Publicerad 15 mars 2011 Av I Konstkommentarer Med 8499 Visningar

Intervju med Fruls Tilpo

P1150645Hans Eriksson, även kallad Fruls Tilpo, var under 80-talet elev på Konsthögskolan i Stockholm. Under några år gick vi där samtidigt. Han gjorde intryck med sin egensinniga bildvärld och intensiva produktivitet. Det var också under den tiden han började använda namnet Fruls Tilpo som pseudonym, ett namn som dök upp som en blixt från en klar himmel, berättar han, och som han fortfarande använder. På senare tid har jag följt hans arbete i ateljén vid ett antal tillfällen och sett att hans inspiration flödar med samma intensitet nu som då. Han är aktuell med en ny utställning i Stockholm på Galleri Niklas Belenius och i samband med det passar jag på att ställa några frågor om måleriet, inspirationen och om det alltmer intensiva samarbetet med hustrun Hanna Aihonen Eriksson.

MJ: Hur ser din bakgrund ut, fanns det konst runt dig när du växte upp? Är du den typen av konstnär som alltid ritat och målat sedan du var liten?

FT: Mina föräldrar var egenföretagare och pappa var konstintresserad. Det fanns alltid konst runt mig när jag växte upp. Det var en naturlig del av vardagen. Pappa gick också runt bland konstnärerna på Malongen där jag själv har ateljé idag, och tittade på vad de gjorde. När han skulle förklara något för mig brukade han skissa på ett papper och då hamnade jag i någon slags egendomlig trans, ett behagligt rus av att iaktta pennans darrande rörelser över papperet. Jag tyckte det var märkligt hur detta kunde påverka mig rent fysiskt. Jag har ritat och målat så långt tillbaka jag kan minnas. T. ex så brukade jag rita med kulspetspenna på A4-papper om olika teman. Historiska scener från franska revolutionen, evolutionsbetraktelser och senare när jag blev idrottsintresserad ritade jag scener och attribut från idrottsvärlden. Jag minns att jag också tittade på målningar från renässansen, måleri från Giotto och framåt, i konstböckerna hemma. Av farmor fick jag oljefärger när jag var 13-14 år. Då började jag måla. Jag hade fått Akke Kumliens bok oljemåleriet som jag studerade.

MJ: Kan du minnas något avgörande tidigt intryck?

FT: Jag och min kompis John Andersson (idag serietecknare) tog kontakt med många konstnärer som vi ordnade möten och samtal med och det var bland många andra Dick Bengtsson, Carl Johan de Geer, Ulf Linde, Peter Dahl, Margareta Rehnberg, Åke Nordlander, Lars Hillersberg och Bo Trankell. Eftersom vi var så entusiastiska tog de sig an oss. Det ledde till att Bo Trankell blev min mentor och att Lars Hillersberg blev Johns. Då var jag 16 år. Via Trankell kom jag i kontakt med det akademiska måleriet. Han pratade mycket om både naturen och det andliga i måleriet, höll på med en slags magisk romantisk realism och menade att det finns krafter utifrån som påverkar. Jag pratade även en hel del även med Hillersberg som stod för revolt och den politiska 68-rörelsen.

MJ: Bestod den konstvärld du mötte bara av män, du räknar upp så många män och bara en kvinna?

FT: Ja, så var det då. Men jag vill säga att många kvinnliga konstnärskap inspirerat mig. Som Charlotte Gyllenhammar, Ann-Sofi Sidén, Klara Kristalova och senare Nathalie Djurberg och Tova Mozards foto och filmvärld för att nämna några. Det som också inspirerar är de kreativa kvinnliga intendenterna och galleristerna som bedriver ett konstnärligt genuint utställningsarbete.

MJ: Så länge jag har sett dina bilder har de varit fulla av oförklarliga, märkliga figurer och berättelser. Hur kom du på att måla så?

FT: Trankells påverkan, t.ex. hans magiska realism, föste in mig på ett traditionellt förhållningssätt och jag satt mycket i naturen och målade av. Så småningom tyckte jag att det där med att måla av blev lite som ett ok. Jag fattade inte poängen. Jag ville måla mer efter eget huvud men gärna till viss del behålla den form som jag hade lärt mig men också på idébasis få in ett direktare associativt system så nära tankemönstret som möjligt. Som automatisk skrift fast i själva tanken. Jag ville bli så fri som möjligt i det associativa i målningen, både vad det gällde scenerier och rumsliga objekt. Jag kämpade en hel del med figurernas betydelse i sammanhanget, för att jag skulle slippa symptom på nonsenskonst. Jag försökte hitta ett eget språk i en samtida kontext. Det handlade om att slå sig fri från ett formellt och borgerligt förhållningsätt. Jag tog till viss del intryck av italienarna och tyskarna på 80-talet men ville göra något mer personligt. Det blev ofta blev för mycket stil över deras sätt att måla och jag har svårt för programförklaringar. Jag ville i stället söka efter något både effektivt och mer naturligt. Framförallt gav många av mina elevkamrater på mejan mig starka impulser, t. ex Jarl Ingvarsson vars anda i hans elevateljé var väldigt förlösande för mig då. Renate Bauers debututställning på Galleri Mejan minns jag också mycket väl. Efter Konsthögskolan följde en expansiv tid. Ett par år senare fick jag PS 1-stipendiet i New York men väl var på plats fick jag en mental mättnadskänsla av staden som var hämmande för det kreativa flödet så jag vände hemåt.

P1160128MJ: Du menar att du först lärde dig hur man målar och sedan funderade över vad du ville måla? Det låter både noggrant och metodiskt. Är det sådan du är?

FT: Så är det kanske.

MJ: När vi var elever på Konsthögskolan minns jag att du experimenterade med film och text, är det något du fortsatt med?

FT: Film o text är lika intressant nu som då. Hanna o jag håller på med ett filmarbete just nu.

MJ: Signerar du alltid med din pseudonym Tilpo? När du signerar med namnet Tilpo idag, ser ni det som att ni båda står bakom pseudonymen?

FT: Signaturen har varit “Tilpo” hela tiden.

MJ: Du säger att du och Hanna numera ofta gör berättelserna till bilderna
tillsammans? Hur ser samarbetet ut? Vad har förändrats sedan Hanna kom in i bilden?

FT: Hannas och mitt möte har från första början handlat om ett gemensamt intresse för det berättande. Hanna kommer från teatern och i början skrev jag pjäser till henne och sedan har hon blivit min co-writer till bildvärlden allt eftersom. Men vi har också gjort andra textuella saker tillsammans. Jag tror att samarbeten överhuvudtaget är bra eftersom det tillför ny energi. Att arbeta ensam är inte lika stimulerande.

MJ: Återinförde Hanna ett mer andligt perspektiv (som Bosse Trankell under ungdomstiden)?

FT: Ja, det stämmer.

MJ: Hur ser relationen till berättelserna i dina bilder ut? Hur slumpmässigt är det att något självupplevt kommer in i bildvärlden? Jag tänker exempelvis på husorna som dyker upp i helt skilda sammanhang och miljöer, men även andra gestalter återkommer ofta i bilderna.

FT: Allt i bilderna är kopplat till något som man kan kalla det verkliga och ingenting känns slumpmässigt. Till exempel är de återkommande husorna ursprungligen en bild av farmor som var kassörska på SJ och ensamstående mamma. Hon var lite manhaftigt och bestämd och blev tidigt en kvinnosakskvinna. Hon påminde om Dagmar Ebbesen och Julia Caesar som båda spelade de karaktärsfasta och stränga men välmenande husorna i de gamla pilsnerfilmerna.

MJ: Som en sträng men rättvis auktoritets figur som sätter ner foten och styr upp saker och ting? Någon att lita på?

FT: Ja, sedan har ju husorna utvecklats till en slags arketypisk kvinnofigur eller kompensatorisk modersfigur som återkommer på olika sätt i olika bilder och teman. Det är också så att personer som har gått bort lever vidare i bildvärlden, fortsätter att finnas med och utvecklas. Under en period målade vi in oss själva som zigenare. Detta kom in i bilderna efter att vi blivit inbjudna till en utställning i Tjeckien och i staden där utställningen skulle äga rum hade man byggt en mur för att hindra stadens befolkning från att blanda sig med romerna. Vi reagerade på detta och gjorde ett bildmaterial till utställningen där vi målade in oss själva som zigenare. Vi sympatiserade med deras utanförskap. Samtidigt ställde man sig frågan om de verkligen ville assimileras? Andra återkommande figurer är exempelvis soldatpojken och simflickan och 1700-talsparet. Soldatpojken var en central figur på den förra separatutställningen hos Lars Bohman, och soldatpojken har nu återkommit i ett senare skede i den indiska serien. Samma figurer har en benägenhet att komma tillbaka i nya måleriska sammanhang. Nu har bildtemat varit indiskt. När vår dotter reste till Indien blev hennes resa dit ett incitament att föra in det indiska i bildvärlden. Vi följde hennes resa i vår fantasi. På den förra utställningen handlade det mycket om Afrika. Vi var starkt påverkade av Coetzees roman “Onåd”. Men vi har aldrig varit vare sig i Indien eller i Afrika i verkligheten. Det bygger på fantasier. På den förra utställningen fick vi många frågor om vår resa till Afrika som ju aldrig ägt rum i verkligheten.

MJ: Är allt självbiografiskt? Händer det aldrig att något kommer till spontant och utan eftertanke? Bara för att det känns rätt? Som jag tänker mig att julgranen i målningen “Tredje bänk, höger” (en bild av bänkraderna i en gammal teatersalong sett från scenen och i en av bänkarna sitter en gran i full glittrande julutsmyckning) kan ha gjort?

FT: Om det är självbiografiskt, ja, eftersom idéerna alltid eller för det mesta härrör ur det verkliga, upplevda livet. Men det blir alltid något ytterligare nytt också för oss själva. Den måleriska bilden svarar alltid på idén om ett eget språk.

MJ: Ni pratade tidigare om att det är det viktigt att lita på de bilder som kommer upp, ta ansvar och känna respekt för vad de framkallar hos betraktaren. När det gäller ansvar för bilderna, vad är det som inte ska hända?

FT: Konsten är väl alltid ett slags ställningstagande.

MJ: Hur ser din relation till färg ut?

FT: Färgen är ett mysterium, en andligt genomgripande aspekt som tack och lov aldrig lämnar mig ifred .

MJ: Många andra konstnärer har inspirerats av dig, speciellt en något yngre målargeneration. Varför tror du att det är så?

FT: Fråga dem. Det kanske är det frihetliga förhållningssättet? Jag vet inte.

MJ: Har du några förebilder? Vilka känner du själv släktskap med?

FT: Streetart-konstnärer, skyltmålare i Afrika och Asien, naivister, Manet, och många fler. Min allra första förebild var min storebror när han tecknade Jesus som med ett kylskåp på ryggen vandrar vidare mot milleniumskiftet. En som har påverkat mig mycket både som människa och konstnär är Jan Håfström som jag tycker är en sann humanist. Uthålligheten hos vissa konstnärer och deras konstnärliga gärning i sin helhet både inspirerar och påverkar mig. Sophie Calle och Leif Elggren exempelvis. Sedan finns det yngre konstnärskap som också inspirerar med enskilda verk som Emma Åkerman, Oskar Korsár och andra.

P1150625MJ: Du kan växla mellan ett flödigt virtuost och ett nästan klumpigt måleri. Du har en väldigt driven sida som kombineras med något oslipat på gränsen till naivt. Stämmer det?

FT: Det stämmer. Jag gillar à la prima måleri men det får inte bli för sladdrigt. Man måste bemöda sig om att ändå möta upp ett motstånd. Förförs man av flödet får man stanna upp eller börja om med ett annat tekniskt förhållningssätt och ibland kan det bero på bildens idé med vilka medel den ska genomföras.

MJ: Du har ett väldigt öppet flöde och verkar alltid vara produktiv. Har du ett ovanligt bra självförtroende?

FT: Det där är ju ständigt föränderligt och en bild jag verkligen vill göra är så stark för mig att jag inte ser några hinder för att utföra den.

MJ: Tror du att en del sätter upp hinder för sig själva i onödan eller handlar det mer om att ha en tillräckligt stark vision?

FT: Ja, det är klart att det handlar om en tillräckligt stark vision. Men det handlar ju också om lusten att måla och ibland känns också en viss bild helt nödvändig att göra

MJ: Ibland verkar du komma igång med att måla precis innan en utställning ska börja? Tycker du bäst om att arbeta under press?

FT: Det är alltid mäktigt. Men jag arbetar mer eller mindre alltid, inte bara inför en utställning. Det är roligt att visa bilderna för andra och att främja mötet med andra människor som skall svara på det här. Det är alltid lika kul att få höra hur en människa har läst av ett verk.

MJ: Om du skulle ge ett gott råd till konstnärer som drabbats av målarkramp, vad skulle det vara?

FT: Hanna och jag brukar bo mycket på hotell och det är en effektiv propplösare. Vi har sen 2003 bott i Frankrike i långa perioder, överhuvudtaget rör vi mycket på oss. Att vistas på nya platser främjar kreativiteten.

MJ: Vad tror du om samtalet som förlösare, jag tänker på det du berättade om att diskussionen mellan dig Hanna var viktig för inspirationen?

FT: Det är varken samtalen eller diskussionerna egentligen som är förlösande för inspirationen, även om vi står i ständig dialog. Att bara diskutera fram en målning fungerar inte. Vår dialog bygger på visualisering direkt. Bildmässigt på så vis att de inre bilderna hittar en bekräftelse i ett visuellt svar i den yttre verkligheten. Synkningen däremellan är förlösande och vår dialog handlar om detta. Man kan ha en ganska lekfull inställning till arbetet när det finns ett tillräckligt stort allvar i potten.

MJ: Du kommer att ställa ut på Galleri Niklas Belenius i mars för första gången. Kommer han att fungera som din stockholmsgallerist?

FT: Niklas Belenius är en kreativ gallerist med ett genuint konstintresse. Vi inledde vårt samarbete för ett halvår sedan när han visade verk på Art Copenhagen och nu gör vi en separatutställning på galleriet.

MJ: Vad vi kommer vi att få se på utställningen?

FT: Det är en serie bilder som äger rum i ett slags indiskt fantasilandskap, bl. a. handlar det om förhållandet till det gudomliga och det materiella som två sidor av samma mynt. Det är både ett dolt och öppet berättande samtidigt.

Maria Johansson (text), Fruls Tilpo (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.