Publicerad 15 mars 2017 Av I Gå och se! Med 6731 Visningar

Julian Rosefeldt på Röda Sten

Flyktingar och migranter klumpas ofta samman i en homogen grupp. Det verkar sällan spela någon roll att individerna kommer från olika länder eller kontinenter – de ses ändå som en ansiktslös massa. De betraktas utifrån, från håll.

I den tyske konstnären Julian Rosefeldts suggestiva filminstallation Asylum (2001-2002), som just nu visas i Röda Stens Katedral, undersöks och reproduceras stereotypa bilder av migranter.  Det är inte ett helt nytt verk, men det ligger ändå märkligt rätt i tiden. I stället för att visa på människors egentliga differenser – som brukar vara något av en norm i samtidskonsten – har Rosefeldt medvetet valt att överdriva fördomarna som ofta åtföljer olika folkgrupper.

Verket består av nio filmer som presenteras på stora projektionsdukar, vilka står utspridda i en labyrintisk ordning. Ljudet som tränger ut ur filmerna smälter samman och lägger sig som en mullrande matta i rummet. Det blir en viktig beståndsdel i upplevelsen av utställningen och har en smått bedövande och förbryllande verkan.

De 120 skådespelarna som agerar i Rosefeldts verk sökte samtliga asyl under inspelningen och de utför schablonartade arbetsuppgifter som har kommit att förknippas med deras nationella ursprung.  Här syns bland annat en långsamt snurrande karusell med romska kvinnor, ett museum fyllt med vita, antika marmorskulpturer där afrikanska dockförsäljare flanerar omkring förstrött och en kaktusfylld trädgård i vilken muslimska kvinnor märkligt nog dammsuger stenar. Det är surrealistiskt, och således förstärks distansen mellan betraktarna och aktörerna. De senares bisarra sysselsättningar driver med utomstående människors såväl granskande som förprogrammerade blickar. Iscensättningarna är artificiella och klichéartade, och blir därför svåra att tränga igenom. Stundtals stämmer de medverkande upp i körsång, vilket gör det teatrala draget ännu mer markant.

Allra underligast blir det i en film där lättklädda asiatiska kvinnor putsar fallosliknande objekt i en antikvitetshandel. De ska antagligen föreställa sexarbetare, och kameran glider smeksamt över deras kroppar. Här uppmuntras den voyeuristiska blicken tydligare än någon annanstans, och skådespelarna reduceras till hala objekt.

Rosefeldts Asylum gör mig både fascinerad och illa till mods. Den är så flyktig. Jag börjar reflektera över vilka mekanismer som styr handlandet i mötet med andra människor. Vad legitimerar vissa politikers och meningsfränders förakt inför kulturer som inte är deras egna? Hur kan svenska män så lättvindigt köpa sex av exempelvis thailändska kvinnor eller barn, när de aldrig skulle göra något liknande hemma?  Det avhumaniserande betraktandet ligger i grunden, och det resulterar i en ansvarslöshet och grymhet som många helst inte vill prata högt om.

Sara Arvidsson

Foto: Julian Rosefeldt/Hendrik Zeitler/Röda Sten Konsthall, Göteborg. Utställningen pågår 3 februari – 9 april

Konstkritiker och skribent i Göteborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *