Årets mottagare av Hasselbladsstiftelsens internationella pris i fotografi är den japanska fotografen Ishiuchi Miyako. I juryns motivering menar man att Ishiuchi Miyako på ett stark och personligt vis porträtterar efterkrigstidens Japan genom kompromisslös vision och karaktärsstyrka. Som pionjär inom japanskt fotografi utforskar hon minnets personliga och politiska aspekter, en kvinna i en tidigare mansdominerad bransch.
I utställningen på Hasselblad Center finns flera av Ishiuchi Miyakos serier representerade med ett tydligt fokus på kroppen eller metaforer över densamma. Det som karakteriserar dessa verk är en nostalgisk blick, en osentimental men samtidigt längtande dokumentation av kvinnor, familjemedlemmar men också i förlängning av konstnären själv. I serien 1899 har Ishiuchi med en varsamt kärleksfull blick fotograferat sin mormors händer och ansikte. Det stora formatet gör att hudens fåror skapar minneslandskap med böljande dalar och höjder genom konstnärens omisskännligt ömsinta stil.
Även serierna 1⋅9⋅4⋅7 samt Innocence behandlar ämnen som kropp, minne och det kroppsliga minnet där tidens spår och händelser dokumenteras och bevaras på hudens yta. I 1⋅9⋅4⋅7 dokumenterar Ishiuchi Miyako händer och fötter på kvinnor födda 1947 med samma milda och varsamma blick som i 1899. Innocence är en något mindre personlig och lite kyligare dokumentation av kvinnors kroppar och framför allt deras defekter i form av ärr. Den förändrade och distanserade blicken kan mycket väl bero på att denna serie har ett tydligare feministiskt budskap i sin reaktion mot de ideal vi försöker iscensätta med våra kroppar som aktörer, och som vi är dömda att misslyckas med.
Ishiuchi Miyakos fotografi berör kanske som mest i de serier där tillhörigheter och objekt agerar ställföreträdare för personer vare sig de är anonyma eller inte. I serien Frida by Ishiuchi skapar hon ett porträtt av den ikoniska konstnären genom hennes tillhörigheter. I fotografier av Frida Kahlos målade gips, hennes färgglada klänningar och hennes skor med olika klackhöjd efter olyckan som nästan tog hennes liv, skapas en både komplex och nyanserad bild. Samma grundtanke finns även i serierna Mother’s och Hiroshima. Efter moderns död fotograferade Ishiuchi hennes tillhörigheter. Ett sätt för konstnären att komma närmare sin mor genom finstämda bilder av spetsnegligéer, välanvända läppstift i guldhylsor, kuvertväskor och kilklackade skor. Även moderns löständer finns dokumenterade lika stilistiskt och hierarkilöst.
I en jämförelse mellan de serier som avbildar kroppar och de där föremål får agera metafor för densamma skapar den senare kategorin en starkare upplevelse, en tydligare effekt. Genom sin symbolik möjliggör dessa bilder både en emotionell och intellektuell tolkning. Det är omöjligt att inte beröras av Ishiuchi Miyakos fotografi. I hennes fotografier av hud, kroppsdelar och ärr är reaktionen instinktiv och emotionellt direkt men där ting och föremål får symbolisera subjekt skapas möjlighet för en intellektuell respons där föremålen berättar inte bara om personens yttre men även dess karaktär och dess samhälle i stort. Genom den intellektuella distanseringen kommer vi paradoxalt nog närmare Frida Kahlo eller Ishiuchis mor som personer. Ett ytterligare exempel på detta är serien Innocence där Ishiuchi Miyako fotograferat tillhörigheter (de flesta klädesplagg) från offren från bombningen av Hiroshima. Fotograferade mot en ljuslåda med samma varsamma blick som karakteriserar Ishiuchis stil får dessa klädesplagg en förgänglig kvalitet, en skirhet som låter oss komma närmare dessa människor än om vi stod framför deras porträtt.
Då Ishiuchi Miyako till stor del fotograferar kvinnor, kvinnors hud och kroppar, kvinnors ägodelar eller typiskt kvinnliga klädedräkter uppstår frågan om en kvinnlig blick. Under sin karriär har Ishiuchi arbetat i en mansdominerad bransch men valt att till största del fotografera kvinnor eller kvinnors världar. Borde vi då också prata om en kvinnlig blick? Om vi postulerar en manlig blick, är det därefter givande att anta en kvinnlig motsvarighet? Om den manliga blicken är av den kvinnliga kroppen borde då den kvinnliga blicken vara dess motsats eller kan den även blicka åt kvinnors kroppar? Frågor liksom dessa uppstår kring Ishiuchi Miyakos verk genom hennes omisskännliga stil men framför allt genom hennes outtröttliga vilja att fördjupa sig i och omgärda sig med kvinnor och kvinnors öden, vare de familjemedlemmar eller främlingar.
Adress: Götaplatsen, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 8/11 – 1/2 2015
Johanna Theander (text), Ishiuchi Miyako (foto)
