans. Här får hon utrymme att gå upp i skala och på vidsträckta dukar manar hon fram Night Journeys, en svit suggestiva, närmast hypnotiska målningar i mörkt umbra-färgade toner. Titlar som Assault on the Solar Plexus speglar det våldsamma tumult hon genomgår.

Lika kraftfulla är 1960-talets monumentala bilder, vibrerande i elektriska nyanser av cerise, orange, rött och smaragdgrönt. Men det spelar ingen roll hur starkt hennes bilder strålar. Överskuggad av Pollocks ikoniska gestalt räknas hon aldrig in bland den amerikanska efterkrigstidskonstens främsta namn. Det är hög tid att det ändras. Barbicans utställning lämnar inget tvivel om att det är där hon hör hemma.

Carolina Söderholm

Visas på Barbican, Silk Street, London, 30 maj – 1 september 2019

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.