Jeff Olssons bildvärld är nattsvart och fabelaktig. Hans grafit- och kolteckningar visar upp omsorgsfullt uppbyggda scener som utspelas i en sorts heltäckande skogslandskap. De avporträtterade männen befinner sig i en halvvärld, i ett tillstånd av uppmärksam dvala, de tycks själva vara på väg att förvandlas till natur. Du som såg tv-serien ”Jordskott” bör inte ha några problem med att känna igen dig i Olssons skymningsland. En Kristusliknande figur sticker in en hand i en trädstam, ur en annan hand växer ett skott, och ur en mun skjuter en späd planta fram. En rad oförklarliga saker sker i bilderna som genom sina suggestiva texturer blandar saga och surrealism.
Men det är tre verk i utställningen som talar till mig mer direkt, och som tycks ha ett angelägnare och samtidigt dunklare ärende. Tre bilder som jag helt enkelt har svårt att värja mig mot. Två av dem är betydligt mer abstrakta än utställningens övriga. I både ”Through Caves” (2015, överst) och ”Undercurrent” (2015, till vänster) täcks bildytan av ett till synes flytande ljusspel där in- och urgröpningar skapar en odefinierad terräng. Kanske är det känslan av en rumslighet som är svår att greppa – och som skulle kunna se annorlunda ut i nästa stund – som oroar min blick? Här finns en obestämd kraft som de andra verkens mer förutbestämda realism inte förfogar över. Den underström som det anspelas på i en titel är bildens egen, och inte ett resultat påtvingat av motivet.
Längst in i galleriet hänger, slutligen, ”Brute” (2015), en bild som egentligen kunde vara tusen år gammal. Så ser den ut. Såväl ett landskap som ett fårat ansikte, lika mycket en drömsyn som en ande från någon uråldrig kinesisk sägen; ”Brute” framstår som en bild som alltid funnits. En bild som vi, av nödvändighet, framkallar om och om igen. Nu har Jeff Olsson också gjort det. Och som han gjort det sen.
Magnus Bons
Foto: Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 16 januari – 14 februari 2016
