Publicerad 04 februari 2021 Av I Recensioner Med 773 Visningar

Jacqueline Hoàng Nguyễn på Bonniers konsthall

Tvärtemot vad jag länge trodde, så tillhör inte min far en av de tidiga iranska immigranterna i Sverige. Den första iraniern kom nämligen till Sverige redan 1620. Han kom hit som Abdollah Esfahani – namngiven efter sin hemstad Esfahan, också kallat Spahan – men tog namnet Thure Spahandelin i samband med att han valde att etablera sig och döpas i Sverige. Hans barnbarns barn Johan försvenskade namnet ytterligare då han ändrade det till Sandelin. Jag tänker alltid på Abdollah, och hans vackra hemstad Esfahan, när jag stöter på det idag ganska vanliga efternamnet Sandelin.

Att skiljas från sitt ursprungliga namn, och anta ett nytt för att anpassa sig till det omgivande samhället, är en erfarenhet som många delar. Det är denna erfarenhet som är föremål för Jacqueline Hoàng Nguyễns verk ”Untitled (Entitled)”.

Jacqueline Hoàng Nguyễn, Untitled (Entitled), 2019-21, installationsvy/performance, Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Det finns en uppsjö forskningsstudier som visar att namn inte bara reflekterar utan också påverkar sociala positioner. Socioonomastik kallas det forskningsfält för studier som rör relationen mellan namn och samhälle. I Sverige har forskning under de senaste åren visat att allt fler personer med utomeuropeisk bakgrund byter till svenskklingande namn för att öka sina chanser på arbetsmarknaden. På engelska finns det ett begrepp för detta fenomen, ”the name-pronunciation effect”, då även internationell forskning visar att personer med (för majoritetsbefolkningen) lätt-uttalade namn har större möjligheter att uppnå hög status i samhället.

Nguyễns rumsliga installation består av skärmar med färggranna textbaserade tryck på, i en teknik som kallas lentikulärtryck. Trycktekniken ger en animerad effekt, texten är i rörelse och förändras när man som betraktare rör sig i rummet. Varje skärm representerar ett intervjuobjekt som genomgått ett namnbyte. Det hologram-lika trycket visar personens ursprungliga respektive det tagna västerländska namnet. Textens skiftningar och rörelse för tankarna till talets prövande av uttal, och de ständiga förhandlingar som det innebär att ha ett så kallat svår-uttalat namn.

Att detta verk sammanfaller med Ann Böttchers retrospektiv gör en lyckosam korsläsning möjlig. I konsthallens stora salar visas Böttchers många undersökningar av granen som central figur i konstruktionen av svensk nationalism. Om Böttchers arbeten tar avstamp i dualismen natur-kultur som grunden för västerländsk modernitet och huvudargument för kolonialismen, så handlar Nguyễns verk om hur det koloniala våldet lever vidare i mikrosituationer, som till exempel hur tungspetsens rörelser eller hur läsandet av en meritförteckning ekar av koloniala över- och underordningar.

Jacqueline Hoàng Nguyễn Untitled (Entitled), installationsvy, Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Samtidigt som namn på det sättet är en yta för maktutövande och inskränkningar av identitet och integritet, så kan namnval och namnbyte också ses som en form av omsorgshandling. Dels i form av föräldrars omsorg om sina barn, när namnval görs utifrån en önskan att ge barnet mindre friktionsfyllda möten med sin omvärld. Dels en omsorg om den som ska uttala ens namn. En önskan om att förskona sig själv och sina medmänniskor det plågsamma osäkerhetsmoment som uppstår när ett för tungan nytt uttal ska prövas med allt vad det innebär. Konstnären själv fick sitt förnamn Jacqueline i samband med skolstarten i den fransktalande kanadensiska regionen Québec – en föräldrarnas omsorg om både barnet och lärarna.

Denna dimension gestaltas i rummet genom det som Nguyễn själv kallar stödstrukturer – handtag och räcken som påminner om trapphus och tillgänglighetsanpassade toaletter. Arkitektoniska element för kroppen att ta stöd i, luta sig mot, låta sig ledas av. Det finns något enormt gripande och smärtsamt i detta sätt att angripa ämnet, eftersom det belyser hur marginaliserade kroppar ofta arbetar med sin underordning genom att förhandla och hitta lösningar – den utsatta positionen frammanar omhändertagande praktiker.

När jag lämnar konsthallen tänker jag på en textrad av poeten Athena Farrokhzad, hon skriver i sin diktsamling Vitsvit: ”Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land / där människor kan uttala mitt namn.”

Maryam Fanni

Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 3 februari – 23 maj 2021

Maryam Fanni är grafisk formgivare och skribent med särskilt intresse för frågor som rör genus, utbildning, historieskrivning och ägandeförhållanden inom konst- och design.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.