Publicerad 12 december 2018 Av I Konsten 20 år! Med 1913 Visningar

Kameleonterna

En dag upptäckte jag det. Ett rådjursklistermärke på baksidan av en trafikskylt. Ett figurutstansat rådjur i svartvitt som tittade på mig, liksom vädrande, från sin upphöjda plats. Några dagar senare hittade jag ännu ett och plötsligt tycktes klistermärkena dyka upp överallt i Stockholm. Så blev det också med fågelholkarna. Alla dessa finurligt utformade fågelbon som limmades högst uppe på vägstolparna och erbjöd alternativt boende och tillflykt till stadsfåglarna. Jag minns fortfarande holken på Skeppsholmen som föreställde ett manshuvud med cowboyhatt, och även den uggleformade som var placerad mellan Riksdagen och Kungliga Operan.

Rondellhund

Så kom det sig att jag utvecklade en oväntad vurm för vägskyltar och vägskyltsstolpar. Liksom för trottoarkanter, el- och luftskåp, zebrakorsningar, tunnlar, byggnadsplankor, stuprör, bullerväggar, brovalv, lyktstolpar, gatupratare. ”Negativa rum” skulle dessa ytor förmodligen kallas. Sekundära, förbisedda eller helt enkelt överflödiga platser som graffiti- och gatukonstens utövare aktiverade. Och där oläsliga tags, ”wildstyle pieces”, tragikomiska stencilmålningar och tankeväckande interventioner kunde agera kameleont – synas eller försvinna beroende på intention och betraktare. Stadsrummet svällde mitt framför mig. Så kom det sig att graffiti- och gatukonsten, dessa ömsom inofficiella ömsom obeställda konstnärliga uttryck, skärpte min egen närvaro.

Om människan är alltings mått, är 20 år lång tid? Två decennier kan mycket väl motsvara ett helt livskapitel i en individs existens. Hur många ”jag” hinner man bli under ett sådant tidsspann? Nog bör detsamma gälla för enskilda fenomen om man zoomar in i det historiska flödet. Ta till exempel den svenska graffiti- och gatukonsten. De ovan beskrivna projekten, signerade gatukonstpionjären Klisterpeter, tillkom mitt under Stockholms nolltoleranspolicy mot klotter och vandalism som skärptes just vid den tidpunkt som Konsten.net grundades.  

Gerillastickning

Minns du de aggressiva strategier som riktades mot all illegal graffiti, och som också motverkade lagliga möjligheter för denna estetik att finnas till och utvecklas? Retoriken med det språkliga likhetstecknet mellan orden ”klotter” och ”graffiti” respektive ”graffitiskrivare” och ”brottsling”. Utställningar, temakurser, guidade turer och öppna väggar som stoppats, avslutats, stängts eller hårt villkorats. Graffitimålningar och gatukonst som nitiskt tvättats eller avlägsnats för ”trevligare” miljöer och ”tryggare” kollektivresor. Den outsourcade bevakningen och de olagliga registren på misstänkta graffitiskrivare har kostat miljontals kronor varje år.

Sett i backspegeln kan nolltoleranspolitiken bäst betecknas som en enorm förlust – och det för medborgarnas del. Vi som betalar notan och går miste om en väsentligt mänsklig företeelse, lika gammal som de första grottmålningarna som också lär ha utförts utan nödvändiga tillstånd.

Men där, i glappet mellan dogmatisk politik och ren okunskap, mellan blind plikttrogenhet och brist på lyhördhet, mellan maktmissbruk och olika intressenters intressen i nolltoleranskomplexet har graffiti- och gatukonsten ändå fortsatt med det enda möjliga – att bara vara. Inte nog med det, den hittade ytterligare former att komma till uttryck och synas i offentligheten. Med och utan tillstånd. Jag tänker på rondellhundarna och gerillastickningen som sedan mitten på 00-talet spridit sig likt folkrörelser över hela landet.

AKAY/Klisterpeter, Traffic Island

Överlag tycks gatukonsten ha klarat sig bättre undan, om än snarare utifrån godtycklighet och bortprioritering i relation till graffitimålning. Det är en historiens ironi att just myndigheternas mellan-fingrarna-seende har bidragit till att vissa gatukonstprojekt under en flerårsperiod fått pågå och dokumenteras, och framför allt upplevas av många. Ett sådant praktexempel är Traffic Island (2003-2006) av AKAY och Klisterpeter.

Kommer du ihåg den lilla röda stugan med vita knutar, staket och postlåda på en klippa vid Stockholms norra länk; hur den snabbt förvandlades till ett av de mest omhuldade och välbesökta olagliga gatukonstprojekten? Idag lever verket vidare i en annan form och på helt lagligt vis. En gjuten betongkopia av stugan med tillhörande fotodokumentation köptes in 2016 av Stockholms läns landsting, och finns som platsspecifik konstinstallation på nyligen invigda Nya Karolinska Solna. En utan tvekan betydelsebärande gest. För det markerar ett officiellt erkännande av projektet som legitimt konstnärligt uttryck. Cirkeln är sluten.

AKAY/Klisterpeter, Traffic Island, NKS i Solna

”Det som inte dödar mig gör mig starkare”. ”If you can’t beat them, join them”. Den svenska graffiti- och gatukonstens historia under 10-talet tycks röra sig någonstans mellan dessa två ordspråk. Från en kategorisk bekämpningsinställning har den politiskt styrda strategin istället gått mot en kontrollerande inriktning. En förändring som möjliggör att åtminstone debattera den urbana konstens roll i offentliga rum.

Missförstå mig inte, anti-graffitiattityden lever alltjämt kvar och Stockholm förlorar fortfarande mest på den i relation till andra svenska städer. I skrivande stund bestrider fotografen Saga Berlin en villkorlig dom och ett skadestånd på flera hundra tusen kronor för sin olovligt utförda graffitimålning i en Stockholmsförort. Färskt i minnet finns också Carolina Falkholts erigerade blå penis på Kungsholmen som jag inte hann uppleva därför att målningen av motiviska skäl målades över knappt någon vecka efter att den hade färdigställts.

Saga Berlin, D E FATTIGT ATT GNÄLLA

Jag väljer ändå att kalla denna officiella skiftning för positiv. Den utgör ju en öppning som redan underlättat för både offentliga och privata aktörer att visa och föra in graffiti- och gatukonsten i våra gemensamma miljöer, och därmed utvidga kontakten mellan gatukonstnärer och en bredare allmänhet.

Ett mer talande exempel är de återkommande gatukonstfestivalerna, en utveckling som följer ett sedan länge etablerat inslag i den internationella gatukonstscenen. No Limit Borås som äger rum vartannat år är här särskilt intressant. Festivalens initiativtagare, den lokala konstnären Shai Dahan, har fått med sig en hel stad med sin idé om att förvandla Borås till ett utomhusgalleri för graffiti- och gatukonst. En enorm bedrift med tanke på det kontroversiella ämnet, men kanske inte så förvånande sett utifrån Borås erfarenhet av strategiska konst- och kultursatsningar. Idag arrangeras festivalen av Borås TME, ett av staden och näringslivet samägt bolag, i samarbete med stadens kulturförvaltning och med upphovsmannen som konstnärlig ledare.

I en salig förening av estetik och tillväxtpolitik, demokratisering och city branding växer Borås till en veritabel offentlig samling av färgstarka muralmålningar och gatukonstinstallationer från framstående internationella och svenska konstnärer. Om detta är helt fördelaktigt för den svenska graffiti- och gatukonstens autonoma utveckling återstår att se. Enligt No Limits statement vill festivalen vara trogen gatukonströrelsen genom att inte begära några skisser eller beskrivningar av målningarna från de inbjudna konstnärerna. Och på något sätt har de hittills tre genomförda upplagorna resulterat i idel oförargliga motiv. Inget som krävt övermålning efter tre dagar som i fallet med Spring Remake (numera Springbeat Festival) i Stockholm 2015.  

Springbeat Festival 2017

Måhända är gatukonstfestivalerna inte helt oproblematiska. Dessa event har dock skapat monumentala skyltfönster åt graffiti- och gatukonsten i Sverige på några få år. Öppna plattformar där både inhemska och internationella konstnärskap möter publiken, även den som finns långt utanför landets gränser. Både No Limit Borås och Artscape, som genomförs på olika platser i Sverige, har blivit virtuella festivaler på Google Arts & Culture. Framför allt bjuder festivalerna in till ett smakprov på vad dessa konstformer har att bidra med i uppbyggnaden och gestaltningen av våra gemensamma omgivningar. Att inkludera dessa konstnärliga uttryck är nödvändigt om Sverige ska värna och, en gång för alla, förvandla sin egen självbild av ett samhälle med mångfald till verklighet.

Gabriela López

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.