Installationsbild med Oskar Hults verk i KKH:s slututställning på Tomteboda våren 2017. Foto: Jean Baptiste Béranger
Beskriv din konst med tre ord: Försöker frysa tiden.
Hur ser din arbetsprocess ut? Jag kommer till ateljén och börjar ganska direkt flytta runt saker. I början på rutin och hyfsat obestämt. Sedan uppstår någon form av automatisk dans. En rytm kanske. Jag arbetar mig fram genom materialen som om jag ska lösa ett pussel. Ofta på golvet nära allt sånt som jag har släpat in och alltid på flera platser/målningar samtidigt. Jag arbetar så tills målningarna säger ifrån, när det blir ett oväntat möte och något börjar skava eller ta ett eget kliv. Sen cyklar jag därifrån. Dagen efter börjar det om. Då har jag ofta glömt bort vad jag gjorde dagen innan och kan gå på allt igen. Så i stort handlar det om att sammanföra saker och att glömma bort processen och att det blir själva processen. Sen när det blir utställning fortsätter ett liknande arbete men då i relation till rummet och väggen. Ibland gör jag ingrepp i själva arkitekturen eller så använder jag målningarna som en förlängning av arkitekturen. Jag gillar att aktivera bortglömda hörn med mina målningar.
Vad inspireras du av? Tid. Form. Natur. Rörelse… En massa saker egentligen. Ofta inspireras jag av själva görandet. Att bli hypnotiserad gång på gång av material och färg. Och av det undermedvetna i skapandet av bilder. Det är märkligt. Ibland inspireras jag av en pinne jag har hittat. Ibland något ord i en text som jag rycker ur sitt sammanhang. Oftast behöver jag nog mer inspiration i livet utanför ateljén. Som kreativitet som inte klassas som ”konst”. Som troll och skogsrejv. Och motstånd. Och natur. Har jag väl lyckats ta mig till ateljén behövs ingen särskild inspiration för att börja jobba.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Svår fråga. Jag försöker ju skapa bilder hela dagarna. Men när de skapas, när seendet blir enkelriktat, finns det inga bilder alls. Varken omkring mig eller i den närmaste tanken. Inga förlagor eller skisser. Eller så är kanske allt skisser. Eller efterhandsskisser om det ordet finns. Jag har märkt att jag tittar mer i konstböcker nu när jag har slutat skolan. De är väl som en sorts sällskap.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Personer runt omkring mig och studenter, professorer och lärare på Mejan under åren där och Johanna Karlin, som var min första lärare i konst, har betytt mycket. Alla som håller på egentligen. En krokar liksom an där någon lämnade tidigare. Eller kanske tar strid. Eller fortsätter en rörelse fast på ett nytt sätt. För mig känns det som en självklarhet att kolla på konsthistorien och ha lite koll på samtiden. Inte allt såklart men utvalda delar. Det finns så många som håller på/har hållit på som jag gillar. Och som gör viktiga saker. Jag blir liksom besatt av konstnärskap, ofta målare, i intensiva perioder tills jag inte står ut längre. Som Amelie von Wulffen, Vuillard, Joan Mitchell eller Raoul De Keyser. Men konst som inte tilltalar mig direkt fastnar ju också på något sätt. Och kanske mognar. Kanske inte. Så allt jag ser, konst som ickekonst, är väl viktigt. Metabolism.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Aldrig tänkt den tanken.
Vad är konst till för? Det kan vara till allt och storslaget. Och det kan vara till ingenting alls och förhållandevis meningslöst. Och det är det som är det intressanta. Att det ständigt kan skifta och ändra sin form.
Vad är konst inte till för? Jag vet inte.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Kort svar: Att fler kunde få hålla på. Långt svar: Öppna gränser. Billigare lokaler, ateljéer, replokaler. Större sammanhållning och öppnare attityd i konstvärlden. Nya perspektiv. Mer ödmjukhet. Mindre ego. Större egon. Mer material. Fler strejker?
Oskar Hult är aktuell med en soloutställning på ANNAELLEGALLERY i januari 2018
