Publicerad 19 november 2009 Av I Närbild Med 4735 Visningar

Intervju med Lars O Ericsson

Lars O Ericsson var mellan åren 1987 och 2004 Dagens Nyheters ledande konstkritiker. Sen fick han sparken under kontroversiella omständigheter. Nu berättar han om den tiden, och om sin nya roll på SvD där han återigen skriver om konst.

Rikard Ekholm: Välkommen tillbaka, Lars O Ericsson. Den 8 augusti, i år, i Svenska Dagbladet, gör du ett inlägg i den så kallade figurationsdebatten. Då var det fem år sedan du sist skrev om konst i Dagens Nyheter. Varför har du börjat skriva om konst igen i svensk dagspress? Det har blivit sammanlagt fem texter hittills. Och hur känns det att vara tillbaka?

larsoericssonLars O Ericsson: Tack! Det känns bara bra faktiskt. Att jag börjat skriva om konst igen – i offentligheten det vill säga – beror på att jag blev kontaktad av Clemens Poellinger, konstchef på Svenska Dagbladet. Clemens, som är en skribent som jag verkligen gillar och respekterar, undrade om jag inte ville börja medverka i tidningen. Och eftersom Clemens var väldigt tillmötesgående och ställde upp på de villkor som jag förde fram, framför allt att jag inte skulle behöva ägna mig åt regelrätt dagskritik, något som jag, som du vet, gjort i 20 år, så tackade jag ja. Av kulturredaktionen på SVD har jag fått ett offentligt rum att reflektera i och det passar mig utmärkt bra. Jag kommer framför allt att skriva krönikor med oregelbunden regelbundenhet. Svenskan har ju dessutom under senare år seglat upp som den ledande morgontidningen i Sverige. SVD Kultur har lyckligtvis, till skillnad mot DN Kultur, inte valt populismens, ytlighetens och snuttifieringens väg, utan man fortsätter att bedriva seriös, analyserande och fördjupande kulturjournalistik. Kontexten är med andra ord inte heller fel, om man säger så.

RE: Att du tvingades lämna Dagens Nyheter var helt klart en av de största konstrelaterade nyheterna, 2004. Hur ser du i dag på att du tvingades sluta på Dagens Nyheter?

LOE: Jag har efter fem år stor distans till det som hände. Det är absolut inget jag går och grubblar över till vardags. Men som svar på din fråga: jag ser det som en skandal. Och skandalen det var inte jag, utan DN:s agerande. Fast detta har aldrig nått ut till en större allmänhet. DN:s agerande var skandalöst i framför allt två avseenden. För det första fanns ingen saklig grund till avskedandet, vilket journalistförbundets jurister också lyckades påvisa, varför DN tvingades att betala. För det andra satte DN in hela sin mediamakt för att mörklägga de verkliga orsakerna till att jag sparkades och för att svartmåla mig som person. Detta för att rädda skinnet på DN:s kulturchef Maria Schottenius, som visat prov på så dåligt omdöme att hon inte hade kunnat sitta kvar om sanningen hade kommit fram. Vill man veta i detalj vad som hände, så är det bara att läsa min bok ”Mordet på Tensta Konsthall” (2005, ISBN 91-975596-0-1), vilken finns att köpa hos bland annat Books on Demand (www.books-on-demand.com). Den kan också beställas i vanliga bokhandeln. Läs särskilt kapitlet ”DN:s Mörkläggning”. I korthet hade följande hänt. Grundarna av Tensta Konsthall, Gregor Wroblewski och Celia Prado, hade på det skändligaste sätt bestulits på sitt livsverk av en inkompetent styrelse med socialdemokraten Beate Sydhoff i spetsen. Det hela utvecklade sig till en pinsam affär, inte minst för sossarna. En stor namninsamling till stöd för grundarna hade genomförts, både i Sverige och internationellt, och opinionen ute i Tensta var inte nådig. Även i media hade kritik mot Beate Sydhoff och styrelsen framförts. I Tensta fanns dessutom två yngre starka socialdemokratiska kvinnliga riksdagspolitiker, Nalin Pekgül och Maria Hassan (bägge boende i Tensta), vilka var ytterst kritiska mot Beate Sydhoff och styrelsens beslut att avskeda grundarna. Pekgül tillhörde rentav det socialdemokratiska partiets innersta maktorgan, det verkställande utskottet. Bråket kring Tensta Konsthall hade således blivit ett svårt dilemma och en tung belastning för socialdemokratin. Skulle sossarna ha en chans att behålla makten i Storstockholm, så fick missnöjet i socialdemokratiskt starka fästen som Tensta inte bli alltför stort. I det läget kläcktes idén (av Marita Ulfskogs favorit Lars Nittve) att låta tre hungriga, karriärsugna och skrupelfria personer (det så kallade K2-gänget) ta över Tensta Konsthall. På så sätt trodde man sig både kunna rädda ansiktet på den gamla partigängaren Beate Sydhoff, som alltså gjort bort sig ordentligt, och förhoppningsvis lugna opinionen ute i Tensta genom att se till att verksamheten vid den omtyckta konsthallen, som legat nere, kom igång igen. Det är här medias, och inte minst DN:s, agerande blir intressant. Tidigare hade kritik framförts mot den skändliga behandlingen av konsthallens grundare (även om jag personligen inte tillåtits komma till tals i frågan). Men i samma ögonblick som idén att låta K2-gänget ta över blivit offentlig, så vänder medievinden (läs kapitlet ”K2-trojkan tar över – och medievinden vänder” i min bok för en mer detaljerad redogörelse). I DN, Expressen och Aftonbladet var det nu locket på för kritik (kulturredaktioners lojalitet med makten är ibland förvånansvärt stor). Den nya ledningen för Tensta Konsthall skulle hyllas, trots att den gått in och tagit jobben efter de sparkade grundarna utan att kräva vare sig Beate Sydhoffs och styrelsens avgång eller kräva att konsthallens namn ändrades (för att undvika usurpering av den goodwill som byggts upp av grundarna under namnet ”Tensta Konsthall”). Även Nalin Pekgül och Maria Hassan tvingades av partihänsyn hålla en lägre profil. Ingenting skulle få störa den listig uttänkta ”räddningsplanen”. Alla förväntades sitta still i båten. Blad skulle vändas och vi skulle gå vidare som om ingenting hade hänt. För egen del vägrade jag emellertid att hålla tyst. Jag mejlade K2-gänget och uppmanade dem att backa ur. Jag sade också att jag fann deras agerande oanständigt. DN:s kulturchef Maria Schottenius svarade med att stänga av mig som kritiker. Hon är uppenbarligen oförmögen att skilja på en reporters och en kritikers jobb. En kritiker bör ju ge på pälsen när det är befogat, ta ställning. En reporter däremot skall rapportera, helst sakligt och opartiskt. Jag tog ställning för en förfördelad part – grundarna av Tensta Konsthall – och jag gjorde det privat, inte offentligt (eftersom jag inte tilläts skriva om Tensta i DN). Och jag anser nu som då att jag agerade i min fulla rätt. När jag kom till Sverige i augusti 2004 – jag hade varit i Paris några månader – kallades jag till ett möte med Schottenius och DN:s dåvarande chefredaktör Jan Wifstrand. Jag framhöll att jag inte var anställd på DN (jag var kontrakterad frilans), att jag använt min privata dator när jag mejlat K2-gänget och att det förhoppningsvis rådde yttrandefrihet i landet. Ett visst intryck måste detta ha gjort, för jag fick nu börja skriva i DN som vanligt igen. Schottenius talade om ”försoning” och hon till och med kramade om mig efter mötet, vilket jag fann rätt pinsamt. Att detta är sant går lätt att belägga. Det är bara att kolla i DN:s arkiv och läsa de artiklar (publicerade 4/9 2004 och 11/9 2004) jag skrev mellan den 23:e augusti (den dag då ”försoningsmötet” ägde rum) och den 13: september 2004, då jag slutgiltigt fick sparken. Detta är viktigt, ty i DN:s i media ofta trumpetade och desinformativa version hette det att det var min kritik av K2-gänget som var orsaken till att jag fått sparken. Så var alltså inte fallet. DN ljög helt enkelt. Den verkliga orsaken var att jag under en öppen och offentlig debatt om konstkritikens villkor på Moderna Museet den 11/9 2004, på debattledarens, John Peter Nilssons, direkta fråga, berättade om den avstängning jag varit utsatt för från DN:s sida under våren och sommaren 2004. Jag hade således än en gång vägrat hålla käft. Ett referat av vad jag sagt publicerades i Svenska Dagbladet den 13/9. 

tenstaDet är nu som Schottenius blir så affekterad att hennes omdöme allvarligt klickar och hon stänger av mig på nytt, alltså utan att först ha hört med mig om det som stod i SVD var korrekt återgivit eller ej. Vi har med andra ord en kulturchef på en stor dagstidning som stänger av en mångårig medarbetare på basis av vad hon läst i andra tidningar! Skulle detta ha nått offentligheten skulle Schottenius näppeligen ha kunnat sitta kvar. Den 28/9 2004 kallas jag till ett nytt möte med Wifstrand/Schottenius, vid vilket jag formellt sägs upp. Och det är nu som svartmålningen, förtalet och desinformationen tar vid. Jag påstås i DN ha handlat ”oetiskt” när jag kritiserade K2-gänget. Jag sägs i DN vara ”förvirrad”, och så vidare. I TV säger Schottenius samma sak. Rent förtal alltså. Det faktum att tvisten rörande min kritik av K2-gänget redan var bilagd och att jag på nytt börjat skriva i DN, om detta sägs inte ett knyst. Ty det gäller att till varje pris mörklägga att Schottenius omdöme allvarligt slagit slint, när hon ånyo stängde av mig den 13/9 2004. DN:s anseende står nu på spel, varför chefredaktör Wifstrand utåt backar upp sin kulturchef. Leden sluts och jag utpekas som skurken i dramat. Och mediasverige – och i förlängningen allmänheten – svalde okritiskt den bilden. Min egen version fick jag inte framföra i media (trots idoga försök). Istället skrev jag alltså en bok, men böcker har tyvärr som bekant inte alls samma genomslagskraft som TV och dagstidningar. Det finns dock en rad frågor som är betydligt större och viktigare än DN:s behandling av min person. Tensta-bråket aktualiserade nämligen både den svenska pressens roll i förhållande till makten och pressens egna interna maktförhållanden. Vilka skyldigheter har pressen att berätta, granska, kritisera och avslöja händelser och förlopp oavsett vad makten önskar? Svaret borde vara självklart, men är det knappast i fallet Tensta. Är Stockholmspressen alltför sammanflätad med centralmakten? Frågan är berättigad, för landsortspressen (särskilt Uppsala Nya Tidning och Gefle Dagblad) skötte sig nämligen när det gäller konflikten om Tensta Konsthall mycket bättre. Varför? Hur fri och oberoende är egentligen kulturbevakningen i vårt land? Läsarna måste kunna lita på att det inte finns bindningar eller bakomliggande förhållanden, omöjliga eller svåra att genomskåda för läsarna. Men kan de lita på det? Att Aftonbladet ställde upp på ”räddningsplanen” är ju både rätt transparent och begripligt. Men DN, varför anförde DN den okritiska hyllningskören av den ”nya” konsthallen i Tensta, en politisk (socialdemokratisk) konstruktion som, och det skall vi inte glömma, trots allt krossat två eldsjälars livsverk? Mordet på Tensta Konsthall har i mina ögon blottlagt ett osunt medieklimat, där inte bara proletariserade skribenter ägnar sig åt självcensur, utan där centralt placerade pressaktörer lever i ett slags, för läsarna osynlig, symbios med makten och med varandra. Vems intressen tjänar en kulturchef – med mycket nära relationer till det statsbärande partiet – i ett krisläge? Läsarnas eller partiets? DN Kultur ”oberoende liberal”? Såvitt jag kan se bör det sättas frågetecken kring både det ena och det andra epitetet. En djupt oroande situation, där allt hänger ihop med allting annat, som Lenin sade. Och där de som vägrar hålla käft lämpas över bord.

RE: Efter att du publicerade boken ”Mordet på Tensta Konsthall”, en bok där du alltså granskar avskedandet av konsthallens grundare samt ger din bild av ditt avsked från DN Kultur, har ingen granskat eller ifrågasatt vad som hände på konsthallen då, och verksamheten rullar på i dag med nya ansvariga, och ingen har heller nystat vidare i ditt avsked. Varför tror du att det har varit så tyst?

LOE: Att verksamheten på Tensta Konsthall rullar på – även om det är få som numera bryr sig om vad som där rullar – är inte så konstigt. Det var ju det som var avsikten med den sossestödda ”räddningsplanen”. Jag tycker synd om Tenstaborna. Man hade en väl fungerande, högkvalitativ konsthall med ett renommé långt utanför Sveriges gränser. Man var i Tensta stolta över och engagerade i sin konsthall. Och allt detta raserades av ett gäng inkompetenta och makthungriga personer med Beate Sydhoff i spetsen. Att ingen har nystat vidare i mitt avsked och att det varit så tyst är knappast förvånande mot bakgrund av vad jag nyss sagt. Av DN och i media utmålades jag som en skurk och det fanns ingen annan version att tillgå – annat än i min egen bok. Och om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så har den tyvärr som bekant en tendens att tas för sanning. Jag har också insett att det finns en ängslan hos vissa att rota i det som skedde. I ett litet land som Sverige är det inte bra för karriären att stöta sig med makten, allra minst med dem som har makten över media. Bättre då att dra ett streck över det hela, vända bort blicken och gå vidare. Opportunismen i kulturvärlden är inte sällsyntare än inom andra sektorer i samhället. Möjligtvis tvärtom.

larso2RE: För några år sedan diskuterades vad som kallades konstkritikens kris på bloggar och i media. Har kritiken förändrats, och har förutsättningarna för det kritiska skrivandet förändrats sedan du senast skrev dagskritik?

LOE: Förutsättningarna har absolut förändrats. Tyvärr till det sämre. Jag hade kontrakt och jag kunde leva på mitt skrivande. Idag har praktiskt taget inga kritiker kontrakt, de sitter maximalt löst. Dessutom har arvodena minst halverats. Få om ens några kritiker kan idag leva på sitt skrivande. Kritiken blir något man gör så att säga ”vid sidan av”. Så skyll inte på de enskilda kritikerna! De gör nog så gott de kan under de usla förutsättningar som råder. En kritik som sitter så löst som den på DN kan inte bli annat än ängslig, slätkammad, hukande och osjälvständig. En ytterligare försämring är att recensionerna blivit allt kortare. På min tid som kritiker var en normal recension på ca 4500-5000 tecken. Idag ligger väl snittet på 2000-2500 tecken, det vill säga det som tidigare betraktades som en längre notis. På det korta utrymmet är det svårt, för att inte säga omöjligt, att genomföra ett kvalificerat kritiskt resonemang. Det blir snuttar istället.

RE: Du bör vara en av Sveriges mer kända kritiker, inte minst på grund av det inflytande du har haft bland annat genom att du var en introduktör av postmodern konst och teori. Men om du blickar tillbaka 22 år, till 1987, och tittar på dig själv, vad ser du? När jag läser dina texter inbillar jag mig att du kände ett kall.

LOE: Nej, inte ett kall. Men ett hett engagemang. En intervju som du gjorde med mig för tidskriften ”Konstperspektiv” (nr 2, maj 2007) har rubriken ”Tanke och temperament”. Den rubriken gillar jag. Den sammanfattar på ett bra sätt det som varit centralt för mig ända sedan jag började. Jag har ju en filosofisk, teoretisk bakgrund, så en reflekterande, intellektuell hållning har nog präglat mycket av det jag skrivit. Konsten på 80- och 90-talet var dessutom rätt teoretiskt förankrad, vilket knappast kunde undgå att återspeglas i kritiken. I vart fall inte om den ville vara relevant i förhållande till den aktuella konsten. Temperament har jag förvisso. Ett explosivt sådant till och med. Och jag har alltid tagit strid för min övertygelse. En av de finaste komplimanger som jag någonsin fått fick jag av Arne Ruth som sade: ”Man kan säga mycket om dig Lars O, men rädd av dig är du minsann inte”. Det var 1988. Det han syftade på var att jag med mina artiklar hade utmanat i stort sett hela det dåtida svenska konstetablissemanget. Torsten Ekbom, exempelvis, hade blivit så upprörd att han stegade in till Arne och sa att ”skall den där Lars O Ericsson skriva konstkritik i DN, så slutar jag att skriva om konst”. Det var dumt gjort, för Arne är inte en person som ger efter för hot. Så följden blev, mycket riktigt, att Ekbom slutade skriva om konst i DN. Men att jag tog strid var inte uttryck för någon pueril protestlusta. Jag tog strid därför att jag ansåg att det var ohållbart och orättvist att, så som den äldre kritiken gjorde på den tiden, bedöma den postmoderna konsten med modernistiska måttstockar. Arne Ruth, som var den som städslade mig som kritiker på DN, var inte bara kulturchef. Han var också chefredaktör, och en oerhört betydande sådan. En stor publicist. De som avskedade mig var Jan Wifstrand/Maria Schottenius. Wifstrand, som jag alltid tänker på som den lille skånske knekten, skrev knappt en rad i tidningen, och gjorde han det så har det gått mig spårlöst förbi. Detsamma gäller Schottenius, som är en pygmé i jämförelse med Arne Ruth. Hon är med sin grundhet på god väg att driva DN ner i avgrunden. Att hon får hållas beror, enlig min mening, på att ägarfamiljen sannolikt inte ser papperstidningen DN som så viktig längre. Jag menar, även för en megakoncern som Bonniers är årliga förluster på ett par hundra miljoner kännbart. Skräckscenariot är att nya VD:n, Gunilla Herlitz, som märk väl också är chefredaktör (bara en sån sak!!) och som symboliskt nog rekryterats från Dagens Industri, lyckas realisera sin vision att köpa upp Svenska Dagbladet. Skulle detta – gud förbjude! – ske så vore det en gigantisk katastrof för det intellektuella klimatet och opinionsbildningen i Sverige.

passionenRE: Jag vet att du har nämnt Derridas ”Genrens lag” publicerad i ”Kris” (nr 16), som särskilt betydelsefull för dig. Jag har fått för mig att denna text fungerade som ett slags katalysator och ledde till en form av uppvaknande. Stämmer min bild? Kan du berätta något om detta?

LOE: Till viss del stämmer det. Det var ”Kris” som först introducerade Derrida på svenska. Och jag började syssla med Derridas filosofi i början av 80-talet. Den analytiska filosofin tedde sig för mig vid den här tiden allt mer steril, formalistisk och definitionsfrenetisk. I slutet av 70-talet var jag egentligen på väg bort från filosofin. Jag hade tagit upp bildskapandet igen, efter åren i Italien i början av 70-talet. Mötet med Derrida, Deleuze, Barthes, Foucault, Lyotard och Baudrillard förde mig inte bara tillbaka till filosofin, utan jag upptäckte också hur relevant den poststrukturalistiska, postmoderna filosofin var för den aktuella konsten. De som gjorde ”Kris” var emellertid i huvudsak litteraturmänniskor, Horace Engdahl, Anders Olsson, Stig Larsson m.fl. Det jag tror att jag, med min bakgrund inom filosofin, kunde bidra med var att formulera den poststrukturalistiska och postmoderna filosofins betydelse för förståelsen av den samtida konsten. Ingen jämförelse i övrigt, men Rosalind Krauss och Abigail Solomon-Godeau gjorde något liknande i USA. Tidskriften ”October” var också oerhört viktig som informations- och inspirationskälla.

RE: Sedan du började skriva i SvD har du inte recenserat någon utställning. Under dina texter står det att du är ”konstskribent”, inte att du är konstkritiker. Ska man förstå detta som att du i fortsättningen inte kommer att recensera, utan istället kommentera, till exempel tolkning och sanning som i texten ”När tolkandet gör skor till konst” i SvD 23 oktober i år?

LOE: Jag skulle inte i första hand säga kommentera, utan reflektera. För som jag sade inledningsvis, så utgör krönikeutrymmet i mitt fall ett offentligt rum att reflektera i. Jag betraktar inte heller uppdraget att skriva krönikor som mindre viktigt än att recensera. Det väsentliga är att ge näring och substans till läsarna. Jag anser vidare att dagskritiken i första hand bör skötas av yngre krafter. Slutligen så är jag borta från Sverige i långa perioder, varför jag saknar den kontinuerliga överblick som behövs för att ägna mig åt dagskritik av svenska utställningar. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att, om tillfälle ges, då och då recensera utställningar utomlands, framför allt i Frankrike och Italien, två länder vars konstliv jag tycker mig ha ett hyfsat grepp om.

RE: Jag lyssnade på dig när du samtalade med Anri Sala på IASPIS (27 oktober 2009). Du framstod som något av en expert på Salas konstnärskap, du kände till verken, platserna hans filmer var inspelade på och så vidare, och jag vet att du i ett tidigt skede var tänkt att vara en del av Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009–349701”. Missförstå mig inte nu! Jag är glad att du är tillbaka. Men du tillhör numera det äldre gardet. Och bland dina svenska kritikerkollegor har jag svårt att se, egentligen, någon annan samtala med Sala eller vara en del av ett Odell-verk. Vad hände med föryngringen av kritikerlaget? Hur kommer det sig att vår kanske mest samtidsengagerade kritiker också är vår kanske äldsta? Det är intressant, tycker jag.

LOE: Föryngringen av kritikerkåren är ett problem. Fast ett förståeligt problem. Att vara kritiker är ett mycket krävande jobb, som för att skötas väl fordrar ett närmast totalt engagemang. Det är i stort sett ett heltidsjobb att vara professionell kritiker. Och med tanke på de usla villkor som jag nyss var inne på, så förstår jag fuller väl att konstintresserade yngre människor väljer andra sysselsättningar än att just skriva konstkritik. Du kan idag inte leva på det, och du får lite utrymme. Det är utomordentligt otacksamt helt enkelt. Ljusningen är väl nätet och bloggandet. Många skriver mycket och engagerat. Och det är jättepositivt. Men om man tror att detta kan ersätta den professionella kritiken, så bedrar man sig. Fast det är måhända ändå så framtiden, på gott och ont, ser ut. På nätet finns i vart fall gott om utrymme!

RE: Du är docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och har i många år ansvarat för kursen Filosofisk estetik, eller Konstfilosofi, som den heter i dag, en på många sätt unik kurs eftersom den tar ett genomgripande grepp på ett ofta samtida fenomen. När jag gick kursen var Stig Sjölund, Dorinel Marc och Elin Wikström gästföreläsare och temat var relationell estetik. Hur har åren varit på universitetet, du måste ha enormt mycket att berätta, inte minst angående krockarna mellan vad som lite slarvigt kan betecknas kontinental och analytisk filosofi.

LOE: Jag har alltid ansett att konstteorin, för att vara intressant att bedriva, måste ha relevans för andra än konstteoretiker, framför allt för utövare, publik, museifolk, gallerister, samlare, ja för konstvärlden i stort. Felet med den akademiska estetiken är att den ofta ägnar sig åt ett slags skolastik och knappologi. Man diskuterar t ex hur många tolkningar det går att göra av satsen ”x föreställer y”, eller vad ordet ”vacker” betyder. Sådant utgör vad jag kallar ”armchair aesthetics”, en skrivbordsestetik som i grund och botten inte riktar sig till några andra än till andra skrivbordsestetiker. De bästa konstteoretikerna, sådana som Arthur Danto, Abigail Solomon-Godeau, Rosalind Krauss, Hal Foster och Nicolas Bourriaud, har inte bara skarpa hjärnor utan de använder dem också till att formulera och diskutera relevanta frågeställningar och begrepp, framför allt i förhållande till vår tids konst. Relationell estetik, som du nämnde, är ju ett begrepp som utformats av Nicolas Bourriaud. Och Bourriaud har alltid arbetat nära den unga, samtida konsten. Först på Consortium i Dijon, sedan som chef för Palais de Tokyo i Paris. Konstteorin skall inte vara ett akademiskt elfenbenstorn, den skall aktivt delta i och bidra till den aktuella konstdiskussionen. Mig har därför den analytiska konstfilosofin, som rätt mycket befinner sig i elfenbenstornet, gett mycket lite. Jag har istället sökt mig till den kontinentala filosofin, och då främst till fransk konstteori. Via mitt arbete som konstkritiker har jag samtidigt hållit nära kontakt med det aktuella konstlivet och de frågeställningar som framstår som viktiga där. De bägge verksamheterna har på så sätt kunna befrukta varandra. RE: Vi ser fram emot att läsa dina kommande texter i SvD. De sticker ut i sammanhanget på ett utomordentligt roligt och stimulerande sätt. Kanske kommer vi snart att läsa någon slags uppföljning av din bok ”I den frusna passionens heta skugga”?

LOE: Nej, inte en uppföljning av den boken. En 2:a, utvidgad upplaga som innehåller essäer som jag skrivit efter 2001 skulle dock vara trevligt. Och jag har ett i stort sett färdigt manus med mina texter under rubriken ”Galleriet” liggande. Men framför allt skulle jag vilja se att en volym med de viktigaste av mina konstkritiska texter (jag har skrivit mer än tusen recensioner) fick se dagens ljus. Dessa texter handlar ju om ett viktigt skede – paradigmskiftet mellan modernism och postmodernism – i såväl svensk som internationell konsthistoria. Intresserade förläggare är välkomna att höra av sig!

2009-11-19 Rikard Ekholm (text och foto)

Kommentar 2009-11-21: tycker: Hej konsten! Intressant att läsa om Lars O Ericsson, en hel del tänkvärt. Men varför går ni till så häftiga personangrepp utan att de utpekade får försvara sig? Jag har uppattat konsten som en seriös hemsida. Har det hänt nått?????—- /mvh Janne S

Konsten: Tack för din synpunkt. De intervjuer vi publicerar under vinjetten Närbild bygger på att de intervjuade får komma till tals med sina egna ord. Det är med andra ord inte Konstens åsikter som framförs. Så länge man håller sig inom lages råmärken är man fri att säga sitt hjärtas mening. /Red.

Frilansande konstkritiker och journalist. Skriver sedan 2007 på en avhadling i konstfilosofi/estetik vid filosofiska institutionen på Uppsala Universitet. Bloggar på http://sarts.blogspot.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *