Publicerad 01 september 2020 Av I Recensioner Med 703 Visningar

Kvie på Elastic Gallery och Svangren på Anna Bohman Gallery

Jone Kvie, Here Here I, 2019. Foto: Magnus Bons

Mitt inre är i behov av de yttre associationsbanor konstutställningar drar ut mig i och pandemin har stått i vägen, tills nu. Jag slår mig ner i trappen till Elastics källarlokal och tar in det första av mycket få verk i Jone Kvies utställning. Färre restriktioner kring Corona hjälper inte när transporten av två av utställningens verk fastnat på vägen.

En ensam pinne i räfflad brons reser sig ur grov betong, en smalare pinne böjer sig i vinkel ut ur det upprätta, likt ett huvud, på samma gång både böjt och trotsigt. Associationen till pinnen som kropp kanske delvis härrör ur upplevelsen av Lars-Olof Loelds strama vertikaler som nyligen ställdes ut på Konstakademin. Jag funderar över om de försenade skulpturerna verkligen kommer att lindra det ensamma uttrycket hos Here, here.

I rummet intill ligger tre gröna glasverk (Pöl) uthällda på golvet. Efter en stunds betraktande kunde de lika gärna ha stigit upp ur jordens inre genom sprickor i golvet. I det allra innersta rummet tillika kontoret finns några andra glasobjekt utställda. Konstnärens händer har stuckits ner direkt i gjutformen och resulterat i intrycket av att materialet tagit över formen, handavtrycken är lika märkliga som det faktum att glas är gjort av sand.

Jone Kvie, verk ur serien Pöl/Puddle, 2017. Foto: Magnus Bons

Kvie har under sitt konstnärskap arbetat med nebulosor, stjärnstoft och basalt. Han har undersökt och imiterat geologiska processer (som stalaktiter), med tiden inskriven inuti objekten. I utställningen Observations on temporality har Kvie använt sig av funna objekt som han förvandlat till verk, precist gjutna i brons med tillhörande betongfot, fylld med hålrum och halm. I Kvies värld tycks allt material framstå som ett funnet objekt, lavan som pressats ur jorden, sanden som blir till glas och en kvarglömd pinne utan annan funktion än den att finnas där. Genom sin undersökning av materialen binder han framvällande fysik i form, kanske betraktar han konstnärskapet i sig som en geologisk process.

Astrid Svangren, installationsbild, Anna Bohman Gallery. Foto: Mathias Johansson

När jag kommer in i på Anna Bohman Gallery blåser det in en varm vind som tar tag i det största verket. Tyger och plastsjok upphängda i en träställning får mig att tänka på drömmar på tork, en möjlig station i en drömprocess. Materialet uppstår i rörelsen just när rörelsen tar tag i materialet. Astrid Svangren arbetar även hon utifrån en besatthet av materialet. Här återfinns också en pinne eller snarare påle, målad i citrongult men genom färgen syns träets kvistar och ådring samt bearbetning. Objektets höjd gör den inte människolik till skillnad från Kvies pinne men en blomsterkrans ligger på sniskan vid dess fot, och leder tankarna till ett ett huvud som inte finns.

Astrid Svangren, installationsbild, Anna Bohman Gallery. Foto: Mathias Johansson

I ett annat verk ligger olika funna objekt uppradade på golvet, noggrant bearbetade och anpassade. Det verkar vara skapat av nödvändighet i ett försök att tolka och kartlägga ett inre skeende, eller skapa struktur kring en yttre händelse. Målningarna som omger objekten blir till ett slags drömfångare, en första instans i (dröm)processen. Färgskalan rör sig hoppfullt mellan röda, rosa, lila, bruna och gula toner i denna i alla avseenden mer kompletta utställning.

Med förtjusning i materialet som den gemensamma nämnaren verkar konstnärerna arbeta i motsatta riktningar. Där Kvie söker mysteriet utifrån och in, via det vetenskapligt konstaterade och funna, arbetar Svangren inifrån och ut, med utgångspunkt i drömmen och det omedvetnas processer. Svangren bearbetar det svävande och lätta medan Kvie dras till det tunga och konkreta. Trots de så olika riktningarna förmår båda konstnärerna överskrida upplevelsen av skillnad mellan det inifrån och det utifrån kommande. Vare sig det rör sig om jordens eller människans flytande inre.

Emma Warg

Astrid Svangren på Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, 20 augusti – 20 september 2020. Jone Kvie på Elastic Gallery, Ulrikagatan 15, 20 augusti – 19 september 2020

Emma Warg är född i Umeå och verksam i Stockholm. Hon skriver poesi och debuterade 2014 med diktsamlingen nära darrar ingen hare. Hon skriver även om konst och är aktuell som medförfattare och redaktör i boken om konstduon SIMKA (bokförlaget faethon).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.