Publicerad 30 oktober 2018 Av I Konsten 20 år! Med 421 Visningar

Konst och propaganda

“It is a common mistake to accuse totalitarianism of a barbaric contempt for culture, citing for this purpose the pithy saying attributed sometimes to Rosenberg, sometimes to Goering, sometimes to Himmler: ”When I hear the word ’culture’, I reach for my pistol”. The truth is the opposite: in no democratic country has the State valued culture so highly and devoted such constant attention to it.”  Igor Golomstock

När jag blev tillfrågad att skriva en text om något som jag har funderat på och funnit anmärkningsvärt inom konsten under de senaste 20 åren, med anledning av Konsten.net:s jubileum, fastnade mina tankar vid ett politiskt och samhälleligt skeende som jag knappast är ensam om att tänka på eller oroa mig över. Den samtidskonst som vi kritiker skriver om och ofta tar för givet är mycket skörare än vi många gånger har velat tro. I en handvändning kan den kvävas eller, i värsta fall, försvinna helt från det offentliga rummet.

Jag kommer ihåg när jag var 20 (det är ungefär 20 år sedan nu) och Sverigedemokraterna var ett litet, marginellt parti. Då beskrev media dem som en grupp verklighetsföraktande skinnskallar som skrålade, drack, slogs och heilade. De tillhörde en subkultur och sågs därmed som ett slags ”outcasts”, vilka av någon anledning hade svängt in på en bekymmersam väg som många i det övriga samhället hade svårt att förstå.

Nu, 2018, är läget helt förändrat. SD är ett etablerat parti som många finner förtroendeingivande och röstar på. Omgivningens gard har sjunkit och det offentliga tonläget har blivit mindre kritiskt: ”De är folkvalda och har anpassat sig, de är inte så farliga och rasistiska trots allt.” Runt om i världen syns en likartad trend: i USA styr den högerpopulistiska Donald Trump och flera av de europeiska ländernas parlament har politiker som mer eller mindre vurmar för fascism.

Arno Breker (1900-1991), Adolf Hitler, 1938

Jag tänker inte gå in på allt som är beklagansvärt med denna utveckling, utan istället fokusera på vilken avgörande påverkan högerextrema och andra demagogiska krafter kan ha på det öppna konstlivet. Det inledande citatet av den ryska konsthistorikern Igor Golomstock kommer från hans bok Totalitarian Art: In the Soviet Union, The Third Reich, Fascist Italy and the People’s Republic of China (1990) och sammanfattar ganska väl fördomarna om, liksom farorna med, en auktoritär styrning av konsten. De mest ”framgångsrika” totalitära regimerna i modern tid, enligt Golomstock, var Hitlertyskland och Stalins Sovjet. Där användes konsten likt ett vapen och var således en aktiv del i den propagandistiska apparaturen.

I Tyskland förbjöds alla modernistiska och judiska konstnärer från att verka och från de resterande konstnärerna krävdes ett godkännande av landets kulturdepartement (Reichskulturkammer), som grundades 1933 på initiativ av propagandaministern Joseph Goebbels. Hitlertidens nationalsocialistiska konst kännetecknas av en svulstig ungdomsdyrkan och en heroisk realism. Mottot var att den skulle leva kvar under en oändlig tidsrymd, för att kunna påverka kommande generationer. Idag betraktas denna konst huvudsakligen som kitsch.

Från utställningen Entartede kunst i München 1937

I Stalins Sovjet distribuerades allt konstnärsmaterial via staten, vilken därmed hade minutiös kontroll över vilka som ägnade sig åt konstnärsyrket. Även här förkastades de avantgardistiska och abstrakta verken, som bara en kort tid dessförinnan hade hyllats, i förmån för en utopisk socialrealism. Ett gemensamt drag för dessa regimers konst var att den skulle vara så lättfattlig som möjligt; den var till för folket och skulle sålunda förstås av alla. Konstnärer som inte följde de inslagna riktlinjerna fängslades. Det fanns inte plats för några medvetna eller omedvetna provokationer.

Hitler älskade att häckla den konst han ansåg var dålig. I den välkända vandringsutställningen Entartete Kunst (degenererad konst), som öppnade 1937, visades bland annat viktiga expressionistiska och surrealistiska verk, som hade konfiskerats, tillsammans med nedvärderande beskrivningar. Året dessförinnan, 1936, inträdde ett yrkesförbud för konstkritiker i Tyskland; det var inte längre tillåtet att ha några som helst argumenterande synpunkter på den härskande nazikonsten.

Besökare utanför Entartede kunst i München 1937

Hannah Arendts betydelsefulla bok Totalitarismens ursprung publicerades 1951, tio år efter att hon hade bosatt sig i New York, dit hon flytt från nazismens fasor. I boken fördjupar hon sig i de gemensamma nämnare som kännetecknar en totalitär makt. De renodlade totalitära regimerna, som hon ansåg att socialnationalismen och stalinismen var, har en väldigt hög ambitionsnivå: deras fara och lockelse ligger i hur de förmår beblanda sig i allt mänskligt liv och i samhället i stort. Dessa regimer avser ta död på individers olikheter, i avsikt att göra dem till fogliga instrument vars enda egentliga mening är att tjäna partiet. Enligt Arendt finns det en självdestruktiv drift bakom valet att prisa ett politiskt parti av detta slag; det kan liknas vid självmord. Under ett sådant styre blir dessutom en ”konst för konstens skull” totalt meningslös, rentav förkastlig.

Man ska inte glömma att totalitära rörelser ofta utnyttjar de demokratiska friheter som står till buds för att i ett senare skede kunna avskaffa dem. För dem är kulturpolitiken en viktig bastion, då den kan fungera likt ett sedelärande verktyg. I Sverige, i nuläget, har vi ett etablerat parti vars kulturpolitiska strävanden bitvis för tankarna till hur de estetiska och propagandistiska idealen såg ut i Tyskland under 1930-talet. Jag syftar på Sverigedemokraterna, vilka kan tyckas milda i jämförelse med de politiska regimer som Arendt skriver om. Ändå har de lyckats normalisera åsikter som tidigare betraktades som förskräckliga. Ett samtida förebildsland för dem är Ungern, där det högerextrema partiet Fidesz styr medierna med järnhand.

Liv Strömquist, The Night Garden på Slussen 2017. Foto: SVT

Sverigedemokraternas kulturpolitik ser inte alls lovande ut för samtidskulturen. Tidigare i år klargjorde de för SVT Nyheter att kulturen ”i något högre utsträckning än idag ska stimuleras att stå på egna ben”. Detta skulle antagligen innebära en dödsstöt för många konstnärers verksamhet liksom för gallerier och institutioner som är beroende av ekonomiskt stöd för att kunna överleva. Därtill ska ”stöd till organisationer som baseras på kön eller etnicitet dras in”. Större resurser ska istället läggas på exempelvis ”nya datorspel som hämtar inspiration och tillvaratar den nordiska och svenska mytologin” samt på kulturvård, det vill säga av fornminnen och borgar. För mig låter detta som en surrealistisk mardröm: det kommer troligen inte att finnas någon intressant konst kvar om SD får som de vill.

I SD:s värld bör konsten helst vara lättförståelig och följa normerna som de själva har stakat ut, annars uppfattas den lätt som snobbig, flummig eller farlig. Det är ganska paradoxalt att samtidigt som de högernationalistiska rösterna på sociala medier och i de offentliga debatterna bara blir hårdare och hårdare, så tycker representanter för SD att Liv Strömquists konst av menstruerande kvinnor på Slussens tunnelbanestation är stötande och bör ersättas med verk av 1700-talskonstnären Johan Sevenbom.

Elisabeth Ohlson Wallin, Nattvarden (ur Ecce homo), 1998

Ett annat exempel som upprörde många och inte blev så väl mottaget i konservativa kretsar för tjugo år sedan var Elisabeth Ohlson Wallins hbtq-vänliga Ecce Homo-utställning. Konstnären mordhotades och kyrkan där den premiärvisades bombhotades. Ohlson Wallin är knappast en konstnär som skulle gagnas av ett högernationalistiskt partis maktövertagande. I detta sammanhang bör även den amerikanske fotografen Andres Serrano nämnas, vars utställning A History of Sex slogs sönder och samman i Lund 2007 av en grupp maskerade nazister. De tyckte att den var pervers. Det finns oräkneliga exempel på konst som har saboterats och skadegörelsen avtar troligtvis inte i framtiden, snarare tvärtom.

Sara Arvidsson

Överst: Fjodor Shurpin (1904-1972), The Moring of Our Motherland”, Tretjakovgalleriet, Moskva

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.