Publicerad 24 maj 2019 Av I Frågeformuläret Med 684 Visningar

Konstens frågeformulär # 124: Runo Lagomarsino

Runo Lagomarsino, AMERICAMNESIA, 2017, två stämplar och svart bläck applicerat på vägg. Foto: Malle Madsen

Beskriv din konst med tre ord: Länkning avlänkning läkning.

Hur ser din arbetsprocess ut? Jag är ganska rastlös som person, vilket gör att jag ofta är i rörelse under min arbetsdag; ateljén, sängen, kaféer (olika, beroende på vad jag ska göra och på deras internetkoppling), biblioteket, parken, simhallen och gatan kan vara en helt vanlig tisdag för mig. Någonstans i allt detta, i en definierad odefinierad process av kaos försöker jag hitta någon form för bildens poetik och politik.   

Vad inspireras du av? Människor och material som på olika sätt gör motstånd. 

Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Skisser, teckningar och bilder till olika arbeten som genom att vara här tillsammans hoppas jag, börjar röra på sig, konfrontera varandra, skapa friktion och berättelser. Att de lär mig att se. Jag har också en världskarta som påminner mig om Glissants ord, The West is not in the West. It is a project, not a place

Cildo Meirles, Insertions into Ideological Circuits: Coca-Cola Project, 1970

Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Otroligt många har varit det och är det, men en utställning med Antoni Tàpies på Lunds Konsthall 1993 var mycket inflytelserik. Det fanns något mellan abstraktion, materialitet och historia som fortfarande hemsöker mig. Jag såg då ett konstnärskap som utvecklade ett språk, (eller åtminstone försökte), ett materiellt språk som i sin inneboende form och narration inbegrep politiska frågeställningar och inte representationer av dem. Dessa frågeställningar, denna möjlighet och plats som konsten har, är något som jag funderar kring varje dag i mitt arbete.

Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Cildo Meireles Insertions into Ideological Circuits: Coca-Cola Project 1970, Adrian Pipers My Calling (Card), 1986, Francis Alys, The Loop, 1997 och Jennifer Allora & Guillermo Calzadilla Puerto Rican Light 2015-2018.

Vad är konst till för? Konstens (o)möjliga precisering; att vara, angripa, förvåna, förskjuta, reflektera, konfrontera, granska, att bryta det självklara och linjära sättet som vi ser på samhället och varandra. Konsten har en kraft att förändra vårt seende och oss själva. Den kan berätta, förundra och förändra hur det är att vara människa.

Vad är konst inte till för? Konstens potential är att den inte behöver vara för något. Det kan givetvis också vara dess svaghet. Därför måste vi, inte endast skapa andra berättelser och former utan ändra villkoren, språken och strukturen där konsten skapas.

Vilken åtgärd skulle främja konsten? Under de sista åren har vi i Sverige och Europa sett en allt starkare konservativ högerrörelse med tydliga främlingsfientliga markörer och rasistiska allianser. Samtidigt (eller i dialog med detta) är vi också i en tid där samtidskonsten ifrågasätts allt mer; den är för kryptisk, den är för provocerande, för politisk, utan funktion mm, och en tid där antiintellektualismen har fått allt mer svängrum. Därför måste konstfältet vara organiskt, ta kollektiva positioneringar, alliera sig med grupper utanför konstrummet, skapa berättelser utifrån marginalen och betrakta det som finns bakom bilden. Vara i det som inte är översättningsbart.

runolagomarsino.com

Runo Lagomarsino deltar i Tensta konsthalls utställning Migration : spår i en konstsamling. Han var senast aktuell med separatutställningen Concentrations 61: Runo Lagomarsino, EntreMundos på Dallas Museum of Art, USA

 

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.