Madeleine Hatz, Gold Earth, 2010, 213cm X 305cm
Beskriv din konst med tre ord: Måla, tänka, agera.
Hur ser din arbetsprocess ut? Mitt arbete som konstnär inbegriper både måleri och aktivism, text och performance. Alltså både solitärt ateljéarbete och utåtriktat socialt arbete, framträdanden, samtal, spontana gatuaktioner. De olika aktiviteterna korsbefruktar varann. Känslor alstrar energi, blir bränsle.
Måleriet tar mycket tid. Det är det huvudsakliga, både grund och slutgiltigt verk. Jag kan inte alltid måla. Det kräver vissa omständigheter. Jag måste först komma till en nollpunkt. Ta bort allt ovidkommande. Distraktioner. Sedan måste allt vara på plats. Det är typ 90 procent förberedelse och 10 procent handling. Rummet där det skall ske är viktigt. Det måste ha minst ett tydligt hörn som är helt tomt. Jag måste först vara därinne, med stängd dörr och i tystnad. Det kan ta några dagar. Sedan kommer färgen. Det börjar alltid med färgen. Jag ser den. Den kan ha uppenbarat sig i mat, material eller ett föremål dessförinnan, något alldagligt som plötsligt får en märklig lyster. Exempel: En dollarsedel man drar fram ur plånboken. Ledde till målningar under flera år.
Djup melankoli, avgrunder av fruktansvärd förtvivlan, mörker, paralyserande smärta och depression är stundom ett förstadium till mitt måleri. Speciellt innan ett riktigt stort verk, någonting helt nytt. Både i livet och måleriet faktiskt. När jag målar hittar jag inte på något. Jag följer så noggrant som möjligt den dynamik som finns i målningen. Det skall vara samma vind som får penseldragen att darra över hela ytan.
Vad inspireras du av? Ensamhet och Samhörighet: Upplevelsen av att vara riktigt vaken i dessa båda omständigheter. I ensamheten riktigt förankrad i min kropp, så att perspektivet kommer djupt inifrån och riktar sig utåt i en tydlig mätbar orientering utåt i rymden. Upplevelsen av rumslighet i arkitektur är mycket inspirerande. Mörkret och de böljande mosaikgolven i Markuskyrkan i Venedig. Många samtida fantastiska byggnadsverk i Peking, Zaha Haadids “bergskedja”, Rem Koolhaas ”strumpbyxa”. Upplevelsen av fantastiska rum, interiörer med högt i tak främjar den ensammas tankeverksamhet.
Samhörighet: Den euforiska upplevelsen av ”incandescent intimacy” som unga kanadensiske filosofen Erik Bordeleau skriver om i sin text ”Comment sauver le commun du communism”. Han beskriver den intensiva mystiska känslan av samhörighet med främlingar när man gemensamt intar gaturummet i politiska aktioner. Samhörigheten kan också vara kontakt med tidigare historiska skeden och personer, skapande själar som den helige Franciskus, Hildegaard von Bingen, Gurdieff, anonyma medeltida mästare. Kontakt uppstår genom att man sätter sig in i deras verk och liv.
Läsning är allmänt inspirerande… huller om buller: Clarice Lispector (hon påverkar alltid mina drömmar), Gaston Bachelard (superviktig om rumslighet), Henri Corbin (sufistisk mystik), Maurice Blanchot (”en konstnär får ordning i sitt eget kaos genom att kliva in i det”), kinesisk daoistisk poesi, The Mustardseed Garden Manual of Painting (om hur man målar en sten t ex), Tranströmer (hans ord ringer ofta i öronen), Jurgis Balthrusaitis texter om ”det fantastiska”, George Monbiot! (en superviktig journalist och aktivist nu, skriver i The Guardian). Samtal och möten med enastående personer som idéhistoriker Per Johanson och andra.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Inga. Viktigt att ha stora vita väggytor.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Många. Konstnärer jag känt i livet, till att börja med i barndomen min far Felix och hans lieber Meisters Munch och Van Gogh. Vid 3 års ålder gillade jag Pierre Olofsson mycket, vid 5 Picassos blå och rosa. Senare i livet i New York där jag bodde i 35 år var kontakten med konstnärer viktig, många år arbetade jag sida vid sida med skulptören Saint Clair Cemin t ex. Och många samtida vars suveränitet man inspireras av t ex Sue Williams, Louise Bourgeois, Carl Ostendarp. På ett annat plan finns kontakten med konstnärer i konsthistorien, Dosso Dossi, Joakim Patinier, Ribera!, Klein, Burri, kinesiskt landskapsmåleri, medeltida altarskåp. Som många andra konstnärer i NYC spenderar man långa värdefulla dagar på Metropolitan Museum.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? En Paul Klee kanske. Fast det är ju helt olikt mig själv. Gillar det suveränt enkla, självklara och den lysande färgen. Eller en teckning av samtida Billy Lynch. Åh den som kunde teckna så! Eller om man hade Marina Abramovićs förmåga att möta människor hela dagen som i The Artist is Present.
Vad är konst till för? Det omöjliga.
Att få kontakt med anden.
Att inspirera.
Målningar blir magiska mötesplatser.
En aktion som min barfotavandring iklädd säckväv över Himmelska Fridens Torg var till för dem som inte har möjlighet skrika ”1989”. Den röda fontänen i NYC 2005 ville materialisera det blodröda som man hade på näthinnan just därför att det censurerades. Gatuaktioner vill inspirera andra aktivister. Marin Marais i filmen ”Tous les matins du monde”, svarade på frågan om vad musik är till för: han ville helt enkelt få kontakt med den älskade avlidna. Och Philip Guston sa: ”I just want to be in that state.”
Och så sympatiserar jag med Ingrid Furre som svarade så här i frågeformuläret: ”Eftersom jag gillar matmetaforer vill jag citera Siri Hustvedt som skrev i Morgenbladet för en tid sedan: ´Jeg mener heller ikke litteratur er tran som du skal ta hver morgen for helsens skyld. Men den kan ligne veldig mye på appelsinjuce på havregrøten…´”
Vad är konst inte till för? Marknaden.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Totalt paradigmskifte från mördande konsumism till uppvaknande, liv och djupt samspel med jorden.
Madeleine Hatz är snart aktuell med utställningen ”Sånger från underjorden 2” på Vida konsthall på Öland (8 april – 23 juni 2019). ”Sånger från underjorden” visades i Salarna på Konstakademien och på Galleri Olsson 2017
