När jag i mitten av 80-talet började titta på bildkonst var Ola Billgrens atmosfäriska metamåleri och kanske särskilt hans collagesvit Romantiskt landskap en given tyngdpunkt för mig. Den innehöll mörka civilisations- och naturbilder sammanfogade av fragment från massmedia. Det var postmoderna tider som rådde, med påbjuden bild- och språkkritik, och där fanns landskapet som en genre möjlig att klä i samtida dräkt. 1987 visades den nordiska biennalen Borealis 3 under titeln ”Måleriet och det metafysiska landskapet”. Deltog gjorde en dåtida ny generation målare, med namn som Max Book, Olav Christopher Jenssen och Rolf Hanson.
Att landskapet fortfarande bär på produktiv mylla blir tydligt i Bonnier konsthalls stora utställning Träden står ljust gröna (titeln efter en dikt av Göran Sonnevi). I en luftig, men inte helt lyckad, salongshängning dominerar det samtida naturmåleriet. Verken klättrar uppför väggarna, uppblandade med utvalda exempel från modernism och tidigt 1900-tal. De senare med karakteristiska verk av exempelvis Helmer Osslund, Evert Lundquist och Vera Nilsson.
Och i likhet med 80-talets slut finns här – inte helt oväntat – en hel del nya målningar av både romantiskt och metafysiskt slag, som exempelvis Elisabeth Friebergs stringent blixtrande färgband, Isak Halls suggestiva ljusplaneter och Olle Norås kalejdoskopiska myller. Däremot knappast någon miljökritisk konst alls, vilket väl är mer överraskande med tanke på temat. Undantaget är Anders Sunnas drivna Dick Bengtsson-parafraser av sura myrar och exploaterade skogar.
Utställningen består av verk där konstnärerna på olika sätt omvandlat sina intryck av landskapet. Målningarna når visserligen långt bortom ren avbildning, men bygger ändå till stor del på närheten till naturen. Fina exempel på det är Jenny Carlssons drypande vilda växtlighet, med rottrådar i det nämnda 80-talsmåleriet, eller Leif Engströms längtansfyllda superrealism.
Konsthallen driver ingen direkt tes utan vill spegla vår starka naturanknytning, och utställningen är mest en redovisning av en strömning i samtidskonsten. Eller snarare inom det samtida måleriet. Som framkommit är detta något av ett måleriskt smörgåsbord, ett upplägg där man alltid riskerar att plocka på sig mer än man kan svälja. Och här bidrar hängningen till att spela ut målningarna mot varandra.
Visst, det är ett roligt grepp, och salongsformatet känns igen från konsthallens tidigare samlingsutställningar, som den kring Bonnier Dahlins samlade stipendiater och den runt Gerhard Bonniers samling. Men i de tidigare hade verken en större variation i uttryck och tematik och klarade kanske därför bättre en tät hängning, men här får jag en känsla av att tonlägen suddas ut, att visuella olikheter utjämnas.
Presentationen lyfter fram målningarnas gemensamma överflöd av detaljer på ett olyckligt sätt, vilket skapar ett flimmer av intryck som gör det svårt för mig att fixera blicken, att urskilja vad jag faktiskt ser. Att man valt att sprida ut varje konstnärs verk, istället för göra sammanhållna enskilda presentationer, gör att temat betonas på bekostnad av de individuella verken.
Hängningen drabbar framför allt små intima målningar som riskerar att drunkna bredvid de i större format. Riktigt illa fungerar det uteblivna mötet mellan Paul Fägerskiölds stora flerdelade teckenbild och Aguélis ensamma landskap som hänger alldeles intill. Och det är till båda konstverkens nackdel.
En förtjänst med utställningen är dock urvalet som lyfter fram några av dagens mer intressanta unga konstnärer. Dit hör, förutom de redan nämna, Henrik Eriksson vars färgfläckar och improvisatoriska linjespel finns med på konsthallen men som också kan ses i en grann Monet-hängning på Galleri Flach.
Där tar Erikssons händelserika målningar upp en hel vägg och bildar en egen natur. Alltid mot en blank bakgrund. Om färgen tidigare hos Eriksson framstod som urblekt och svårt att skönja mot metallens underlag, kliver den här fram rejält och han visar upp en intensitet och ett varierat måleriskt spektrum. Mer än att söka förståelse för deras snabba och vackra ytor låter jag bara målningarna sjunka in, sakta. Tills de når bottnen.
Magnus Bons
Foto (överst): Jean-Baptiste Béranger/Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 22 januari – 29 mars 2020
