Publicerad 09 oktober 2010 Av I Konstkommentarer Med 2584 Visningar

Lagerbäck, Zlatan och Moderna Museet

Deltagande-konstnarerMinns ni Lasse Lagerbäck? Den trulige förbundskaptenen för det svenska fotbollslandslaget, mannen med träningsoverallsjackan och taktikpärmen i ett fast grepp. Mannen som aldrig tröttnade på att betona vikten av att “ligga rätt i positionerna” och med sitt spelsystem tråkade ut Sveriges motståndare så till den milda grad att landslaget gång på gång kvalificerade sig till de stora turneringarna, ackompanjerat av en stormflod av kritik från sportjournalisterna. Och utan att någon egentligen vet hur det gick till. Men alla tycktes veta hur det BORDE vara: mer Zlatan, mindre Mellberg, in med Kim Källström och ut med Anders Svensson – eller var det omvänt? – satsa på Elmander och inte på Henke Larsson, våga hålla i bollen eller spela enkelt och så vidare.

Jag känner snarlika vibrationer när jag ögnar igenom presskommentarerna till Modernautställningen 2010. In med Odell och Vilks, ut med Truls Melin. Ut med den tråkiga konceptkonsten och in med målarna. Mer representativitet eller mindre representativitet. Allför många malmöiter på banan (intressant notering av stockholmspressen, som aldrig tidigare klagat på andelen stockholmare i utställningssammanhang). Listan kan göra lång. Dessutom lär utställningen vara tråkig och defensiv, på ett rent Lasse Lagerbäckskt sätt. Men om det stämmer har Moderna Museet ändå åstadkommit en bedrift genom att skapa rejält med debatt. Kanske var det museiledningens dolda agenda? Vem har rätt och vem har fel? Säg din egen mening i kommentarfältet nedan!

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

1 Kommentarer

  1. Jag funderade själv över det som du snyggt kallar Lagerbäcksk defensiv när jag besökte Modernautställningen – för några år sedan hade en samtidsutställning nog varit mer offensiva gester och högljuddhet à la medelhavstemperament. Mer provokation, mindre lågmäldhet.

    Samma sak gäller den samtidsutställning Saatchi Gallery i London ordnade nyligen; mindre rasande, påhoppande, mer kontemplerande. Ett tecken i tiden? Kanske är det lågmälda det nya svart?

    Och tråkig och defensiv – intressant att klumpa ihop de termerna. Det lågmälda kräver ofta mer av betraktaren, ger inte upphov till lika spontana reaktioner som det provokativa. Om defensivt, inåtriktat därmed är tråkigare är en annan femma. Kanske är epitetet tråkig snarare ett tecken på en rastlös publik?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.