Fotografiet och måleriet är två himlakroppar som följts åt i samma bana i mer än 150 år. Målarna var tidigt ute med att använda sig av den nya tekniken när det såg dagens ljus i mitten av 1800-talet. Och fotograferna var inte sena att anamma måleriets estetik. Hos fotopionjärer som Julia Margaret Cameron och Oscar Gustave Rejlander är motivvalet och kompositionen styrda av samtidens måleri, framför allt den mer populärt orienterade genrekonsten. För eftervärlden kan resultatet ge ett smått komiskt intryck, men då får man inte glömma att stilgreppet var del av en strävan från fotografernas sida att bli accepterade som något annat än nördiga teknokrater.
Nuförtiden är fotografiets inflytande på måleriet mer eller mindre legio. Men i de flesta fall handlar det om esetetik, inte teknik. Isca Greenfield-Sanders har dock valt att gå en helt annan väg. Hon målar bilder som hämtar sina förlagor från de partier av den analoga filmremsan som ligger i början och i slutet, områden där ingen sammanhängande bild existerar utan bara odefinierbara skuggor. Ibland tycker man sig ana fragment av former eller gestalter, andra gånger konturerna av ett landskap eller en tom horisont. Men sedan förlorar man sig i färger igen. Greenfield-Sanders målningar har en yttre likhet med den abstrakta expressionismen eller med Mark Rothko. Men hon saknar – eller söker undvika – föregångarnas konceptuella eller esoteriska läggning. Hennes bilder känns snarare som dokumentationen av tillfälligheternas spel, en lätt berörelse av fenomen som vanligtvis blixtrar förbi utan att vi ens märker dem.
Adress: Kungsträdgården 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 18/3 – 20/4
Anders Olofsson (text), Wetterling Gallery (foto)
