Publicerad 15 mars 2020 Av I Recensioner Med 359 Visningar

Inspiration – Iconic Works på Nationalmuseum

Nationalmuseums nya utställning Inspiration – Iconic Works är en mycket stramt och elegant installerad manifestation, som låter samtidskonsten ta plats i byggnaden i en omfattning utan motstycke. Ett fyrtiotal konstnärer från olika länder deltar med arbeten som på skilda sätt tar avstamp i verk med ikonstatus – man frestas säga varumärkesstatus.

Mark Karasick, Navigatören, 2018-19

Det handlar om verk som så att säga blivit allmän egendom, både genom att de lyfts fram av museer och konsthistoriker, men framför allt genom att de omskrivits och publicerats i alla tänkbara sammanhang. Det är verk som lämnat sina historiska och kontextuella förtöjningar och nu obekymrat överskrider alla rumsliga och tidsliga begränsningar. Som Dan Karlholm skriver i katalogen representerar de slutligen bara sig själva.

Nancy Fouts, Eva och Eva, 2014. Foto: Dominic Lee

Merparten av dessa klassiska konstverk är naturligtvis ikoniska, bildmässiga, i semiotisk bemärkelse, men genom oupphörligt mångfaldigande i skilda medier har många av dem reducerats till ett slags tecken, för övrigt en annan betydelse av engelskans ”icon”. Slutstadiet i en sådan utveckling är när de återfinns som kylskåpsmagneter och omslag på notisblock.

Lyckligtvis finns utgångspunkterna, originalen, bevarade i museernas samlingar, i väntan på att upptäckas och avtäckas på nytt. Vem har inte någon gång fått det man oskuldsfullt trodde var en tillförlitlig uppfattning om ett verk fullständigt omkullkastat av ett möte med ursprunget?

Inför denna situation öppnar sig flera vägar för en samtida konstnär som vill träda i dialog med det historiska arvet. En möjlighet är att försöka återvinna, aktualisera och omvandla något av det som gått förlorat i den reproduktiva förnötningsprocessen. En annan, och kanske vanligare, är att ironiskt kommentera, och till och med förstärka, den endimensionella platthet som det ständigt återgivna konstverket drabbas av.

Mat Collishaw, Paul Nuncio, 2011

Jeff Koons är naturligtvis mästaren i den sistnämnda grenen, även om han griper tillbaka på Duchamps betydligt diskretare och mer mångtydiga praktik. Också Nancy Fouts arbetar i denna anda: ”Jag behöver inte se de ikoniska verken som original eftersom jag använder reproduktioner, vykort eller kopior.” Det hindrar inte att det ofta blir både roligt och tankeväckande.

Den första vägen kräver däremot ett återvändande till källan, en direktkontakt med originalverket. Så har till exempel Mark Karasick ingående studerat en Kristusteckning av Michelangelo på British Museum för sin omtolkning av motivet i ”Navigatören”. Och här blir även själva materialiteten avgörande: ”Pappret lever vidare i dag och åldras fortfarande, förändringar som inspirerar mig lika mycket som teckningen.”

På Iconic Works sidoordnas dessa samtida arbeten, några tillkomna speciellt för utställningen, med verk ur museets samlingar som utgjort förlagor, har anknytning till en förlaga eller exemplifierar en ikonisk genre, som stillebenmåleriet. Mat Collishaws fotografiska stillebenserie ”Sista måltiden i dödscellen, Texas” hänvisar således inte till någon bestämd målning, utan till vanitasmåleriet i sin helhet.

Aurora Reinhart, Martyr, 2018. Foto: Lukas Vogt

Ibland blir det också rimligare att tala om ikoniska motiv snarare än verk. Aurora Reinhard har inte utgått från en viss version av Den helige Sebastians martyrdöd när hon utifrån sin egen kropp gjort en diminutiv, tredimensionell variant i vitt porslinsgips.

Så uppstår ett spel mellan förflutenhet och nutid som också är museets stora möjlighet, och som vackert formuleras av fotografen Ola Kolehmainen: ”I museerna förflyttas vi till forna tider, men å andra sidan för museerna med sig forntiden till nutiden … Tid och tidlöshet går hand i hand i museerna.”

Huvudrollen i detta skådespel intas ändå av Museet, vilket är helt som sig bör: det är här produktionen av ikoniska verk tar sin början. Hur denna process gestaltat sig genom historien skärskådas inträngande i den mycket läsvärda katalogen, alltifrån renässansens kuriosakabinett till 1900-talets utställningspraktik. Detta tema understryks ytterligare genom Kolehmainens återkommande, ofantliga fotografiska polyptyker av några av Västerlandets mest ikoniska museer. I hans bilder får dock dessa monument en på samma gång kylig och sakraliserad ointaglighet.

Ola Kolehmainen, MVSEVM (Nefertiti), 2020

Det mest samtida i denna utställning är också en helhetsverkan som präglas av en viss glatthet. Allt är mycket snyggt och välgjort, men utan att ge tillträde till någon verklig djupdimension. Som James Putnam skriver finns det hos de samtida konstnärerna en dragning till barocka överdrifter och en form av ”nyakademism” i utförandet. Jag vill gärna tro att det finns andra sätt att relatera till det förgångnas stora ”mästerverk”, som inte i första hand tar fasta på utsidan, det motiviska och ikoniska, utan på konstens mer öppna och ogripbara innehållssida.

John Sundkvist

Foto (överst): Anna Danielsson/Nationalmuseum, Blasieholmen. Utställningen pågår 20 februari – 17 maj 2020

John Sundkvist är konstnär, essäist och översättare. I detta sammanhang framför allt intresserad av förhållandet mellan konstnärligt uttryck, erfarande och språklig gestaltning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.