Så var det dags igen. Årets upplaga av Konsthögskolans vårutställning visar elever som tar masterexamen eller kandidatexamen, de allra flesta på Konstakademien. Fyra kandidatelever har dock valt att ställa ut på ABF-huset och utbrytargruppen visar på de slitningar som skolan upplevt de senaste åren. Även masterelevernas utställningstematik kan sägas vara formad utifrån en upplevd diskrepans mellan akademins roller och inflytande, där frågan som ställts till samtliga masterelever är ”if academia is inside, what is outside?”.
Utställningen i sig är väl genomförd med vissa förbehåll. Det är eleverna själva som curaterat den, vilket ger en extra dimension, men ibland är det svårt att förstå hur man tänkt sig utställningen rent praktiskt. Konstakademien men sina många salar, gångar, skrymslen och vrår passar ganska väl för denna typ av utställning. Dock skulle man ofta önskat att varje elev fick mer plats och att det varit tydligare skiljelinjer mellan elevernas verk.
Ett verk som omedelbart står ut är Fredrik Erikssons ”Recyclable”, en i raden av världsförbättrande maskiner som konstnären skapat. I detta fall en maskin som omvandlar den mänskliga kroppen till energi i form av biogas. Här finns på samma gång en uppfriskande mörk humor, ett hälsosamt mått existensångest och i botten ett stort allvar. Erikssons maskin är en begåvad kommentar till vår samtid.
En annan konstnär som också sticker ut är Ida Idaida. Med en mekanisk teater i ett tält mitt i utställningsrummet påminner metoden lite om William Kentridges skuggfigurer. Idaida använder sig dock av döda flugor i plastaskar som rör sig med hjälp av enkel mekanik. Det är rått, mörkt och påminner om ett exponerat nervsystem, samtidigt som flugornas dans på väggen är lätt och graciös. Precis på samma sätt som man önskar att varje elev hade mer plats att visa sina verk på önskar jag som kritiker att jag hade en hel text till sitt förfogande för dessa båda konstnärer.
Bland masterstudenterna märks ett stort intresse för måleri i relativt storskaliga format och i flera fall i kombination med andra medium. I Filippa Wikners ”I See no God up Here” glänser färgen i tjocka lager i den pop-inspirerade glasmålningen tillsammans med fresken ”I Understand You”, uppdelad på flera mindre bitar, och en mindre skulptur. Axel Versteeghs stora tavlor kombineras med ett ljudspår av suckar, smackande och klickande ljud. Ja, i princip alla ljud människan kan göra med munnen finns representerade. Här möts måleriets mörker med humorn i ljudspåret, figurerna kommer till liv och leder oss in i en absurd men ändå tilltalande värld.
Adèle Essle Zeiss graciösa installation och performanceverk ”Statolit” hämtar sin inspiration i balanssystem hos människor, djur och organismer (överst). Med enkla medel illustrerar konstnären en biologisk aspekt av vår existens som vi oftast tar för givet och ger en fin bild av dess ömtåliga varande inom oss.
Bland kandidateleverna finns också många guldkorn. Ett intresse för video som medium märks i ett av rummen på andra våningen där man samlat flera videoverk. Trots att det skulle kunna bli rörigt fungerar det förvånansvärt bra. Imponerande är Cissi Efraimssons ”Peach Punch”, ett delvis tecknat äventyr eller kanske snarare en saga. Trots att Efraimsson är del av bandet Vulkano vars senaste skiva också heter ”Peach Punch” står konstverket även tydligt i sig själv. De tecknade avsnitten i kombination med det mer traditionella spelfilmsformatet ger verket en air av modern berättarkonst.
Diskrepansen mellan kropp och sinne som den samtida människan upplever, det faktum att vi existerar enbart i våra huvuden och inte i våra kroppar, lyfter Isabel Lind Färnstrand i verket ”Separate Entities”. Här kombineras videospåren med en buddhistisk stenträdgård. I Tora Wallanders ”Water is just a kind of air” projiceras videospåren inuti en kub som omsluter betraktaren. Vi transporteras under vattenytan och bland tecknat sjögräs och havsväxter vill vi fly från världen ovan. Karolina Brobäcks installationer behandlar tre fall av kvinnliga mordbrännare eller pyromaner. På smala piedestaler ligger tändare, parfym, och dylikt som de använt för att tända på. Videospåren ser ut att vara en blandning mellan målning och 3D-animation.
Det finns såklart en uppsjö fler verk att skriva om. Bland masterstudenterna finns många begåvningar och jag längtar efter att se vad de ska hitta på härnäst. Kandidaterna är något råare i formen men många framtidslöften finns. Utställningen är något mindre spretig än tidigare år och trots att utbrytargruppen på ABF-huset komplicerar för besökaren så tycker jag det är modigt och starkt att våga gå sin egen väg och följa sin inre kompass. Även om det blir lite knepigare att ta till sig en utställning.
Johanna Theander
Foto: Jean-Baptiste Béranger. Utställningen visas på Konstakademien, Fredsgatan 12 och i ABF-huset, Sveavägen 41, 24 maj – 7 juni 2018
