Publicerad 24 september 2018 Av I Konsten 20 år! Med 336 Visningar

Intervju med Anders Olofsson

Få konstkritiska tidskrifter har överlevt så länge som Konsten.net, som under hösten firar tjugo år på webben. Den är idag inget mindre än en institution i svenskt konstliv, efter tusentals artiklar om konst från Sverige och internationellt. Efter att ha startats av Anders Olofsson kom Konsten.net att bygga upp Sveriges första och mest outtröttliga webbplattform för konstkritiska texter. Detta under en epok i teknologins historia som fullständigt vänt upp och ner på mediavärlden och på textpublicering i stort.

Anders Olofsson har under denna tid även hunnit med att publicera hundratals texter i utställningskataloger, böcker och andra tidningar och tidskrifter, inte minst i Konstperspektiv som han var chefredaktör för 2002-2013. Här berättar han själv hur det startade och hur han ser på utvecklingen av både Konsten.net och konsten och konstkritiken i allmänhet.

Robert Stasinski

 

Robert Stasinski: Med din bakgrund som litteraturvetare och handläggare vid Socialdepartementet, hur kom det sig att du till slut hittade till samtidskonsten?

Anders Olofsson: Min yrkeskarriär är ganska lång. Jag studerade först idéhistoria och litteraturvetenskap på universitetet, men hur många jobb får man efter det? Resultatet blev en brokig yrkeskarriär som bibliotekarie i Regeringskansliet, IT-projektledare på Telia, omvärldsanalytiker i det privata näringslivet och kulturtidskriftsredaktör.

I och med min bakgrund hade jag ett aktivt kulturintresse och hade skrivit en del. Jag kom utifrån detta att starta en konstförening på regeringskansliet. Sedan föll det sig så att bibliotekarien på socialdepartementet hette Marie Ericsson och var gift med en viss Lars O Ericsson. På så sätt träffade jag Lars O och det i sin tur väckte ett ännu större konstintresse. Så det var faktiskt han som slussade in mig i samtidskonsten och fick mig engagerad i den scenen.

RS: Så 80-talets mest omvälvande svenska kritiker vad den som präglade din ingång i samtida konst, inte illa. Bestämde du dig redan då för att skriva om konst på heltid?

AO: Nej, efter att jag börjat skriva en del i olika konsttidskrifter – jag publicerade mina första texter i mitten av 80-talet – så tuffade mina vanliga jobb liksom på, medan jag frilansade som kritiker. Jag hade aldrig någon tanke på att göra konsten till min karriär, egentligen. Samtidigt var 80-talet väldigt kul eftersom det hände mycket och en konstscen växte fram som var ganska beroende av att det fanns kritiker som diskuterade och tolkade verken.

RS: Haha, det låter för oss idag som otänkbart med en samtidskonstvärld där det inte skulle vara så!

AO: Ja, nu låter det som att detta var hundra år sedan, men det var väldigt betydelsefullt med konstkritik just vid denna tid och många engagerade sig väldigt starkt i den scenen. Postmodernismen och metakritiken under 80-talet innebar ett skifte där konstverkets öppenhet blev en viktig förutsättning för oss skribenter. Många saker som idag anses självklara, men som inte alls var det då, förändrade landskapet för konstkritiken och skapade en kritisk distans till hela konstsystemet.  Jag tror att det underlättade för många konstnärer som kom fram under 90-talet. Det fanns ett ifrågasättande, inte bara av enskilda samhällsfenomen och begrepp, utan också av själva konstsystemets fundament.

RS: När kom du på idén att starta det som blev Konsten.net?

AO: Under en tid som kritiker på GT på 90-talet vande jag mig vid att skriva dagskritik för en bred publik. Men efter en ekonomisk kris slogs tidningen plötsligt ihop med Expressen och många av oss frilansare förlorade jobbet. Jag tyckte det var tråkigt att inte ha den typen av kanal för mina texter, och i samband med det kommenterade min fru: ”Du som håller på med IT och webbutveckling, kan inte du skapa egen tidning för det?” Sagt och gjort, jag kollade upp om det överhuvudtaget fanns liknande konsttidningar på webben sedan tidigare, vilket det ju inte fanns, så jag testade att göra en själv.

RS: Hur lätt var det att bygga och publicera texter på internet 1998, egentligen?

AO: Netscapes webbläsare hade då precis fått sin första grafiska editor för att bygga HTML-sidor, utan att kunna kod. Jag fick lite hjälp av en kompis med enstaka funktioner som knappar och annat, sedan vara det bara att dra igång. De två första texterna handlade om Louise Bourgeois på Galleri Lars Bohman och Michael Schleu hos Galleri Axel Mörner – och resten är, så att säga, historia.

RS: Hur funderade du kring det väldigt unika formatet och plattformen som du skapat?

AO: Från början var det som sagt mest en plattform för att uttrycka mig själv, som jag inte hade där och då, men sedan insåg jag snart att man kunde skriva på ett annorlunda sätt med längre texter eller kring teman och fenomen som inte bevakades i traditionella media. Jag minns att jag snart fick reaktioner från både konstnärer och andra som tyckte att det var jättekul att jag gjorde Konsten.net och att det verkligen fanns ett behov av det jag gjorde då.

RS: Trodde du att din idé om konstkritik på nätet skulle ta fart och spridas till gammelmedia?

AO: Ja, verkligen, inte minst eftersom medieutvecklingen gick väldigt fort, kostnaderna var låga och det vara relativt enkelt att publicera – enbart ett arvode för skribenten, i princip. Men inga medier plockade upp detta.

RS: Hur förhöll sig läsare och konstvärlden till att läsa konstkritik, inklusive långa texter på nätet vid den här tiden?

AO: Det var ju jättenytt för alla och det fanns knappt bredbandsuppkoppling i Sverige, bara modem. Smartphones existerade såklart inte heller så det förvånade mig att folk ville läsa dessa ganska långa texter. Men läsarnas intresse tror jag delvis hade att göra med antalet publicerade texter, att jag skrev väldigt mycket och även fokuserade på yngre konstnärer och elevutställningar. De blev därigenom sedda på ett helt nytt sätt. Sedan tror jag att konstnärerna själva spred texterna sinsemellan. Man skrev ofta ut dem på papper för att sedan lägga ut dem i fönstret på ett galleri, till exempel.

RS: Barbro Schaffers avhandling från 1982 om konstkritik på 1930-talet beskriver hur förhållandet mellan antalet utställningsplatser i Stockholm och antalet dagstidningar som skrev kritik var det omvända mot idag. På den tiden bevakades i stort sett samtliga utställningar som ägde rum i staden, en bjärt konstrast mot idag. Hur var det när du började?

AO: Jag tyckte trots allt att jag och Lars O, som ofta gick runt tillsammans i slutet på 80-talet, i princip hade en rimlig chans att hålla koll på nästan allt som hände i Stockholm. Nu har det fullständigt exploderat, och det finns ingen chans att hinna se allt.

RS: Hur utvecklades Konsten.net från enmansshowen till en regelrätt tidskrift, som den är idag?

AO: Jag blev efterhand kontaktad av andra skribenter, framförallt unga personer som frågade om de också kunde skriva. Många med samma bakgrund som jag. Det fanns helt klart ett behov hos mindre etablerade skribenter att uttrycka sig om konst och kritik, och då föddes idén att försöka hitta någon mer hållbar finansiering för en riktig tidskrift.

RS: Frans-Josef Petersson och jag drev ungefär samtidigt (2003-2005) tidskriften NU på nätet, en tidning som tidigare var en glossig, internationell pappersprodukt men som vi vid denna tid försökte omvandla till en nättidning. Det var en gigantisk utmaning, märkte vi. Inte minst finansieringen – det fanns ingen vid denna tid. Hur klarade du av det?

AO: Jag hade ju lyckan att få några priser, BUS-priset och det första Dynamostipendiet från Konstnärsnämnden. Det sistnämnda var på 100 000 kr, vilket var väldigt mycket pengar vid den tiden. Jag gjorde dessutom en massa projektansökningar och hade en kort tid spons från en mecenat som finansierade tidningen. Jag ville verkligen kunna arvodera skribenter, även om det från början bara gick under de perioder när det fanns pengar i kassan. 2008 blev det möjligt även för nättidskrifter att söka kulturtidskriftsstöd hos Kulturrådet, och det gav möjlighet till en mer kontinuerlig arvodering av skribenterna.

RS: Tidskriftsstödet omfattade ju inte nätpublikationer från början, men det ändrades sedan. Kanske hade det med ditt enträgna arbete att göra?

AO: Kanske det, jag uppvaktade Kulturrådet vid denna tid och argumenterade för att nättidskrifterna skulle komma att bli en viktig publiceringskanal framöver. Jag föreslog till och med att Kulturrådet skulle ta fram en webbplattform som andra tidskrifter kunde använda sig av. Jag hade ju kämpat med Netscape och haft eget webbhotell, men jag såg den tröskeln som ganska hög om man inte kom från det tekniska hållet. Men den idén lade de uppenbarligen bara på hyllan utan att göra något. 2008 öppnades alltså tidskriftsstödet också för nättidskrifter och sedan dess får vi ett årligt bidrag, som inte är försumbart men förhållandevis litet.

RS: Hur ser du att konstvärlden och kritiken förändrats under dessa tjugo år som Konsten.net funnits?

AO: Jag ser ju att mina värsta farhågor besannats. Kritiken i dagspressen har fått mindre och mindre utrymme, sett till antal spaltcentimeter. Det tycker jag är väldigt trist, men det betyder samtidigt att Konsten.net och liknande publikationer har ett existensberättigande. Samtidskonsten är i stort behov av en kritisk blick och att det drivs en diskussion kring innehåll och perspektiv.

Idag har det kommit andra format, exempelvis poddar eller livesända webinarier, som också gör detta, exempelvis Jakob Anckarsvärd med podden Konstliv och andra. Men jag ser att det finns format som saknas, exempelvis har ju SVT slutat göra kvalificerade konstprogram, och där kan någon definitivt komma in och fylla den platsen. Den digitala teknologin är ju väldigt brett tillgänglig idag, så det är inte längre en fråga om det.

RS: Hur har du under ditt arbete med Konsten.net och konstkritik i allmänhet förhållit dig till det redaktionella urvalet, vad man missar och vad man inte får missa?

AO: I början kände jag någon typ av bevakningsansvar, eftersom jag kunde inkludera relativt mycket av det som visades. Idag är det, som sagt, omöjligt att ha en överblick. Jag fokuserade även tidigt på andra format och gjorde exempelvis en serie intervjuer med gallerister, eftersom jag ville veta mer om den världen. Jag drev också något som hette Open Critic i samarbete med tidskriften Omkonst, där vi experimenterade med kritik inför publik. Sånt tror jag man kan utveckla ännu mer i framtiden.

RS: Hur gör man idag för att behålla sin journalistiska trovärdighet som kritiker med tanke på konstvärldens utveckling och starka kommersialisering?

AO: Tidigt i min konstkritiska karriär lärde jag mig vikten av integritet, eftersom jag såg många dubbla lojaliteter och kletighet i konstvärlden. Jag tror att publicistisk integritet måste värnas ännu mer för att kritiken ska ha en stark roll överhuvudtaget. Konstkritisk trovärdighet tar lång tid att bygga upp – men väldigt kort tid att rasera. Precis som man inte vill ha dopade cyklister så vill man inte läsa en kritiker som har alltför nära relationer med en mässa eller en gallerist. Jag hoppas och tror att det finns en framtid för den som vill främja konstkritik genom stark integritet och autonomi.

Robert Stasinski är kritiker och curator som även arbetar med SSE Art Initiative på Handelshögskolan i Stockholm, vars syfte är att sammanföra samtidskonst och humaniora med samhälle och ekonomi

Foto: Ricard Estay

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.