Den första nordiska separatutställningen av Laurie Simmons visas på Göteborgs konstmuseum fram till 20 maj. Utställning täcker inte hela konstnärskapet men visar ändå tydligt hur Simmons på olika sätt i olika perioder utforskar fotografiets makt och objektifiering av kvinnor. Hennes fotografiers styrka är att de får oss att ställa oss själva intressanta och utvecklande frågor.
Det Simmons är mest känd för är fotografierna av dockskåpsdramer från slutet av 70-talet då det plötsligt blev intressant att utforska köks- och hemregionerna, kvinnovärlden. Vad pågick i de stereotypa villaområden som växte fram och bildade förorter runt städer? Intresset fick ringar på vattnet. Man började prata om ”flickkonst” i svensk konstkritik i slutet av 80-talet. Kvinnliga konstnärer världen över plockade fram gamla dockor och leksaker och spelade upp mer kritiska dramer än de som pågått i barndomens dockskåp. Dammtrasor, disktrasor och mönster från hyllpapper blev källor till inspiration. Internationellt och nationellt visades utställningar med endast kvinnliga konstnärer. Det kändes som att propp dragits ur. Laurie Simmons var en förgrundsfigur.
Simmons fortsatte med buktalardockor på 80-talet, lät dem agera människa tills vi började undra vilka som var verkligast, vi eller dockorna. Tänker på bilder av den amerikanska helyllefamiljen på 60-talet, svala getingmidjekvinnor i hem som sköttes med nya elektriska apparater, väluppfostrade barn som växte upp med frånvarande pappor som får middagen serverad när de kommer hem på kvällen. En välpolerad yta som väl krävde sin man och kvinna att upprätthålla. Så småningom började man ana en baksida. Alkoholism, drogmissbruk, anorexia, alienation, och social utslagning. Sökte samband mellan de båda sidorna.
I filmen ”Music of regrets” från 1992 låter Simmons en docklik sjungande Meryll Streep dela med sig av sina livssorger till en buktalardocka som oavbrutet bekräftar henne med sitt påklistrade leende. Eller låter stela plastdockors repliker blottlägga hur vi manipulerar och manipuleras av varandra att bli vinnare och förlorare som fram- och baksida av samma mynt i ett socialt spel där alla verkar förlora till slut. Eller sätter ben på klockor, kameror, pistoler, kakor etc och låter dem dansa balett på audition. Thank you, great work, next please, hörs en röst i bakgrunden kommentera deras prestationer. Vårt bekräftelsebehov och längtan efter att lyckas är i fokus.
Simmons senaste projekt, ”The Love Dolls”, är mest intressant. Med dessa bilder berör hon starkast med sin undersökning av kvinnors plats i världen. Fotografierna har en öppenhet som gränsar till osäkerhet. Bildvärlden är förföriskt lockande till det yttre men långsam och tveksam under ytan (och med detta arbetssätt skiljer hon sig rätt mycket från sina samtida som Cindy Sherman och Jenny Holzer som arbetar mer direkt). Bilderna tycks ännu fundera över sig själva där de hänger på museets väggar. Kritiken finns där men bilderna påminner oss samtidigt om vår egna begär och drömmar och det är svårt att reda ut sin egen del i vad som sker och om man lever som man lär. Dockorna i vuxenstorlek går att köpa utformade efter eget önskemål. På Simmons bilder verkar dockorna omväxlande försöka acceptera sin objektifiering eller försöka fly från den. I bilden ”The jump” hoppar dockan över villaområdets mur och i ”Nude With Dog” närmar hon sig naken en hund i tovig päls liggande på vardagsrummets golv, som att hon söker sig mot något mer naturligt eller ursprungligt. I en annan bild är hon klädd till geisha, fångad i en tradition där fri vilja blir något svårdefinierbart.
Adress: Götaplatsen, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 3/3 – 20/5
Maria Johansson (text), Laurie Simmons & Salon 94 New York (foto)
