Publicerad 19 december 2018 Av I Recensioner Med 644 Visningar

Ivan Aguéli på Thielska Galleriet

Det finns inga mästerverk på den Aguéliutställning som Thielska Galleriet ordnar i glappet mellan hundraårsminnet av konstnärens bortgång och hundrafemtioårsminnet av hans födelse. Det beror inte främst på att detta är en ganska anspråkslös sammanställning: här finns ändå några av hans bästa målningar från Moderna Museet och Waldemarsudde, några verk från Västerås konstmuseum, ett antal privata inlån av varierande kvalitet. Orsaken är snarare att själva begreppet är så totalt främmande för Aguélis strävan. Märkligt nog är det i förhållande till de allra tidigaste verken, utförda på Gotland i början av 1890-talet, som det känns minst malplacerat.

Ivan Aguéli, Motiv från Visby I, 1892. Foto: Åsa Lundén/Moderna museet

Ännu under den första Egyptenvistelsen 1894–95 målar Aguéli mycket genomförda bilder. Han avlägsnar sig därefter alltmer från måleriet, och efter sin konvertering till islam 1898 kommer han att tillbringa åren 1902–09 i Egypten, främst upptagen av islamiska studier och arbetet med två italiensk-arabiska tidskrifter. När han sedan återvänder till måleriet på 1910-talet har perspektivet förskjutits. Han har då 1911 publicerat sitt estetiska program, L’art pur, i tidskriften La Gnose.

Det han skriver där har onekligen en aktualitet även i dag. Aguéli gör en åtskillnad mellan ”den sentimentala konsten” – salongskonsten – och det han kallar ”den rena konsten”. Den förra får sin verkan framför allt via betraktarens associationer och genom att väcka mer eller mindre oklara minnen. Den senare däremot har en verkan som är direkt, utan några som helst mellanled, via ”den materiella men inre förnimmelsen av livets pulsslag”. 

Vidare menar han att allt kan stå på spel i ”gradationen mellan en svart och en vit yta”, att denna ”obetydliga detalj i själva verket är den stora hemligheten”. Han säger också att kontrasterna mellan ”dämpade och klingande färger” är mycket viktigare än de mellan komplementärfärgerna, ”ty de liknar ibland konflikten mellan verksamhet och orörlighet, eller till och med mellan liv och död”. Det är i ljuset av sådana reflektioner man bör närma sig Aguélis sena verk, och den kamp som ligger bakom dem.

Ivan Aguéli, Moské I, 1914. Foto: Per Myrehed/Prins Eugens Waldemarsudde

Han lämnar nu alltmer det han starkast tagit intryck av i ungdomen, Gauguin och de symbolistiska formlerna. Det finns en egendomlig anonymitet i de små målningarna – ofta närmast oljeskisser –från denna andra halva av hans målande liv, i synnerhet kanske i hans sista arbeten från Spanien inte långt före hans död 1917. Motiven kan då tyckas valda nästan på måfå, som om Aguéli slutligen insett att det han sökte fixera fanns överallt och alltid, inte var beroende av vissa breddgrader eller yttre ljusförhållanden – det vill säga inom honom själv.

Ändå behövde han ett yttre synintryck som utgångspunkt, ett slags igenkännande i det yttre av en inre konfiguration. Han tog aldrig steget över till en helt abstrakt konst, trots allt tal om att den rena konsten bara utgörs av uttrycksfulla proportioner. Det ibland outförda och fragmentariska i hans sena verk måste också ses mot bakgrund av ett annat påpekande i L’art pur: ”Det finns formlösa utkast som ger ett gripande intryck av verklighet. Det beror på att den absoluta exaktheten i några få huvudvalörer ersätter alla de linjer som annars återger föremålens form.”

Här finns dock ett antal helt ojämförliga verk, inte i bemärkelsen mästarprov eller mästerstycke, utan i den meningen att de uppvisar en plötslig läsbarhet av ett outbytbart sätt att se, att stå inför världen, att finnas till. Inte som en enkel återspegling av ett passivt varande, utan som oförtröttligt framslipat uttryck: för att – om så bara för ett ögonblick – kunna se världen just så, kunna finnas till just så.

Ivan Aguéli, Egyptisk kupolhus, 1914. Foto: Juan Luis Sanchez/Moderna museet

Ett sådant verk som jag genom åren ofta återvänt till är Egyptiskt kupolhus från 1914. I denna asymmetriska, oregelbundna kristall finns en absolut stillhet som ändå inte är statisk: huskropparnas ytor, himlens skiftningar, de nästan omärkbara förskjutningarna i ton och valör skapar en rörelse, men denna rörelse graviterar kring en mittaxel som är alldeles orörlig. Den exemplifierar på ett ovanligt tydligt sätt den ”levande orörlighet” som Aguéli eftersträvade.

Liksom många andra verk från denna tid skulle man också kunna beskriva den som ett slags veckad reflektor, som brutet återger ett ljus som varken är det ljus som faller på målningen, eller det ljus som träffar det som avbildas i målningen, utan ljuset från det som Aguéli kallade varje konstnärs ”personliga sol”, skenet från det som bara finns en gång och aldrig återkommer. Här förstår man också varför han ansåg att det viktigaste i måleriet var preciseringen av ljuset, och att det väsentligaste i målningen var valörerna, som frambringar ”rummets arkitektur och massornas jämvikt i tomheten”.

Ändå kan jag inte undgå att undra över hur Aguéli har kunnat få denna enorma betydelse för generationer av svenska målare. Vad har man sett i hans verk? Färgens absoluta exakthet? Livsödets kompromisslösa bana? Eller har han varit förebildlig främst genom sin extrema fokusering på det väsentliga? Med hans egna ord: ”Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.” Det är ord som knappast har föråldrats eller förlorat i giltighet.

John Sundkvist

Foto/överst: Per Myrehed. Thielska Galleriet, Sjötullsbacken 8. Utställningen pågår 6 oktober 2018 – 10 februari 2019

John Sundkvist är konstnär, essäist och översättare. I detta sammanhang framför allt intresserad av förhållandet mellan konstnärligt uttryck, erfarande och språklig gestaltning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.