Publicerad 07 december 2014 Av I Recensioner Med 3061 Visningar

Katrine Helmersson på Kulturhuset

I en enkelt byggd monter i inledningen av Katrine Helmerssons retrospektiva utställning ligger ett antal små objekt på rad. De oansenliga bronsföremålen bär på tummade spår av fingrar som format det ursprungliga materialet. Man frestas att tänka att dessa märken i själva verket är objekten. Att det är i fingrandet, hanterandet och formandet som deras betydelseskapande laddning ligger. De ovala objekten, ett slags omslutande rännor eller skålar, framstår som på gränsen att bli till, ännu enbart antydda och på väg att slutligen fixeras.

katrine-helmersson-mamelles-dervisches0030_pressFöremålen tycks upphittade, som från en arkeologisk utgrävning, och med en funktion som är bortglömd sedan länge. En avgörande omständighet som dessa objekt iscensätter, och vilken löper som en underström genom Helmerssons verk, ligger i omvandlingen av materialet. Övergången till brons innebär en betydelsefull transformation, och medför en oundviklig förstörelse av leran eller vaxet som till en början utgjorde föremålens form. Längst in i utställningen projiceras en video, där en av Helmerssons karaktäristiska pappersblommor sakta brinner upp. Som i en självvald process. Det är en fascinerande och en aning skrämmande bild, och lågornas blå färg är mycket vacker. Skapandets pris tycks, enligt Helmersson, vara destruktion.

Dessa verk utgör början och slutet på den materiella malström som uppstår och drar genom Helmerssons utställning på Kulturhuset. Textil, järn, trä, papper, päls – här talar materialen i sig ett lika distinkt tungomål som formerna. Det är välartikulerat och tydligt, mångstämmigt och direkt. Här råder ett intensifierat, spänt läge. Föremålen befinner sig i ett exalterat tillstånd, bortanför förståndet och före språket. De rids av häftig passion, fyllda av ett sensuellt och mytologiskt begär. Föremålen framstår lika primitiva som raffinerade.

katrine-helmersson-1Helmerssons objekt tycks både hotande och hotade. Samtidigt attackerande och under belägring. Såväl segervissa som skyddslösa. Hennes verk bär på märken av tänders bett eller instuckna spikar. Hennes tidiga sköldar av päls har små upphöjda bröst och bjuder upp till strid med ett stort mörkt träspjut. Men kampen behöver inte alltid vara så tydligt markerad på verkens yta, den kan även ske inombords. Och utföras av vår borrande blick.

Helmerssons senaste skulptur ”Pochoir”, som också gett namn åt utställningen, är en på en gång oformlig och modellerad konstruktion av textil och slingrande rep. Det suggestivt infärgade tyget i svart med klarröda accenter smiter åt de inklädda linorna, och verket slingrar sig pösigt runt sig själv, linje efter linje travad på varann. Titeln kan översättas som tomrum eller brist, och djupa hålrum bildas av materialets krökningar. Objektet säckar av sin egen tyngd, men har samtidigt en resning. Återigen denna dualism – en svårgripbar öppenhet. Ovanifrån ser det ut som en bläckfisk uppsköljd på land, vid liv men inte i sitt rätta element.

Här finns tyvärr ett samband med utställningen i dess helhet. Sällan ser man en så oinspirerad hängning, den är betydligt mer redovisande än gestaltande. Kulturhusets rum tycks vara utan egen atmosfär, och Helmerssons verk i hög grad beroende av att ta spjärn mot en kontext. De har karaktären av rituella objekt och är skapade som ett slags magiska metaforer, men utställningen lyfter bitvis fram en dekorativ sida, som avväpnar verken och får dem att likna ett slags brukskonst.

Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 15/11 – 1/2 2015

Magnus Bons (text), Kulturhuset Stadsteatern (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.