Publicerad 13 oktober 2009 Av I Recensioner Med 1122 Visningar

Istanbulbiennalen 2009 (12/9-8/11)

istanbul09_chtodelatI Bertolt Brechts anda strävar denna den elfte internationella konstbiennalen i Istanbul efter att både roa och oroa med sin politiska orientering. Ifall man nödvändigtvis ska hitta något dominerande tillvägagångssätt hamnar det i en blandning mellan aktivism och dokumenterande strukturalism. Ett bra exempel på detta är det Ryska konstnärskollektivet Chto delat/What is to be done? I två tragikomiska installationer, som främst bärs fram av varsin film, berättar de om Sovjetunionens respektive Jugoslaviens sönderfall och ombildning till nya samhällen. Gruppen jobbar i en Brechtartad tradition, men det är slående för biennalen generellt att deras ämnesval lätt känns passé, som frågeställningar som diskuterades på 1990-talet. Frågan är dock om det är mitt västeuropeiska perspektiv som gör att jag missar problemställningar som fortfarande är aktuella, eller om det är alla de deltagande konstnärerna från Östeuropa och Mellanöstern som fastnat i sina respektive perspektiv?

Likt Göteborgsbiennalen, som öppnade en vecka tidigare, har man använt sig av en låttitel för att illustrera temat. Här är det ”What Keeps Mankind Alive?”, en rad ur den engelska översättningen av Brechts ”Tolvskillingsoperan”. I Göteborg var det ”What a Wonderful World”. Båda biennalerna säger sig ta avstamp i finanskrisen och bägge har fått dra ner på grund av bristande finanser. Båda biennalernas konstnärer har också vitt skilda geografiska ursprung. Men där slutar alla likheter. I Göteborg valde man att visa ett fåtal verk av mestadels väletablerade konstnärer, i Istanbul har den ansvariga curatorgruppen WHW (What, How and for Whom) valt att inte betala någon utställningsersättning. I stället har curatorerna försökt finna intressanta men mindre etablerade konstnärer från perifera konstscener. Ett tilltal som man skulle kunna se som lovvärt och i linje med curatorernas politiska retorik om bara konstnärerna fått betalt.

istanbul09_ivekovicÄven om man kan anklaga den WHW för viss dubbelmoral redovisar de på ett rakt sätt uppgifter kring biennalen. På närmare femton sidor i början av katalogen uppvisas statistik kring evenemanget, som konstnärernas könsfördelning, åldersfördelning och geografisk hemvist (72% av deltagarna har sitt ursprung utanför västvärlden, men att 45% är verksamma där). Vi får också veta att den beräknade budgeten för biennalen ligger på 2 050 299 Euro och varifrån pengarna kommer.

Biennalen är förlagd till i tre byggnader. Utöver dessa utställningar äger det rum långt fler sidoarrangemang än någon kan hinna med, en del arrangerade av biennalen men också ett flertal anordnade av utomstående. Förutom alla mer eller mindre givande föreläsningar som var förlagda till öppningshelgen uppfördes också ett antal performances och andra arrangemang så som projektet ”Overland: London to Beijing”. De tre curatorerna Hans Askheim, Tom Keogh och Miranda Pope har byggt en tältliknande skulptur efter en skiss av Tobias Rehberger. Projektet ska landa på ett par platser på vägen mellan London och Peking där Istanbul är det första stoppet. På mellanliggande platser ska sedan skulpturen byggas upp med lokalt funna material.

I de tre biennalenbyggnaderna ligger det röda hopknölade lappar utsprida lite här och var. Det är Sanja Ivekovics ”Turkish Report 09”. På lapparna, som är utkastade som om det vore skräp, kan man läsa om jämställdhetsmål som aldrig blivit uppfyllda i Turkiet. Trots att det annars är ovanligt många deltagare från Turkiet och trots biennalens tema finns det inte många verk som direkt ta avstamp i den politiska situationen i Turkiet. Undantaget är Erkan Özgen. I videoverket ”Origin” lyckas han ge en känga åt både turkisk nationalism och europeisk politik. I filmen marscherar en grupp illegala afrikanska invandrare, som placerats i ett fängelseliknande läger i Spanien, runt och skanderar ”Ne mutlu Türküm” (lycklig är den som säger jag är Turk) ett slagord som dagligen används inom utbildningsväsen och militär i Turkiet för att stärka nationalkänslan.

istanbul09_ozgenAtt biennalen sticker ut och försöker ge konsten ett moraliskt samhällsansvar gör också att den öppnar sig för likartad kritik. Under öppningsarrangemangen demonstrerade vänstergrupper som dels var missnöjda över att sponsorerna fått för stort utrymme, men främst riktade de sin ilska mot valet av huvudsponsorn Koc som de menat satt lydigt i knäet på militärregimen under 70- och 80-talet.

Biennalen är visserligen något tilltalande vid första rundvandringen med den tilltro som här finns till konstens kraft, men det inte förrän vid ett återbesök i var och en av utställningshallarna som de enskilda verken börja lyfta då konsten här ofta kräver ett lite annat perspektiv än det mesta man ser inom den etablerade konstvärlden av idag. Här finns också verk som oroar till den grad att man knappt klarar av att titta och verk som gör en berusad av lycka. Och även om det går känna igen konstsynen från andra arrangemang där curatorkollektivet WHW tidigare varit inblandade finns här en frisk perspektivförskjutning av synen på konstens roll, ett ärligt försök att vidga perspektivet. Om än dock detta blir större i ord än praktik.

Bilder (uppifrån och ned): Chto delat, Sanja Ivekovic, Erkan Özgen

2009-10-13 Per Brunskog (text), Istanbulbiennalen (foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.