Publicerad 30 oktober 2008 Av I Konstkommentarer Med 1905 Visningar

Intervju med Lars Nittve, chef för Moderna Museet

nittveDet var tio år sedan Lars Nittve gjorde sin senaste riktiga utställning. Nu är han tillbaka. Då var platsen Louisiana och utställningen hette ”Sunshine & Noir”. Temat var Los Angeles. Nu är Lars Nittve tillbaka på Moderna Museet och utställningen heter ”Tid & Plats: Los Angeles, 1957-1968”.

Rikard Ekholm: Los Angeles måste betyda något för dig personligen. Vad är det med LA som attraherar?

Lars Nittve: I grunden är det en existentiell fråga. Jag dras till konst som inte låter sig kategoriseras och definieras. Det osäkra i objektet, upplevelsen eller den konstnärliga hållningen lockar mig. Los Angeles påminner om sådan konst, staden är undflyende. Ofta när jag reser till platser är de ungefär som jag tror att de ska vara. Men så var inte fallet med Los Angeles. Staden slog mig med kraft. Los Angeles är ett flöde, snarare än en stad.

Jag besökte Los Angeles första gången 1982. Jag träffade Sam Francis och tog kontakt med Pontus Hultén som då arbetade med Museum of Contemporary Art (MOCA). Jag kände inte honom då, men vi träffades och han visade mig runt. Jag doktorerade i konsthistoria vid den här tiden. Sedan dess har jag varit där flera gånger. ”Sunshine & Noir” på Louisiana var den första utställningen som fångade upp konsten i Los Angeles från 1960 till 1997. Det blev en vandringsutställning och sista anhalt var Hammer Museum i Los Angeles, vilket var smickrande och kul.

RE: Det är inte helt sant att det här är din första utställning på tio år. Du har gjort andra utställningar sedan du kom tillbaka till Stockholm och Moderna Museet. Eller hur?

LN: Jag gjorde Lenke Rothman och Jan Håfström inom ramen för ”Udda Veckor” när vi låg på Klarabergsviadukten. Det var ett rum, en konstnär och då handlade det om att hjälpa konstnären med dennes intention så mycket som möjligt.

”Fashination” (2004-2005) var ursprungligen min idé, men utan Salka Hallström Bornolds expertis och Magnus af Peterséns hjälp hade utställningen inte sett ut som den gjorde. ”Tid & Plats: Los Angeles” var min idé. Jag arbetade med att hänga verken, diskuterade ljussättning, skrev katalogtext, förhandlade lån med andra museer och diskutera arkitektur. På så vis är det den första riktiga utställningen jag gör på tio år. Jag undrade om jag kom ihåg hur jag gjorde.

RE: Är du nöjd med resultatet?

LN: Jag är jättenöjd!

RE: Varför gör du inte fler utställningar?

LN: Ska man sköta museet bra, ska ekonomin vara bra, så hinner jag inte det. Det är väldigt få museichefer som kontinuerligt gör utställningar. Den sista riktiga utställningen jag gjorde var faktiskt ”Sunshine & Noir” på Louisiana 1997. Under min tid på Tate Modern gjorde jag inte någon utställning.

RE: Inte sällan är det vattentäta skott mellan arkitektur och bildkonst i utställningar. I ”Tid & Plats: Los Angeles” är arkitektur både utställningens ram, dess scenografi, och en del av den visade konsten genom Case Study House Program-bilderna. Varför betonar du arkitektur?

LN: Det är ofta vattentäta skott. Det handlar inte sällan om en institutionell uppdelning. Arkitektmuseet visar arkitektur, medan ett konstmuseum visar konst. Los Angeles är en stad som vuxit fram under 75 år. Arkitekturen är viktig, inte minst genom att arkitekturen bär på en livsstil. I den serien som den här utställningen är en del av har vi försökt betona arkitektur. I Milano/Turin-utställningen var den nedtonad, men i utställningen om Rio fanns arkitekturen med genom Oscar Niemeyer.

RE: I utställningen visas ett stort antal fotografier, många tagna av Dennis Hopper. Hopper är mer känd för sina skådespelarprestationer i ”Easy Rider” och ”Blue Velvet” än som fotograf. Det kan tyckas vara en akademisk fråga, men när Hopper tog bilderna, presenterades de då som konst – eller var bilderna mer av det dokumentära slaget?

LN: Dennis Hopper började som målare och scenskådespelare. Sen började han fotografera. Vid den här tiden såg man inte foto som konst, men Hopper ställde ut sina fotografier. Han hade en annan ambition med bilderna än att de skulle vara journalistiska. I dag är hans fotobaserade målningar lika viktiga för honom som hans skådespelande. De bilderna är inte dåliga…

RE: Mitt favoritverk i utställningen är Kenneth Angers ”Kustom Kar Kommandos” (1965). Dels för hur musiken präglar den delen av utställningen, men också för att verket både är en hyllning till bilen men också en ironi. Har du något favoritverk, i så fall vilket och varför?

LN: Det är svårt att ha favoriter. Men jag är glad över att vi kan visa Ed Ruschas ”Standard Station, Amarillo, Texas” (1963). ”Kustom Kar Kommandos” och Judy Chicagos ”Car Hood” (1965) spelar en viktig roll i utställningen. Verken handlar om machokultur och i ”Kustom Kar Kommandos” finns queervibbar.

RE: ”Tid & Plats: Los Angeles” föregås av ”Tid & Plats: Rio de Janeiro”, och ”Tid & Plats: Milan/Turin”. I år när Moderna Museet fyller 50 år – varför gjordes inte utställning ”Tid & Plats: Stockholm, 1958-1968”? Är det inte dags att ta ut svängarna rejält och verkligen celebrera museets födelse och tidiga historia?

LN: Bakom de tre utställningarna finns analys och lust. När de stora berättelserna tog slut aktualiserades andra platser än de vi tidigare förhållit oss till (New York, Paris). I Europa tror man lätt att all konst från USA har sitt ursprung i New York. Så är det inte. Med utställningarna ville vi lyfta fram de där andra platserna. På något sätt finns Stockholm ändå med, inte minst i samlingen.

RE: Du är inne på ditt åttonde år som överintendent. Och det är din andra vända på museet, du var intendent under 80- och 90-talet. Din arbetsposition är en annan, men på vilket sätt har konstklimatet förändrats?

LN: Jobbet är ett annat jobb. När jag arbetade här som försteintendent gjorde jag tre, fyra utställningar per år – i fem år. Då var Olle Granath överintendent. Moderna Museet var en del av organisationen Statens konstmuseer och chefen på Nationalmuseum var på något sätt högste chef även på Moderna Museet. Något år innan jag blev överintendent på Moderna Museet, 2001, blev museet en egen myndighet.

Stockholm som konststad har förändrats. I dag finns fler personer som är kunniga på konst och Stockholm har blivit internationaliserat. Det är en väldig skillnad. Under 80-talet fanns inte alla de konsthallar som finns i dag och gallerierna håller en mycket högre nivå. Det ändrar förutsättningarna för vad vi gör på museet. I London, som är en mycket större stad, finns inte lika många offentligt finansierade konsthallar som i Stockholm.

RE: Ser du allt som visas?

LN: Nej, det gör jag inte alltid. Jag hinner inte. Men med alla som jobbar här ser vi rubb och stubb.

2008-10-30 Rikard Ekholm (text), Åsa Lundén/Moderna Museet (foto)

Frilansande konstkritiker och journalist. Skriver sedan 2007 på en avhadling i konstfilosofi/estetik vid filosofiska institutionen på Uppsala Universitet. Bloggar på http://sarts.blogspot.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.